Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Chronic Wasting Disease (CWD), avmagringssjuka hos hjortdjur

Chronic Wasting Disease CWD, eller avmagringssjuka som den kallas på svenska, är en prionsjukdom som varit känd hos olika hjortdjur i Nordamerika sedan 1960-talet. CWD kännetecknas av degenerativa förändringar i hjärnan vilket leder till neurologiska symtom, avmagring och död.

  • Anmälningspliktig: Ja
  • Epizooti: Ja
  • Zoonos: Nej
+
Ordförklaring

Anmälningspliktig: Vissa djursjukdomar som kan smitta till djur eller människor är anmälningspliktiga även om de inte klassas som varken epizooti eller zoonos. Anmälningsplikten gäller främst veterinärer samt vid obduktions- eller laboratorieverksamhet. Sjukdomar som klassas som epizootier är alltid anmälningspliktiga. 

Epizooti: allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa och som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medför stora ekonomiska förluster för samhället.  Vilka sjukdomar som klassas som epizootier styrs av epizootilagen. Man är skyldig att anmäla misstanke om epizooti.

Zoonos: Infektion som kan överföras mellan djur och människa, antingen genom direktkontakt eller indirekt via livsmedel, miljö (till exempel vatten och jord) eller via vektorer som myggor och fästingar.

Förekomst

CWD är en smittsam sjukdom som varit känd och spridits bland hjortdjur i Nordamerika sedan 1960-talet. Sjukdomen har under 2016 även påvisats hos vildren och älg i Norge, vilket är de första påvisade fallen av CWD i Europa. Under 2017 har ytterligare fall påvisats hos vildren i Norge.

CWD beskrevs för första gången på åsnehjort (Odocoileus hemionus) på en forskningsstation i USA 1967. I den viltlevande hjortpopulationen rapporterades första fallet 1981, och CWD har sedan dess påvisats hos åsnehjort, vitsvanshjort (Odocoileus virginianus), nordamerikansk kronhjort (Cervus elaphus nelsoni) och nordamerikansk älg (Alces alces shirasi). Sjukdomen finns idag i över 20 delstater i USA och i två provinser i Canada och har genom export av hjortdjur från Nordamerika även spridits till Sydkorea. I Nordamerika sker en fortlöpande spridning och ökning av CWD. I områden där sjukdomen förekommer ses inledningsvis ganska låg prevalens, dvs. en liten andel av djuren i området är smittade men andelen stiger allteftersom och i vissa områden där sjukdomen förekommit länge kan hälften av de undersökta djuren kan vara smittade. Sjukdomen är mycket svår att bekämpa och begränsa, bland annat på grund av att smittämnet överlever lång tid i miljön och genom att smittade djur bär länge på smittan innan de blir sjuka och därigenom kan förflytta sig till nya områden.

I Europa har övervakningen varit begränsad. Enligt ett EU-direktiv 2006 skulle samtliga EU-medlemsstater under jaktsäsongen 2007 undersöka hjortdjur äldre än 18 månader avseende CWD. Sverige testade 195 rådjur, älgar, dovhjortar och kronhjortar och samtliga var negativa för CWD. Detta är dock alldeles för få djur för att kunna dra några slutsatser om förekomsten och situationen för andra länder är liknande. I Sverige pågår sedan 2016 och en begränsad övervakning, med undersökning av djur som rapporteras till SVA på grund av att de visar symptom på CWD eller av annan anledning skickas till obduktion på SVA. För att kunna säga något om situationen i landet behövs en mer omfattande övervakning. Planering för detta har påbörjats men på grund av att det ännu inte finns finansiering har omfattande övervakning inte inletts i Sverige. Inom EU förbereds med anledning av fynden i Norge en ny övervakning med start i januari 2018.

Symtom

CWD kännetecknas av degenerativa (nedbrytande) förändringar i hjärnan vilket leder till hjärnskador med neurologiska symtom, avmagring och leder alltid till döden.

