Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Streptotrikos, dermatofilos eller regnskållor hos häst

Streptotrikos eller regnskållor  ger hudskador med krustor som kan ömma vid beröring. Fukt orsakar mikroskador i huden och bakterien Dermatophilus congolensis kan då infektera. . Regnskållor kan vara smittsamt.

  • Anmälningspliktig: Nej
  • Epizooti: Nej
  • Zoonos: Ja
+
Ordförklaring

Anmälningspliktig: Vissa djursjukdomar som kan smitta till djur eller människor är anmälningspliktiga även om de inte klassas som varken epizooti eller zoonos. Anmälningsplikten gäller främst veterinärer samt vid obduktions- eller laboratorieverksamhet. Sjukdomar som klassas som epizootier är alltid anmälningspliktiga. 

Epizooti: allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa och som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medför stora ekonomiska förluster för samhället.  Vilka sjukdomar som klassas som epizootier styrs av epizootilagen. Man är skyldig att anmäla misstanke om epizooti.

Zoonos: Infektion som kan överföras mellan djur och människa, antingen genom direktkontakt eller indirekt via livsmedel, miljö (till exempel vatten och jord) eller via vektorer som myggor och fästingar.

Förekomst

Streptotrikos är en relativt vanligt förekommande hudsjukdom hos häst. I Sverige ses den oftare under höst och vinter. Hästar som blir blöta av regn eller hästar med täcken, där fukten stängs inne drabbas oftare. Eftersom sjukdomen är förknippad med fukt kallas den också för regnskållor.

Bakterien är en så kallad opportunist, vilket innebär att den kan finnas på huden utan att orsaka symtom. Även nötkreatur och får kan drabbas av streptotrikos. ”Lumpy wool” kallas sjukdomen hos får, eftersom ullen tovar ihop sig och ger ett smutsigt intryck. Under ullen finns då vätskande hudkrustor.

Symtom

Typiska symtom för streptotrikos hos häst är krustbildningar (sårskorpor), som ibland kan breda ut sig över stora kroppsytor. Det börjar med fasta och välavgränsade upphöjningar i huden (papler) och utvecklas till, ytliga varblåsor (pustler), som sedan spricker. Det bildas då hårlösa kratrar i huden. Förändringarna kan vara såriga och smärtsamma i början, för att i ett senare skede bli mer diffusa, hårlösa torra fläckar. Över förändringarna finns ofta krustor eller skorpor av intorkad sårvätska och hopklibbat hår.

Vanligast är att överdelen av kroppen angrips, men även skenben och karleder kan drabbas. Vid utvecklad ”mugg” eller ”rasp” kan svullna ben och hälta ses. Streptotrikos ses ibland på vita opigmenterade hudområden och är då ofta kopplat till sekundär solöverkänslighet (fotodermatit). Fotodermatit kan i sin tur vara utlöst av fototoxiska ämnen från exempelvis växter.

Hudförändringarna kan vara svåra att se på avstånd, men om man stryker handen över hårremmen kan de kännas. Det förekommer att förändringarna smärtar vid beröring. I undantagsfall kan hästar med kraftiga, utbredda förändringar vara allmänpåverkade och visa minskad foderlust, viktminskning och förstorade lymfknutor.

Två olika typer av sjukdomen är beskriven i litteraturen, en vinterpälsvariant och en mer typisk för sommarpäls.

Vinterpäls:

Hårremmen blir matt och krustor, som är lätta att upptäcka med fingrarna, känns i huden. Om krustorna pillas bort lossnar även håren i penselform och en liten krater uppträder, inte sällan med blod i botten. Ofta ses vitgult var i änden på krustan. Vid utbredda förändringar är krustorna och pälshåren ofta hopklibbade och ömmande. Krustor stora som handflator eller större kan lossna.

Sommarpäls:

Förändringarna är inte lika utbredda. Krustorna är torrare och mindre i storlek jämfört med vintervarianten, inte mer än ett par millimeter. Pälsen kan ge ett matt intryck. Då hästen borstas eller ryktas är det lätt att håren lossnar och hårremmen ser "maläten" ut.

Andra bakterier, som stafylokocker eller streptokocker, kan sekundärt infektera utsatta områden och symtomen blir då i allmänhet mer påtagliga.     

Smittämne

Dermatophilus congolensis är en grampositiv bakterie som tillhör streptomyceterna. Åkomman benämns dermatofilos eller streptotrikos, vilket syftar till bakteriens namn respektive ursprung. Eftersom streptomyceter bildar hyfliknande förgreningar tror många att det rör sig om en svampinfektion, men det är alltså en bakterie. Vid mikroskopi av krustorna kan bakterien ligga i formeringar som liknar myntrullar eller järnvägsspår.

