Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Koccidier och koccidios (del 2) hos fjäderfä

Koccidier är encelliga mikroskopiska tarmparasiter som kan orsaka sjukdomen koccidios hos fjäderfän. Symtomen vid koccidios hos kyckling består av plötsliga dödsfall, blod i träcken, diarré, nedsatt allmäntillstånd och sänkt tillväxt. Sjukdomen koccidios är en av de viktigaste fjäderfäsjukdomarna och den förekommer både i kommersiella fjäderfäbesättningar och i hobbyflockar.

  • Anmälningspliktig: Nej
  • Epizooti: Nej
  • Zoonos: Nej
+
Ordförklaring

Anmälningspliktig: Vissa djursjukdomar som kan smitta till djur eller människor är anmälningspliktiga även om de inte klassas som varken epizooti eller zoonos. Anmälningsplikten gäller främst veterinärer samt vid obduktions- eller laboratorieverksamhet. Sjukdomar som klassas som epizootier är alltid anmälningspliktiga. 

Epizooti: allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa och som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medför stora ekonomiska förluster för samhället.  Vilka sjukdomar som klassas som epizootier styrs av epizootilagen. Man är skyldig att anmäla misstanke om epizooti.

Zoonos: Infektion som kan överföras mellan djur och människa, antingen genom direktkontakt eller indirekt via livsmedel, miljö (till exempel vatten och jord) eller via vektorer som myggor och fästingar.

Del 2: Sjukdomen koccidios hos fjäderfän

Sjukdomen koccidios

Infektion med ett stort antal koccidier samtidigt kan orsaka tarmskador, det vill säga sjukdomen koccidios. Koccidios förekommer framförallt hos kycklingar från några veckors ålder och hos ungfåglar som ännu inte hunnit utveckla full immunitet. Sjukdomsfall kan undantagsvis även förekomma bland vuxna fjäderfän. När detta inträffar beror det ofta på att nya koccidiearter som fåglarna inte är immuna mot har introducerats i miljön eller att hönsen flyttats till en ny besättning och då exponerats för andra koccidiearter än sådana som de tidigare träffat på och är immuna mot.

Flera olika fjäderfäarter kan drabbas av koccidios, till exempel tamhöns, kalkoner, gäss, ankor, fasaner, rapphöns, pärlhöns och vaktlar. Sjukdomen förekommer såväl i kommersiella besättningar som i hobbyflockar. Risken för sjukdomsutbrott är störst där många unga fjäderfän hålls tätt tillsammans på en begränsad yta. Fåglar som hålls på ströbädd är mer utsatta för smitta med koccidier än djur som hålls i bur där fåglarna har mindre kontakt med träck.

Hur allvarligt parasitangreppet blir beror på bland annat på:

  • fågelns ålder
  • graden av immunitet
  • vilken eller vilka koccidiearter som fågeln smittats av
  • smittdos (antalet sporulerade oocystor som fågeln har svalt)
  • fåglarnas allmänna hälsotillstånd.

I praktiken är blandinfektioner vanligt förekommande, det vill säga att olika koccidiearter infekterar flera delar av tarmen samtidigt.

Klinisk och subklinisk koccidios

Koccidios förekommer i praktiken i två olika former; klinisk och subklinisk. Vid klinisk koccidios ses plötsliga dödsfall, ibland utan att man hinner se andra symtom, nedsatt allmäntillstånd (fåglarna har en uppburrad fjäderdräkt och verkar trötta och sjuka och de blir inaktiva). De kan också få diarré som ofta är blodblandad. Överlevande fåglar blir ofta magra och eftersatta.

En annan form av sjukdomen kallas subklinisk koccidios och är sannolikt vanligare än den kliniska formen. Vid subklinisk koccidios utvecklar fågeln skador i tarmen som ger nedsatt näringsupptag, sänkt tillväxt och avmagring. Kycklingen visar däremot inga tydliga yttre sjukdomstecken.

