Gå direkt till innehåll

Mag- och tarmparasiter

Gris

Grisar kan vara värd till flera olika mag- och tarmparasiter. Det är framför allt kraftiga infektioner som kan ge upphov till kliniska symtom som till exempel diarré. Även subkliniska infektioner, alltså när vi inte ser symtom, kan påverka grisen genom att till exempel minska dess tillväxt och foderutnyttjande.

Anmälningspliktig :

Nej

Epizooti :

Nej

Zoonos :

Nej

Smittämne och smittvägar

De vanligaste mag- och tarmparasiterna hos gris i Sverige är spolmask, Ascaris suum, och knutmask Oesophagostomum spp. Även piskmask Trichuris suis, den röda magmasken Hyostrongylus rubidus och trådmask Strongyloides ransomi förekommer hos svenska grisar. Encelliga parasiter, till exempel koccidier som Eimeria spp. och Cystoisospora suis, finns hos gris.  Grisens mag- och tarmparasiter parasiter smittar genom att ägg utsöndras med träcken och smittan kan då vara direkt genom att grisen äter träck eller indirekt om foder eller vatten kontamineras med parasitägg.  Flera av dessa parasiter har ägg som överlever mycket väl i miljön om förhållandena är rätt. Spolmaskens ägg kan till exempel överleva flera år i miljön.  God hygien, bra biosäkerhet och att inte blanda yngre grisar med äldre är alla saker som missgynnar överlevnad av parasiternas ägg och minskar risken för spridning av mag- och tarmparasiter. Det finns rapporterat att människor kan smittas av grisens spolmask genom att få i sig parasitägg men detta är ovanligt. Det är inte heller farligt att äta kött från grisar som har någon av ovan nämnda parasiter.

Klinisk bild

Infektioner med spolmask kan minska unga grisars tillväxt medan äldre grisar ofta utvecklar immunitet och inte påverkas märkbart av denna parasit. I spolmaskens livscykel ingår att larverna vandrar genom grisens kropp, först till levern och sedan till lungorna, innan de till slut utvecklas till fullvuxna maskar i tarmen. I levern orsakar migrationen ärrbildning med bindväv som kvarstår en tid och kan ses som så kallade ”white spots” hos grisar som slaktats inom denna tidsperiod. Om detta ses vid slakt så kasseras levern.  I lungorna orsakar larvmigrationen skador som i sig kan orsaka andningsproblem men de kan även underlätta kolonisering av andra patogener.

En kraftig infektion med knutmask hos suggor har förknippats med nedsatt hull och försämrad förmåga att producera mjölk, vilket påverkar suggans förmåga att föda sina kultingar. Piskmask kan i sällsynta fall ge diarré som kan bli blodig och har då även förknippats med dödsfall växande grisar. Den encelliga parasiten Eimeria orsakar sällan kliniska problem men däremot kan koccidien Cystoisospora suis ge diarré hos smågrisar.

Provtagning och diagnostik

Förekomst av olika mag- och tarmparasiter i en grisbesättning kontrolleras främst genom analys av typ och antal parasitägg i ett träckprov. Förståelsen för förändringar i infektionsgrad över tid i en besättning kräver dock en längre tids övervakning och provtagning.

Behandling och förebyggande åtgärder

Att förebygga problem med mag- och tarmparasiter handlar mycket om att undvika att bygga upp en höggradig förekomst av parasitägg i grisens miljö. Ju mer permanent ett utrymme används för grishållning, desto större risk att parasitbördan ökar. Parasitäggens motståndskraft i miljön gynnas av fukt, varför olika typer av miljöer och jordarter kan ge avsevärda skillnader i parasitbördan.

Utöver hygienåtgärder kan avmaskningsmedel användas vid strategiska tidpunkter i grisens liv för att undvika en uppförökning av smitta i grisens miljö.

Hitta på denna sida

    Senast uppdaterad : 2020-02-26