Förutom att förhindra sjukdom och produktionsförluster förebygger också vaccinationen att IB-virus sprids okontrollerat. Genom detta minskar risken för att nya, mer aggressiva IB-virusvarianter ska uppkomma.
Observera att vaccination mot IB i småskaliga icke-kommersiella besättningar, inklusive hobbyfjäderfän normalt inte rekommenderas. Detta beror på att risken för virusspridning är relativt liten från dessa flockar och på att immuniteten (skyddet) efter vaccination är kortvarigt, det vill säga vaccinationen måste upprepas ofta för att skydda mot sjukdomen.
Vaccinera på rätt sätt!
För att få ett bra skydd mot IB är det viktigt att vaccinet hanteras och ges till fåglarna på rätt sätt. Vaccinet innehåller levande virus som är känsligt och dör snabbt om det hanteras felaktigt. Det är också viktigt att vaccinet ges enligt instruktion. Alla kycklingar/höns i flocken måste få rätt dos av vaccinet samtidigt. Om vaccinet fördelas ojämnt mellan djuren kan vaccinviruset spridas och förökas med biverkningar som följd.
Olika vaccinationssätt
I de allra flesta flockar används bara levande IB-vaccin. Detta ges antigen som spray eller via dricksvattnet. Sprayvaccinering ger ett något bättre skydd lokalt i hönsens luftvägar men kan vara tekniskt svårare att utföra på rätt sätt jämfört med att ge vaccinet via dricksvattnet. Man bör välja det vaccinationssätt som passar bäst beroende på flockens storlek, inhysningssystem, teknisk utrustning på gården och personalens tidigare erfarenhet.
Avdödat IB-vaccin finns också men eftersom det är förhållandevis dyrt och ges som en injektion används detta i dagsläget enbart i avelsflockar.
När och hur ofta ska man vaccinera mot IB?
SVA rekommenderar att det detaljerade vaccinationsschemat mot IB anpassas efter varje gårds förutsättningar. Situationen på gården (till exempel om det finns flockar i olika åldrar) och i omgivningarna (om det finns andra besättningar i närheten) påverkar när och hur ofta man bör vaccinera mot IB. Utformningen av vaccinationsprogrammet bör därför ske i samråd med besättningsveterinären.
En generell rekommendation är att fåglarna bör sprayvaccineras minst en gång under uppfödningen. Övriga vaccinationer kan göras på valfritt sätt (med spray eller via dricksvattnet). Både vaccin som innehåller en så kallad Massachusetts (Ma)-stam och vaccin som innehåller variantstammen (IBV 4/91) bör ges under uppfödningen för att hönorna ska få ett gott skydd mot olika IB-stammar. För att undvika att djuren utsöndrar mycket IB-virus efter flytt bör den sista vaccinationen inte ske alltför nära leverans, helst bör det vara två veckor emellan vaccination och leverans.
Efter vaccination mot IB med enbart levande vaccin får hönsen endast ett kortvarigt skydd. Observera att detta gäller oavsett hur många gånger man vaccinerat under uppfödningsperioden. Därför bör höns vaccineras regelbundet även under produktionsperioden. För att undvika onödig stress under uppvärpningsperioden ska den första vaccinationen efter insättning vänta tills hönsen toppat i produktion. Vaccinet mot variantstammen IBV 4/91 bör ges minst en gång under produktionsperioden. Vaccination mot denna variantstam och vaccination mot den vanliga Massachusetts-stammen ger tillsammans ett gott skydd mot samtliga virusvarianter som hittills har påvisats i Sverige.
Enligt en tidigare, äldre vaccinationsrekommendation mot IB för värphöns rekommenderades vaccination av unghöns (livkyckling) vid tre tillfällen med tre till fyra veckors mellanrum:
- Vaccination 1: cirka 3–4 veckors ålder. Vaccin mot en Massachusetts-stam.
- Vaccination 2: cirka 6–8 veckors ålder. Vaccin mot variantstammen IBV 4/91.
- Vaccination 3: cirka 11–13 veckors ålder. Vaccin mot en Massachusetts-stam.
Under produktionsperioden rekommenderades tidigare första vaccinationen efter insättning när hönsen var äldre än 27 veckor för att undvika onödig stress under uppvärpningsperioden. Det viktiga för denna vaccination är inte hönsens ålder utan att de får möjlighet att värpa upp ordentligt utan störningar.
Efter denna första vaccination under produktionsperioden rekommenderades en vaccination cirka var sjunde till tionde vecka under hela äggproduktionsperioden. En av dessa vaccinationer, gärna den andra under produktionsperioden, skulle helst göras med variantstammen IBV 4/91. Vid alla övriga tillfällen rekommenderades användning av den vanliga Massachusetts-stammen.
På anläggningar med värphöns i olika åldrar och/eller i de delar av landet där det finns många höns rekommenderades att man vaccinerade oftare (cirka var sjunde till var åttonde vecka) än i områden med få höns och bara en åldersgrupp på gården (cirka var nionde till tionde vecka).
Idag rekommenderar SVA att vaccinationssätt och vaccinationsschema anpassas efter situationen på varje enskild gård. Det är lämpligt att involvera besättningsveterinären i planering av vaccinationsprogrammet. I situationer med ökad smittspridning med mer aggressiva varianter av IB kan man till exempel alternera vaccination mot Massachusetts-stam och IBV 4/91 (varannan gång) för ett förbättrat skydd mot utbrott.