Inkubationstiden, dvs tiden från att djuren smittas tills att de börjar visa symtom, är flera månader upp till ett par år och drabbade djur är ofta i tre- till femårsåldern. De mest framträdande symtomen är avmagring och beteendeförändringar som blir alltmer uttalade över tid. Symtomen kan också omfatta dregling, okoordinerade rörelser, tandgnissling, skälvningar, torr hårrem och att djuret står med sänkt huvud. Mot slutet av sjukdomen ses ett ökat drickande och ökad urinering. Efter ett sjukdomsförlopp som kan vara i flera månader, dör djuren.

Smittämne

CWD tillhör gruppen prionsjukdomar som sammanfattningsvis kallas Transmissibla spongiforma encefalopatier (TSE). Gemensamt för TSE-sjukdomar är att de orsakas av ett så kallat infektiöst protein, prion (PrP), som orsakar en förändring i den tredimensionella strukturen hos normalt förekommande kroppsegna prionproteiner så att de övergår i en form som är väldigt stabil och svår att bryta ned. De förändrade prionerna ansamlas i hjärnan vilket skadar hjärnvävnaden och leder till neurologiska störningar och död. Prionerna är exceptionellt motståndskraftiga mot nedbrytning. De tål höga temperaturer, många desinfektionsmedel och överlever flera år i miljön.

I TSE-familjen ingår förutom CWD även BSE hos nötkreatur och scrapie som drabbar får och getter. Hos människa ses bland annat Creutzfeldt Jacobs sjukdom, CJD som verkar uppstå spontant och variant Creutzfeldt Jacobs sjukdom (vCJD) som orsakas av konsumtion av nötkreatur som varit infekterade med BSE. Även om dessa sjukdomar tillhör samma familj finns det skillnader, bland annat är det skillnader i hur de förändrade prionerna är distribuerade i kroppen, hur de smittar och hur de kan överföras mellan olika arter.

Det finns inte rapporterat att smitta överförts till människa från får och getter med scrapie eller hjortdjur med CWD. Men det är svårt att bevisa att något inte kan hända. Riskvärderingar har gjorts och risken för att CWD eventuellt skulle kunna smitta människa bedöms som mycket låg, men det kan inte helt säkert uteslutas. I regioner där det förekommer mycket CWD är rekommendationen därför att inte äta djur med påvisad CWD.

Smittvägar

Smittöverföring vid CWD kan ske genom direktkontakt mellan djur eller indirekt genom att friska djur kommer i kontakt med smittämnet i miljön. Infekterade djur börjar efter en tid djur utsöndrar smittsamma prioner i saliv, urin och träck och smittämnet är mycket motståndskraftigt mot fysisk och kemisk påverkan och överlever i mycket länge i lerhaltiga jordar. Smittämnet finns spritt i kroppen och kadaver efter smittade djur utgör också en smittkälla. Platser som drar till sig många hjortdjur och där djuren lättare kommer i kontakt med saliv, urin eller träck från andra djur utgör större risk för smittspridning, t.ex. utfodringsplatser och saltstenar. Störst risk för smittspridning över långa avstånd är genom förflyttning av infekterade djur eftersom det smittade djuret kan utsöndra stora mänger smitta i det nya området. Men smitta kan även spridas genom förflyttning av infekterat material, t.ex. slaktavfall från smittade djur eller utrustning som är förorenad med smittad urin eller träck.

Diagnos

Diagnos ställs i likhet med övriga TSE-sjukdomar efter döden genom att påvisa förändrade prioner i hjärnmaterial samt i lymfknutor. Det går också att ta biopsier från ändtarmen eller halsmandlarna på levande djur. Testerna upptäcker sjukdomen i ett relativt sent skede i infektionen och djur som nyligen smittats upptäcks inte med testerna.

Övervakning

CWD lyder under epizootilagen och vid misstanke om att djur har CWD ska detta anmälas. I Sverige bedrivs i dagsläget (juli 2017) övervakning som är baserad på denna typ av anmälningar och i tillägg undersöks alla vuxna döda hjortdjur som skickas till SVA av annan anledning. Mer omfattande övervakning planeras, men på grund av att det inte funnits finansiering har den ännu inte påbörjats. Inom EU förbereds med anledning av fynden i Norge en ny övervakning som även kommer omfatta Sverige med start i januari 2018.

I USA och Canada finns övervakningsprogram för att följa spridningen och kontrollprogram som styr handel mellan besättningar med hägnade hjortar för att försöka minska spridning mellan hägn.

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls