Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Strategier mot resistens

Uppkomst och spridning av antibiotikaresistens är komplexa problem som bara kan lösas genom långvarigt arbete på många olika nivåer, både nationellt och internationellt. Dessutom kan inte alla problem angripas på samma sätt. 

Vissa resistenta bakterier orsakar bara problem inom antingen veterinär- eller humanmedicin medan andra är zoonoser. Dessutom är det inte bara den resistenta bakterien som kan spridas utan även själva resistensanlaget (genen/generna), både inom och mellan bakteriearter.

Arbete för att förebygga resistens vilar i huvudsak på tre principer:

  • Minska behovet genom förebyggande arbete
  • Minska spridning av resistenta bakterier och resistensgener
  • Klok och omdömesgill användning av antibiotika

Minska behovet

Det absolut bästa sättet att minska användningen av antibiotika är att förhindra att sjukdomar uppstår. Detta kan göras på en mängd olika sätt; exempelvis förbättrad hygien och skötsel, avel för friskare djur samt vaccinering. Ett bra exempel på det sistnämnda är fiskodlingsindustrin i Norge och Sverige där man med bättre rutiner och framförallt effektivare vaccinationsstrategier minskat antibiotikaanvändningen med mer än 95 procent. Strategier som bygger på förbättrad djurhälsa har fördelen att de samtidigt minskar risken för smittspridning.

Minska spridning

Resistenta bakterier och resistensgener kan precis som andra infektioner spridas både mellan djur och mellan djur och människor. Spridningen kan ske antingen vid direktkontakt eller indirekt via exempelvis foder/livsmedel och utrustning. Risken för spridning vid direktkontakt kan minskas genom att begränsa inköp och transporter av levande djur samt att använda sig av karantänsrutiner då introduktion av nya djur är nödvändigt. En god hygien minskar också risken för spridning till människa. För att minska risken för spridning från djur till människor via livsmedel är också god hygien nödvändig, inte bara på gårdarna och på slakterierna utan även vid tillagning av livsmedlen.

Klok användning

Att använda antibiotika på ett korrekt sätt innebär att bara använda det då en bakteriell infektion är diagnosticerad eller sannolikt föreligger, samt att infektionen inte kan antas avläka utan behandling. I de fall då antibiotikabehandling är indicerad bör man sträva efter att använda ett preparat som påverkar andra bakterier än den som orsakar infektionen, exempelvis tarmfloran, i så liten grad som möjligt. I dagligt tal säger man ofta att man ska väljer ett ”smalspektrigt” preparat.

Helst bör provtagning för bakteriolgisk undersökning och resistensbestämning göras innan man sätter in antibiotika. Val av preparat kan då stödjas eller korrigeras med ledning av resultat av undersökningen.

I Sverige är förskrivningen av antibiotika till djur även reglerad genom jordbruksverkets föreskrift D9 (pdf). I föreskriftens bilaga finns en lista över de substanser som inte är tillåtna att förskriva för behandling av djur. Dessutom får en veterinär bara ordinera behandling med läkemedel innehållande kinoloner eller tredje eller fjärde generationens cefalosporiner när mikrobiologisk undersökning och resistensbestämning visar att verksamt alternativ saknas. Undantaget är till exempel akuta livshotande tillstånd. För fullständig lydelse av undantagen hänvisas till författningstexten.

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls