Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Fjäderätare ("löss") hos fjäderfä

Kraftiga angrepp ger klåda, irritation och sannolikt störd sömn, medan enstaka löss påverkar fågeln i lägre grad. Fjäderätare är vanligt förekommande i hobbyflockar men sällsynta bland värphöns och slaktkycklingar.

  • Anmälningspliktig: Nej
  • Epizooti: Nej
  • Zoonos: Nej
+
Ordförklaring

Anmälningspliktig: Vissa djursjukdomar som kan smitta till djur eller människor är anmälningspliktiga även om de inte klassas som varken epizooti eller zoonos. Anmälningsplikten gäller främst veterinärer samt vid obduktions- eller laboratorieverksamhet. Sjukdomar som klassas som epizootier är alltid anmälningspliktiga. 

Epizooti: allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa och som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medför stora ekonomiska förluster för samhället.  Vilka sjukdomar som klassas som epizootier styrs av epizootilagen. Man är skyldig att anmäla misstanke om epizooti.

Zoonos: Infektion som kan överföras mellan djur och människa, antingen genom direktkontakt eller indirekt via livsmedel, miljö (till exempel vatten och jord) eller via vektorer som myggor och fästingar.

Arter

Ett 40-tal olika vinglösa insekter inom ordningen Phthiraptera, som i dagligt tal brukar kallas fjäderätare eller löss, är kända hos fjäderfän. De flesta arterna lever på döda hudavlagringar och fjädrar från värddjuret. Någon enstaka art är blodsugande.

Några exempel på vanliga arter hos tamhöns är:

  • Menopon gallinae (fjäderskaftlus)
  • Menacanthus stramineus (kroppslus)
  • Cuclotogaster heteropaplus (huvudlus)
  • Goniocotes gallinae (dunlus)

Värdjur

Fjäderätare och blodsugande "löss" hos fjäderfän är inte alltid artspecifika. Detta innebär att de ibland kan förekomma på flera olika fågelarter om dessa hålls tillsammans. Däremot angriper de inte däggdjur, inklusive människor. 

Förekomst i Sverige

Dessa parasiter, i synnerhet fjäderätare är mycket vanliga bland fjäderfän i hobbyflockar i Sverige. Det är däremot sällsynt att man hittar dem bland fjäderfän på kommersiella anläggningar, till exempel hos värphöns, slaktkycklingar eller bland avelsfjäderfän. 

Utseende

Fjäderätare på en fjäder från en tamhöna. Foto: Bengt Ekberg/SVA

De vuxna parasiterna är avlånga, ljusgula till gulbruna och en till sex millimeter långa beroende på art (Bild 1-2). Parasiterna sitter oftast stilla eller kryper långsamt på huden och på fjädrarna.

Ofta hittar man fjäderätare under vingarna, på bröst, lår eller runt kloaken, men vissa arter föredrar att till exempel sitta enbart i fint dun eller på fjädrarna på huvudet. Av denna anledning bör hela fågeln undersökas noga innan man kan vara säker på att den är fri från dessa parasiter.

Dessutom föredrar olika arter att placera sina ägg (gnetter) på olika ställen på värddjuret. Äggen sitter ofta fastkletade som druvklasar eller klumpar runt fjäderskaften nära huden. Gnetterna är svåra att få bort.

Livscykel

"Lössen" tillbringar hela sin livscykel på värddjuret. Gnetterna kläcks inom cirka fyra till sju dygn. Parasiten utvecklas genom flera så kallade nymfstadier och blir en vuxen könsmogen parasit efter cirka tre veckor.

Inverkan på värddjuret

Effekten av lusangrepp på värddjuret beror på antalet parasiter. Enstaka fjäderätare har begränsad inverkan på värddjuret medan kraftiga angrepp orsakar klåda, irritation och sannolikt störd vila och sömn. Vuxna fjäderfän påverkas i lägre grad än unga djur, och de kan normalt själva hålla antalet parasiter under kontroll genom putsning.

Kraftiga lusangrepp är ofta ett tecken på att djuret är försvagat. Grundlidandet kan vara till exempel näringsbrist eller en infektionssjukdom. Antalet fjäderätare ökar om fåglarna bor för trångt och under hösten och vintern när de vistas mycket inomhus i hönshuset och har nära kontakt med varandra.

Smittvägar

Fjäderätare på hönsfjäder.
Foto: Bengt Ekberg/SVA

Fjäderätare smittar framförallt genom direktkontakt mellan fåglarna. Även redskap och annan utrustning, som till exempel transportburar, kan sannolikt sprida fjäderätare, men de överlever endast under kort tid (några dagar) utanför sitt värddjur. 

Bekämpning

Lindriga angrepp hos friska fjäderfän behöver ofta inte åtgärdas, men kraftiga angrepp bör bekämpas av djurskyddsskäl. Eventuella bidragande faktorer och sjukdomar bör åtgärdas. Åtgärder i omgivningen har begränsad betydelse eftersom dessa parasiter snabbt dör utanför sitt värddjur. För närvarande saknas godkända veterinärmedicinska läkemedel i Sverige som får användas mot fjäderätare hos fjäderfän.

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls