Gå direkt till innehåll

Mikrocytos hos ostron

Mikrocytos mackini

Musslor och ostron

Mikrocytos är en ostronsjukdom som infekterar både platta och kupade ostron. Den orsakas av en encellig parasitär organism. Parasiterna som orsakar sjukdomen infekterar mantel, muskel och stödjevävnad. Symtom karakteriseras av gulgröna fläckar i dessa organ.

Anmälningspliktig :

Ja

Epizooti :

Nej

Zoonos :

Nej

Förekomst

Parasiten, Mikrocytos mackini, har påvisats på Stillahavs-kusten i Kanada (södra British Columbia) och USA (norra Washington state). Sjukdomen upptäckes under 1960-talet i stillahavsostron (Magallana gigas) vid Denman Islands, sydvästra Kanada. Länge trodde man att endast stillahavsostron var känsliga för denna parasit men experimentella infektioner visade att flera andra ostronarter såsom amerikanskt ostron (Crassostrea virginica), europeiska platta ostron (Ostrea edulis) och platta ostron (O. lurida), kanske är ännu känsligare för infektionen. Senaste fyndet gjordes i Kalifornien i M. sikamea, dock utan att någon mortalitet kunde observeras.

Symtom

Infektion med Mikrocytos mackini påverkar främst ostron äldre än två år. Yngre ostron anses opåverkade men i infekterade populationer har skörden fördröjts, vilket talar för minskad tillväxt. Sjukdom bryter endast ut när vattentemperaturen ligger på max 10° C under minst tre månader i följd. Om ostronen hålls vid högre temperatur förhindras insjuknande men parasitinfektionen försvinner inte, utan sjukdom kan bryta ut när temperaturen sjunker igen. Sjukdomsutbrott är därmed säsongsbundna och i British Columbia, Kanada sker de endast vinter till tidig sommar (januari till juni), och främst under april-maj månad.

De generella symtomen liknar flertalet skaldjursinfektioner med en försvagning av djuret och gapande skalhalvor. Detta ses främst ses hos äldre individer. Parasiten infiltrerar mantel, labiala palper och muskel, vilket resulterar i massiva blödningar och fläckvis förekommande nekrotiska områden. Dessa kan ses som gulmissfärgade partier i mantel och muskel och göra ostronen osäljbara. Dödligheten hos stillahavsostron varierar mellan 11 och 39 procent vid studier som genomförts över flera år, men kan gå upp till över 50 procent. På senare år har dödligheten gått ner i Kanada, efter att man lärt sig hantera sjukdomen med förebyggande åtgärder. Högst dödlighet har observerats i grunda eller tidvattenpåverkade bestånd.

Etiologi och patogenes

Infektionsagens:

Mikrocytos mackini, en encellig parasit

Infektionsport:

Okänd

Spridning i djuret:

Mantel, stödjevävnad, muskel och labiala palper. Sannolikt systemisk spridning.

Smittvägar:

Ej känd

Överlevnad:

Ej känd

Provtagning och diagnostik

Ta kontakt med diagnosticerande laboratorium och informera att prov kommer innan provtagning genomförs.

För diagnos skickar du in:

  • Levande eller nydöda ostron, kylförvarade direkt till laboratoriet. Det är viktigt att djuren hålls kylda hela vägen fram.

Alternativt kan du fixera prov direkt vid upptäckt:

  • Vid kliniska symtom fixeras ett fem millimeter brett tvärsnitt av sjuka ostron inklusive eventuellt grönmissfärgad del av mantel. Fixering sker i Davidson’s marine fixative (kontakta SVA för information).
  • Muskel. Fixering sker i Davidson’s marine fixative.
  • Komplettera med att fixera missfärgade områden eller organ i 70–96 procent etanol.

Sjukdomen upptäcks genom histopatologisk undersökning av muskel och tvärsnitt av djurkroppen. Metoder för molekylärgenetisk diagnostik finns också utvecklade.

Behandling och profylax

Verksam terapi saknas.

Förebyggande åtgärder är att undvika uppfödning i tidvattenszonen och att skörda Stillahavs-ostron innan de blir tre år gamla. Detta har minskat sjukdomens effekt och mildrat de förluster som initialt observerades. Ta inte heller in ostron från infekterade områden.

Hitta på denna sida