Smittvägar

Spridning av bakterien sker då krustorna blöts upp och så kallade zoosporer frigörs. Dessa kan överföras till andra hästar via direktkontakt, men även indirekt med fuktdroppar i luften (aerosol) eller via ryktdon, borstar, maskinsax eller annan utrustning. Eftersom det oftast krävs även andra faktorer för att det ska bli en infektion när Dermatophilus congolensis finns närvarande kan sjukdomen inte anses vara lika smittsam som till exempel ringorm. 

Patogenes

Fukt gör att hudens ytlager luckras upp och mikroskador uppstår. Mikroskadorna tillsammans med bakteriens enzymer som bryter ner hornlagret i huden gör att en infektion kan utvecklas. En inflammation i huden utvecklas med ansamling av mononukleära celler (en typ av vita blodkroppar).  

Diagnos

Matt hårrem och krustor på speciellt utsatta områden är typiskt för sjukdomen. Enklast ställs en diagnos med direktmikroskopi (cytologi) och odling av prov på laboratorium.

Observera att ringorm kan ha samma utseende och är en viktig differentialdiagnos. Andra bakteriella hudinfektioner kan också likna streptotrikos. Hästar som drabbas av streptotrikos eller andra dermatiter enbart på vita hudområden bör även utredas för möjlig leverpåverkan, fotosensibilitet eller växtförgiftning.

Även en del icke infektiösa hudsjukdomar kan räknas in i differentialdiagnoserna, som till exempel insektsbett och överkänslighet mot dessa (till exempel sommareksem), pemfigus och kontaktdermatit.

Provtagning

För att analys på laboratoriet ska kunna utföras på bästa sätt är det viktigt att skicka in rikligt med krustor. Begär både direktmikroskopi och odling för streptotrikos.

”Dutta” först med sprit på ovansidan av krustorna och låt det dunsta. Därefter tas en riklig mängd krustor till ett rent rör.

I röret med krustor tillsätts en enstaka droppe koksaltlösning,  inte mer så att krustorna hålls fuktiga under transport till laboratoriet. Röret försluts väl.

Har man frågeställningarna streptotrikos, dermatofyter och allmän bakteriologi ska man skicka in proven på tre olika sätt för bästa undersökning. 

  • Streptotrikosen droppe koksalt tillsammans med många krustor.
  • Dermatofyter (ringorm) – skickas torrt, många krustor, hår och hudflagor.
  • Bakteriologisk undersökning - vanlig provtagningspinne med transportmedium. 
  • Jästsvamp är ytterligare en frågeställning hos hästar med långvariga hudproblem. Jästsvamp kan växa ut från alla tre provmaterial beskrivna ovan, så ytterligare prov behövs inte. 

Behandling

Obehandlade, lindriga fall av streptotrikos spontanläker oftast på två till tre månader.

Lokalbehandling rekommenderas. Drabbade hudområden tvättas försiktigt, men noggrant med mild desinfekterande lösning som får ligga kvar på huden i minst en kvart. Klorhexidin (2-4 procent), benzoylperoxid (2,5-3 procent) eller jodlösningar kan användas. Lossa löst sittande krustor efter uppblötning men riv inte loss dem, då det kan orsaka ökad inflammatorisk reaktion. Om det finns många och hårda krustor kan mjukgörande behandling med salicylsyrevaselin (2 procent, 30-60 minuter) användas innan tvätten.

Efter tvätten torkas hår och hud noggrant. Hårtork på lägsta effekt kan användas. Tvätten upprepas varje eller varannan dag tills infektionen läkt av.

Handdesinfektion före och efter sårtvätt är viktigt för smittskyddet. Vid sårtvätt och hantering av material som använts för sårtvätt kan engångshandskar användas som extra skydd. Dessa slängs direkt i brännbara sopor tillsamman med övrigt material som använts.

Efter behandlingen är det viktigt att huden hålls så torr som möjligt. Om hästen är allmänpåverkad eller visar påtaglig smärta kan antiinflammatoriska preparat användas. I svåra fall kan antibiotika tre till fem dagar övervägas. Bakterien är penicillinkänslig.

