Utseende
hundtunga, därav namnet. Plantan består av en till fyra rosetter. Det andra årets tillväxt bildar en blommande stjälk. Kronan är 8–10 mm, först blåviolett och senare brunröd till mörkt violett. Hundtunga blommar från juni till augusti. Delfrukterna är platt ovala med förtjockad kant och har kroktaggar som gör att de lätt fastnar på kläder eller djur. Nötterna är 8–10 mm långa.
Förekomst
Hundtunga förekommer från Skåne till Gästrikland, särskilt i kusttrakter. Den trivs på betesmark, gårdsmiljöer, skräpmarker (ruderatmarker), näringsrika grusmarker och längs vägar.
Påverkan på djur
Gifterna i hundtunga ger skador på levern. Förgiftningen är kumulativ och symtom kan uppstå flera veckor eller månader efter intag, vilket gör det svårt att spåra orsaken. Exempel på symtom orsakade av leverskada är viktförlust, gulsot, depression, diarré, ökad känslighet för solljus (fotosensibilitet) i opigmenterad hud, samt hepatisk encefalopati med neurologiska störningar.
Växtens smak förbättras vid torkning och förgiftning sker vanligen genom intag av hö eller foder som kontaminerats. Hästar och nötkreatur är särskilt känsliga för förgiftning av hundtunga medan får verkar vara toleranta.
Om ditt djur har ätit av växten
Säkerställ att djuret inte kommer åt mer av växten och kontakta veterinär vid behov.
Djurslagsspecifika uppgifter
Följande information är hämtad ur veterinärmedicinsk och botanisk litteratur.
Vad är giftigt?
Hela växten. Mest giftig i rosettstadiet.
Giftinformation
De huvudsakliga pyrrolizidinalkaloiderna i hundtunga är heliosupin och echinatin. Hundtunga innehåller även andra pyrrolizidinalkaloider som cynoglossin, consolidin, acetylheliosupin, 7-angelylheliotridin, 12-acetylheliosupin, viridoflorin. Heliosupin är den dominerande alkaloiden i hundtunga och är fyra till sex gånger mer toxisk än de andra alkaloiderna. Koncentrationerna av de olika pyrrolizidinalkaloiderna i hundtunga är extremt variabel, vilket kan resultera i varierande toxicitet. Innehållet av pyrrolizidinalkaloider kan vara så högt som 2,1 procent av torrvikten. Innehållet minskar med ökande ålder på växten. Andelen N-oxider är relativt hög.
Effekten av förgiftning med pyrrolizidinalkaloider är kumulativ, vilket betyder att det totala intaget av pyrrolizidinalkaloider är avgörande för den toxiska effekten, oavsett under hur lång tid som alkaloiderna togs upp. I levern omvandlas pyrrolizidinalkaloiderna till metaboliter som reagerar irreversibelt med DNA och andra makromolekyler, och leder till skador på levercellerna. Det kan leda till döden många månader efter intaget av de alkaloidinnehållande växterna. Studier på får har visat att pyrrolizidinalkaloider delvis bryts ner i idisslarens förmage.
Hos Sencio-släktet, vars toxiner är snarlika de hos hundtunga, har tröskelnivån bedömts till 2,5–3,0 mg pyrrolizidinalkaloider per kg kroppsvikt och dag för stånds (S. jacobea), 10–13 mg pyrrolizidinalkaloider per kg kroppsvikt och dag för S longilobus och 15–20 mg pyrrolizidinalkaloider per kg kroppsvikt och dag för S riddellii vid utfodring under 20 dagar.