Gå direkt till innehåll

Laboratoriemetoder för resistensbestämning

Nyttan av laboratorieundersökningar beror av kvaliteten på de undersökningar som utförs, men också av hur provet tagits och resultatet tolkats. Prover bör tas så att de i görligaste mån speglar infektionsplatsen och så att växt av normalflora inte stör tolkningen av odlingen.

Det finns olika metoder för resistensbestämning. Antingen används dilutionsmetoder (spädningsmetoder) eller diffusionsmetoder. Oavsett vilken man väljer är det mycket viktigt att beprövade riktlinjer följs och att metoden är kvalitetssäkrad. 

Dilutionsmetoder

Dilutionsmetoder (spädningsmetoder), är kvantitativa och ger direkt ett värde på hur känslig bakterien är för olika antibiotika. Metoden innebär att man odlar bakterien i olika koncentrationer av antibiotika, antingen på agar eller i buljong. Efter inkubering avläses resultatet som den lägsta koncentrationen av ett visst antibiotikum som krävs för att hämma bakterieväxt (Minimum Inhibitory Concentration, MIC). Vid SVA och många andra veterinärmedicinska laboratorier i landet används en spädningsmetod i mikroskala.

Diffusionsmetoder 

Diffusionsmetoder  (diskdiffusion, ’lapp-metoder’) är kvalitativa eller semikvantitativa. Bakteriestammen som ska testas stryks ut på en speciell agarplatta och filterlappar eller tabletter med en bestämd koncentration antibiotika läggs på plattan. Antibiotika kommer då att diffundera ut i mediet och resultatet avläses efter inkubering som diametern på den hämningszon som finns runt lappen. Genom extrapolering från standardkurvor (regressionslinjer mellan zondiameter och MIC för olika testade bakterier) kan den hämmande koncentrationen indirekt skattas, förutsatt att testbetingelserna är exakt som för standardkurvan. Diffusionsmetoder är indirekta eftersom man är beroende av standardkurvor i tolkningen.

Antibiotikaresistenstest med mikrodilutionsmetod

Instruktionsfilm om antibiotikaresistenstest med mikrodilutionsmetod. Testerna sätts från förkultur. Även räkning av inokulatets täthet demonstreras.

Kvalitetssäkring nödvändig

Oavsett metod måste beprövade riktlinjer följas, och kvalitetskontrollen måste vara rigorös. Detta för att resultaten av en antibiotikakänslighetsbestämning ska bli reproducerbara och tillförlitliga. En felaktigt utförd resistensbestämning kan ge direkt missledande resultat, och kan då vara sämre än ingen undersökning alls. Det är till exempel av stor vikt att utgå från en renkultur för att få ett rättvisande svar. Vidare påverkas resultatet i hög grad av faktorer som bakterietäthet, temperatur och odlingsmedium.

Intern kvalitetskontroll består bland annat av noggrann dokumentation av hela undersökningsgången, spårbarhet samt löpande kontroll av metodens prestanda genom att referensstammar regelbundet undersöks.

För godkända MIC-intervall för kontrollstammar se EUCAST:s quality control tables (pdf). Laboratorier som likt SVA är ackrediterade för resistensbestämning deltar också i jämförelser med andra laboratorier och inspekteras årligen av oberoende experter.

Senast uppdaterad : 2019-10-26