Gå direkt till innehåll

Hitta på denna sida

    Mag- och tarmparasiter hos gris

    Gris

    Grisar kan vara värd till flera olika mag- och tarmparasiter. Det är framför allt kraftiga infektioner som kan ge upphov till kliniska symtom som till exempel diarré. Även subkliniska infektioner, alltså när vi inte ser symtom, kan påverka grisen genom att till exempel minska dess tillväxt och foderutnyttjande.

    Anmälningspliktig :

    Nej

    Epizooti :

    Nej

    Zoonos :

    Nej

    Smittämne och smittvägar

    De vanligaste mag- och tarmparasiterna hos gris i Sverige är spolmask, Ascaris suum, och knutmask Oesophagostomum spp. Även piskmask Trichuris suis, den röda magmasken Hyostrongylus rubidus och trådmask Strongyloides ransomi förekommer hos svenska grisar. Encelliga parasiter, till exempel koccidier som Eimeria spp. och Cystoisospora suis, finns också hos gris.  Grisens mag- och tarmparasiter smittar genom att ägg eller oocystor utsöndras med träcken och kan då smitta direkt genom att grisen äter träck eller indirekt om foder eller vatten kontamineras med parasitägg, oocystor eller kläckta larver.  Flera av dessa parasiter har ägg eller oocystor som överlever mycket väl i miljön om förhållandena är goda. Ägg från spolmask och piskmask kan till exempel överleva flera år i miljön.  God hygien och biosäkerhet samt att inte blanda yngre grisar med äldre är alla saker som minskar chansen för överlevnad av parasiternas ägg larver och på så sätt minskar risken för spridning av mag- och tarmparasiter inom och mellan besättningar. Det finns rapporterat att människor kan smittas av grisens spolmask genom att få i sig parasitägg, men detta är ovanligt. Det är inte heller farligt att äta kött från grisar som har någon av ovan nämnda parasiter.

    Klinisk bild

    Infektioner med spolmask kan minska unga grisars tillväxt medan äldre grisar ofta har utvecklat immunitet och inte påverkas märkbart av denna parasit. I spolmaskens livscykel ingår att larverna vandrar genom grisens kropp, först till levern och sedan till lungorna, innan de till slut utvecklas till fullvuxna maskar i tarmen. I levern orsakar migrationen ärrbildning som kvarstår en tid, och kan ses som så kallade ”white spots” hos grisar som slaktats inom denna tidsperiod. Om detta ses vid slakt så kasseras levern.  I lungorna orsakar larverna skador som i sig kan orsaka andningsproblem men som även kan underlätta kolonisering av andra patogener.

    Kraftiga infektioner med knutmask hos suggor har förknippats med nedsatt hull och även med mindre kullar och lägre avvänjningsvikt. Infektioner med piskmask kan ge diarré som kan bli blodig och har då även förknippats med dödsfall hos växande grisar. Den encelliga parasiten Eimeria orsakar sällan kliniska problem. Däremot kan koccidien Cystoisospora suis ge diarré hos smågrisar, ofta när de är mellan åtta och tio dagar gamla. Det kan i sin tur leda till uttorkning och sämre tillväxt.

    Provtagning och diagnostik

    Förekomst av olika mag- och tarmparasiter i en grisbesättning kontrolleras främst genom träckprovsanalys där av typ och antal parasitägg eller oocystor undersöks. Då inte alla smittade individer urskiljer ägg eller oocystor likartat eller regelbundet så krävs det ofta att flera djur provtas i samma besättning.

    Behandling och förebyggande åtgärder

    Att förebygga problem med mag- och tarmparasiter handlar mycket om att undvika att bygga upp en höggradig förekomst av parasiterna i grisens miljö. Ju mer permanent ett utrymme används för grishållning, desto större risk att parasitbördan ökar. Parasitäggens motståndskraft i miljön gynnas av fukt, varför olika typer av miljöer och jordarter kan ge avsevärda skillnader i parasitbördan.

    Utöver god biosäkerhet och hygienåtgärder kan avmaskningsmedel användas vid strategiska tidpunkter i grisens liv för att undvika en uppförökning av smitta i grisens miljö.

    Beställ SVA:s analys

    Parasitologisk träckprovsanalys, t ex spolmask, hakmask koccidier (flotation med socker/salt)