Koccidios är dessutom en viktig orsak till att fjäderfän drabbas av sjukdomen nekrotiserande enterit (NE) till följd av sekundär överväxt med bakterien Clostridium perfringens.

Koccidios hos fjäderfän orsakar förutom djurlidande även ekonomiska förluster.

Koccidios hos tamhöns

Det finns sju olika arter av koccidier (släktet Eimeria) som smittar tamhönsDe olika koccidiearterna orsakar vävnadsskador i olika delar av tarmen och har olika utseende.

ArtHuvudsaklig lokalisation
E. acervulina Främmre delen av tunntarmen
E. brunetti Slutet av tunnarmen och kolon (bild 1)
E. maxima Tunntarmen
E. mitis Tunntarmen
E. necatrix Tunntarmen
E. praecox Främre delen av tunntarmen
E. tenella Blindtarmarna (bild 2 och 3)

 

Bild 1. Koccidios hos unghöna, sannolikt orsakad av E. brunetti. (Klicka på bilden för ett större format.)
Foto: Désirée Jansson/SVA

Bild 2. Blindtarmskoccidios (E. tenella) hos tamhönskyckling. Blindtarmarna är mörkt missfärgade till följd av blödningar och vävnadsdöd i slemhinnan. (Klicka på bilden för ett större format.) Foto: Désirée Jansson/SVA

Bild 3. Blindtarmskoccidios (E. tenella) hos tamhönskyckling. En av blindtarmarna har klippts upp och visar blodblandat tarminnehåll. (Klicka på bilden för ett större format.)Foto: Désirée Jansson/SVA

De mest sjukdomsframkallande arterna är E. brunetti, E. necatrix och E. tenella. Eimeria acervulina och E. maxima är måttligt sjukdomsframkallande medan E. mitis och E. praecox är låggradigt sjukdomsframkallande.

Hos tamhöns brukar man praktiken dela in sjukdomen i tunntarmskoccidios (flera arter kan vara orsaken) och blindtarmskoccidios som orsakas av arten E. tenella.

Koccidios utgör ett kostsamt problem i slaktkycklingnäringen runt om i världen. Klinisk koccidios förekommer sporadiskt medan subklinisk koccidios orsakar betydande ekonomiska förluster genom sänkt tillväxt och nedsatt foderutnyttjande. De vanligaste arterna hos slaktkyckling är E. acervulina, E. maxima och E. tenella.

Koccidios förekommer även sporadiskt hos livkyckling (blivande värphöns) och unghöns, såväl i bur som hos frigående djur.

Koccidios är en vanlig sjukdom bland hobbyhönskycklingar.

Koccidios hos kalkon

Hos kalkon finns fem koccidiearter:

E. adenoides Blindtarmar
E. gallopavonis Rektum/kolon 
E. meleagrimitis      Tunntarm 
E. meleagridis Blindtarmar 
E. dispersa Tunntarm 

 

 

 

Hos kalkon orsakar koccidieangrepp oftast slemblandad eller vattnig diarré med eventuellt sparsamma mängder blod. Arten E. adenoides anses vara den mest sjukdomsframkallande arten.

Koccidios hos gäss och ankor

De viktigaste koccidiearterna hos gäss är:

E. anseris Tunntarm
E. nocens Tunntarm
E. truncata     Njure (njurkoccidios)

Eimeria anseris är den mest sjukdomsframkallande arten hos gässlingar, och den orsakar tarmblödningar och diarré. Gässlingar kan också drabbas av njurkoccidios (parasiten angriper njurarna), ofta vid 3-12 veckors ålder. Gässlingarna blir kraftigt nedsatta, magrar av, får diarré och dödligheten kan bli hög.

Hos ankor är det framförallt arten Tyzzeria perniciosa som orsakar koccidios. Denna art orsakar grava skador i tunntarmen med tarmblödningar, diarré, avmagring och dödsfall hos unga ankor.

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls