Gå direkt till innehåll

Ringorm hos katt

Katt

Ringorm hos katt orsakas oftast av ringormssvamp (dermatofyter), i de allra flesta fall av Microsporum canis. Även Trichophyton mentagrophytes kan infektera katter. Vilka symtom och hur mycket symtom som ses hos katter infekterade med ringorm varierar. Tydliga symtom ses oftast hos kattungar och nedsatta djur.

Anmälningspliktig :

Nej

Epizooti :

Nej

Zoonos :

Ja

Smittämne 

Många katter som infekteras med M. canis sprider smitta (sporer) till omgivningen och till andra katter utan att själva visa några symtom. Detta är ett problem då smittan hos katterna och i omgivningen kan vara omfattande innan den upptäcks. Kattungar visar oftare symtom än vuxna katter.

Trichophyton (T.) mentagrophytes är en annan ringormssvamp som kan infektera katter. Denna svamp är dock ett mindre problem i kattgrupper eftersom i princip alla smittade visar symtom. Smittrisken till andra katter är inte fullt lika stor och sporbildningen till omgivningen är mindre än hos M. canis.

Katter kan infekteras även med andra arter av ringormssvampar, men det är mycket sällsynt. Prata med din veterinär om vilken sort av ringorm din katt/dina katter drabbats av innan du sätter igång en sanering.

Symtom 

Vilka symtom och hur mycket symtom som ses hos katter infekterade med ringorm varierar. Tydliga symtom ses oftare hos kattungar och nedsatta djur. Friska vuxna katter visar sällan några symtom alls. 

Klåda förekommer undantagsvis. Typiska symtom hos svårt angripna katter är fläckvis håravfall och avbrutna hårstrån, samt fjällande hud. Krustor och en fuktande rodnad i huden kan uppstå, i vissa fall över hela kroppen, tillsammans med kraftigt, utbrett håravfall. Vanligare är dock förändringar på huvud, hals, rygg, svans och/eller framben. 

Undantagsvis drabbas även klorna, ibland med klolossning som följd. Katten kan också drabbas av en bakteriell infektion i den av ringorm drabbade huden.

Smitta 

Ringorm är en zoonos, vilket innebär att det smittar till människa. Hudproblem, som kan ta lång tid att behandla, kan utvecklas. Framförallt hos barn, äldre individer och människor med nedsatt immunförsvar kan hudproblemen bli svåra. Kontakta läkare om du misstänker att du smittats med ringorm. 

Hos enskilda, friska katter spontanläker en M. canis infektion i allmänhet inom tio till tolv veckor. Katterna kan dock lätt återsmittas av de svampsporer som sprids i miljön. Svampsporerna kan överleva i månader till år och är ofta svåra att få bort från en hemmiljö. Eftersom katter ofta sprider smitta utan att själva visa symtom kan dessutom infektionen finnas en tid i besättningen innan man som kattägare märker det. En enda till synes helt opåverkad katt kan smitta ner en hel besättning. 

Diagnos 

Diagnosen ringorm hos katt fastställs genom provtagning och svampodling. Woods lampa och direktmikroskopi är mindre säkra laboratoriemetoder för kattens ringormsart och används inte rutinmässigt. Finns ringormssvamp med i provet tar det i allmänhet cirka en vecka att få ett odlingssvar men svampen kan ibland växa långsamt, så i en del fall tar det två veckor innan odlingen kan anses vara klar och ett svar kan lämnas ut. Resistensbestämning utförs inte.

Att ringormssvamp inte hittas i en odling är ingen garanti för att katten är fri från ringorm. För att så gott det går försäkra sig om att en katt är fri från ringorm bör man ta minst två prover, med minst en vecka mellan provtagningarna. Om inget av proven påvisar svampväxt och katten inte utsatts för smitta under och efter provtagningsperioden kan man vara relativt säker på att katten för tillfället är fri från ringorm. 

Provtagning se provtagningsinstruktion.

Katter med symtom provtas av veterinär.

Vaccination 

Det vaccin som funnits i Sverige några år är numera avregistrerat.

Mer information 

Har du frågor om ringorm till exempel om diagnostik, behandling av din katt och råd om sanering ska du kontakta din veterinär. SVA ger endast generella råd, det vill säga inte behandlingsråd för enskilda katter eller grupper av katter. Ringormsinfektion hos katt kan ibland vara besvärligt att komma till rätta med. I sådana fall rekommenderar SVA att djurägaren eller den behandlande veterinären tar kontakt med/remitterar till en veterinär med specialintresse för hudproblem. 

Vanliga frågor och svar

Hitta på denna sida