Vita hudområden som drabbats behandlas som ovan, men hästen bör även skyddas för direkt solljus. Solskyddsfaktor 15 eller högre bör strykas på dessa hudområden om hästen ska vistas ute. Försök att identifiera och eliminera eventuell tillgång till växter som kan utlösa fotoöverkänslighet.

Bandage och benskydd bör undvikas vid hudförändringar på benen. Rengör benskydden invändigt efter användningen och se till att de hinner torka innan de ska användas igen. Bandage kan förvärra sjukdomen genom att huden förblir fuktig och vätskeutträdet ökar.

Isolering

Kontaktisolera drabbade hästar. Tvätta händerna efter kontakt med en drabbad häst. Dela inte utrustning mellan hästarna. . Smittan går sällan över till alla hästar i ett stall. En orsak kan vara att inte alla hästar har mikroskador orsakade av fukt i huden, vilket är en faktor som underlättar infektion. Det kan också tyda på varierad känslighet för bakterien hos olika individer.

Stallrengöring och desinfektion

Krustor och allt material från sårrengöringen kastas i förslutna påsar i sopkärl. Ordentlig rengöring av ytor som kommit i kontakt med smittade hästar rekommenderas.. Rengöring av utrustning och tvätt av täcken ingår också i saneringsplanen.    

Profylax

Streptotrikos hör ihop med fukt, så strategin mot infektionen är att underlätta för hästen att hålla sig torr.

  • Undvik fuktiga beten samt fukt i stallar. Under perioder med ihållande regnväder måste hästen få torka emellanåt.
  • Byt eller ta av täcket inomhus. Låt hästen torka innan nytt täcke läggs på. Att stänga in fukt är inte bra, täcken som är fuktiga på insidan kan förvärra problemet.
  • Håll ströbäddar rena och torra.
  • Låt varje häst ha egna ryktsaker. 

Prognos

Prognosen vid streptotrikos är mycket god.

Zoonosaspekt

Streptotrikos kan smitta till människa om hygienen inte sköts efter att man hanterat angripna djur. Rapporter om streptotrikos hos människa är dock mycket få.

Vad säger lagstiftningen?

Sjukdomen är inte anmälningspliktig.

Vanliga frågor

1. Min häst har skorpor i huden på benen och vid sadelgjordsstaden och upp till ryggen. Den är hängig och slö - kan det vara regnskållor eller ringorm?
Det är svårt att ställa diagnos bara på utseendet av hudförändringarna. Prov behöver tas för säker diagnos. 
Det du beskriver kan vara regnskållor (streptotrikos), men även annat, som ringorm (dermatofyter) eller någon icke infektiös hudsjukdom. 
Regnskållor hör ofta ihop med fuktigt väder. Vanligast är att det börjar på hästarnas övre kroppsdelar, men det förekommer även på benen.
Ringorm ses vanligen på andra ställen, som till exempel vid sadelgjordstaden, vilket du beskriver i det här fallet. Det kan bero på en lånad sadel- eller körgjord från en smittsam individ. Samma sak kan uppstå på huvudet av lånade grimmor eller träns. Skav från utrustning gör också att ringormssvampen lättare får fäste. 

Hästar brukar inte bli hängiga av regnskållor, såvida det inte gör väldigt ont eller kliar mycket. I extremfall skulle också kunna tänkas att en så stor yta av kroppen drabbas att hästen förlorar kroppsvätska genom så kallade serumutsvettning.

Eftersom du upplever att allmäntillståndet har försämrats rekommenderasatt ta ut en veterinär för att låta undersöka hästen.,.

2. Min häst har fått diagnosen regnskållor, hur ska det behandlas?
Behandla din häst enligt veterinärens ordination. Kontaktisolera din häst om det är möjligt, upprätthåll basal hygien när du går till andra hästar, och dela inte din hästs utrustning med andra hästar. Det är viktigt att hålla hästen torr. Fukt ger mikroskador i huden, vilket gör att bakterien som orsakar regnskållor lättare får fäste. Hästen kan tvättas med bakteriedödande schampo, till exempel klorhexidin, bensoylperoxid eller jodlösning. 

Vid svåra fall bör veterinären kontaktas igen för att se över diagnosen eller behandlingen.

3. Jag undrar om man som privatperson kan skicka in prover för att kontrollera om hästen har en hudsjukdom?
Det krävs en veterinärs kunskap för att veta om ett prov behöver tas och i så fall vilket prov som kan vara lämpligt. Vidare vet veterinären hur provet ska tas och hanteras, samt hur svaret ska tolkas. Laboratorieverksamheten på SVA är därför framför allt riktad till veterinärer.

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls