Gå direkt till innehåll

Hitta på denna sida

    Får- och getkoppor

    Andra sjukdomsnamn: Capripoxvirus

    Får Get

    Får- och getkoppor orsakas av två virus inom släktet (genus) Capripoxvirus. Capripoxvirusen är genetiskt lika varandra och det går inte att särskilja dem vid serologisk diagnostik.

    Anmälningspliktig :

    Ja

    Epizooti :

    Ja

    Zoonos :

    Nej

    Förekomst

    Får- och getkoppor förekommer endemiskt i Mellanöstern, Centralasien, Indien och i delar av Afrika. Sedan ett antal år finns sjukdomen också i sydöstra Europa, där utbrott rapporteras årligen från den europeiska delen av Turkiet och under några år på 2010-talet rapporterades även utbrott i Grekland och Bulgarien. I september 2022 rapporterade Spanien för första gången sedan 1968 ett utbrott av fårkoppor i delar av landet. Under 2023 har flera utbrott av fårkoppor rapporterats från Grekland och enstaka fall har rapporterats från Spanien. 

    Symtom

    Symtombilden vid fårkoppor och getkoppor är mycket likartad. Sjukdomsförloppet kan vara akut, vilket vanligen är fallet i fullt mottagliga besättningar, eller milt, nästan subkliniskt. Sjukdomen börjar med feber, aptitlöshet, ökad salivering och flöde från nos och ögon. Inom ett par dagar uppträder förändringar i huden och ibland också på slemhinnor. Det är lättast att se kopporna där ullen är tunnast och i munhålan. Kopporna börjar som röda "prickar" och utvecklas vidare till blåsor som kan vätska sig och sedan övergå i krustor under avläkningen. Koppor på slemhinnor inne magtarmkanalen kan ge allvarliga symtom och unga djur dör ofta av sjukdomen. Sekundära bakterieinfektioner försvårar avläkning av kopporna och kan förorsaka andra symtom.

    Smittämne

    Fårkoppor och getkoppor är höggradigt smittsamma virussjukdomar. De orsakas av olika, men närbesläktade poxvirus av släktet Capripoxvirus.

    Smittvägar

    Får- och getkoppsvirus sprids främst via direktkontakt med smittade djur. Eftersom smittämnet är mycket tåligt och överlever länge i miljön kan det också lätt spridas med redskap, transportfordon, skötares kläder etcetera som förorenats med sekret från infekterade djur. Då ullen/raggen hos infekterade djur lätt förorenas av koppsekret kan smittämnet också finnas kvar länge i ullen/raggen på djur som tillfrisknat från sjukdomen.

    Diagnos

    Den snabbaste och säkraste metoden för att diagnostisera får- och getkoppor är att påvisa virusgenom med PCR. Det går även att isolera virus i cellkultur.

    Den histopatologiska bilden är vanligen typisk och möjliggör en preliminärdiagnos. Man kan också titta på vävnadsprover med elektronmikroskop för att se virus. 

    Antikroppar kan detekteras inom en vecka efter hudförändringarnas uppträdande. Serologiska undersökningar används främst för besättningsundersökningar. I och med att capripoxvirusen är lika varandra, går det inte att särskilja vilket virus (fårkoppsvirus, getkoppsvirus eller Lumpy skin disease virus) som antikropparna är riktade mot.

    Om man misstänker sjukdomen

    Får- och getkoppor lyder under epizootilagen. Om man misstänker att ett djur drabbats av sjukdomen måste man genast tillkalla veterinär. Till dess att en veterinär tagit sig an fallet måste man själv göra allt man kan för att förhindra smittspridning. Detta innebär att man håller det misstänkta djuret/djuren isolerat från andra djur (inomhus). Övriga får och/eller getter som kan ha kommit i kontakt med sjuka djur tas också in. Man får absolut inte flytta misstänkt smittade djur till något annat djurstall.

    I Veterinära författningshandboken kan du läsa mer om den lagstiftning som gäller vid epizootisjukdomar.

    Sidan granskades senast : 2024-01-31