Piscirickettsios hos laxfisk
I slutet av 1980-talet drabbades Chile av enorma förluster av stillahavslax, med dödlighet på upp till 90 procent, på grund av piscirickettsios. Sjukdomen förekommer i marina miljöer, men har även rapporterats förekomma i sötvatten. Sjukdomen finns också beskriven i Europa, dock inte med så stora konsekvenser som i Chile. Typiska symtom är vitfärgade fläckar på inre organ som i njuren, levern och i mjälten.
Anmälningspliktig :
Nej
Epizooti :
Nej
Zoonos :
Nej
Förekomst
Allvarliga utbrott av piscirickettsios drabbade Chile i slutet på 1980-talet, men sjukdomen har också beskrivits ifrån Nordamerika och från Norges västkust, där främst smolt drabbades. Sjuklighet och dödlighet varierar mellan fiskarter och miljöer, men de allvarligaste konsekvenserna rapporteras från marina miljöer. Sjukdomen har inte påvisats i Sverige.
Symtom
Fisken blir slö, ofta mörkfärgad, får en minskad aptit och simmar gärna vid ytan. Hudsår kan förekomma. Njuren och mjälten blir ansvälld och vitfärgade fläckar (granulom) förekommer i mjälten, njuren och ofta i levern. Granulomen i levern kan spricka och ge upphov till kraterlika skador.
Etiologi och patogenes
Infektionsagens:
Bakterien Piscirickettsia salmonis.
Infektionsport:
Troligen via mun, gälar, hud och öppna sår.
Spridning i djuret:
Allmän/multisystemisk.
Smittvägar:
Smittan överförs sannolikt främst via vattnet, vid kontakt fisk till fisk, så kallad horisontell smittöverföring, men smitta från föräldragenerationen till avkomman (vertikal smittöverföring) kan inte uteslutas. Mer studier om möjliga vektorer och reservoarer för bakterien efterfrågas.
Överlevnad:
Vattentemperatur och salthalt påverkar bakteriens överlevnad i vatten. Bakterien inaktiveras i sötvatten. Experimentella studier visar att bakterien överlever i upp till tre veckor vid temperaturer mellan 5–10° C i marin miljö, men bara en vecka vid 20° C.
Provtagning och diagnostik
Piscirickettsia salmonis är en intracellulär bakterie och växer inte på konventionella agar-medier, utan man har länge rekommenderat att prover från inre organ odlas på cell-linjer. Men man har även lyckats odla bakterien på blodagar innehållande cystein vid 16–22 °C. Bakterien är Gram-negativ och har vanligen en kockoid form. Diagnosen verifieras med immunologiska eller molekylärgenetiska tekniker såsom ELISA eller PCR. Numera kan man också diagnosticera infektionen genom PCR direkt på vävnadsprover, utan föregående odling.
Behandling och profylax
Antibiotikabehandling ger ofta tveksam effekt, och troligen är bakteriens förmåga att överleva intracellulärt i fiskens egna celler bidragande till detta. Inga effektiva kommersiella vacciner finns idag tillgängliga. I förebyggande syfte är alltid god djurhållning och hygien de viktigaste faktorerna tillsammans med separat hållning av djurgrupper. Direkt kontakt mellan fisk beskrivs underlätta smittöverföringen varför en utglesning av besättningen till lägre densitet rekommenderas.
Läs mer
Sie-Maen Chong, R. Piscirickettsia salmonis infection. Aquaculture Pathophysiology, Vol 1. Finfish diseases, Chapter 34. https://doi.org/10.1016/B978-0-12-812211-2.00034-2
Aravena et al. (2020). PCR-RFLP Detection and Genogroup Identification of Piscirickettsia salmonis in Field Samples. Pathogens May 8;9(5):358. doi: 10.3390/pathogens9050358.