Utseende
Riddarsporre är en ettårig växt där de fullvuxna plantorna är 15–50 cm höga. Stjälken är grenig och fint korthårig. Hjärtbladen är ovala till äggrunda och 7–12 mm långa medan de första örtbladen är tredelade och flikiga och senare blir de djupt handflikiga, och kan påminna om dill. De mörkt blåvioletta, sporrförsedda blommorna sitter glest i fåblommiga klasar. Riddarsporre blommar från juni till augusti. Frukten är en ensam baljkapsel med många frön.
Förekomst
Riddarsporre förekommer sparsamt i södra och östra Götaland (särskilt Öland och Gotland) samt östra Svealand (särskilt Uppland). Den växter på åkrar (speciellt lerjordar), vägkanter samt skräpmark (ruderatmark).
Påverkan på djur
Gifterna i riddarsporre ger en neuromuskulär blockad genom att binda till kolinerga och nikotinreceptorer.Kliniska förgiftningssymtom för riddarsporre är oro, anspänning, upphetsning, stel och karaktäristisk gång där bakbenen hålls brett isär. Djuret kan kollapsa plötsligt, vanligen frambenen först. Efter en varierande lugn period återfår djuret förmågan att stå upp, men tecken på svaghet kan återkomma snabbt och åtföljs av ofrivilliga muskelryckningar, koordinationsstörningar (ataxi), oregelbundna hjärtslag, snabb hjärtrytm, förlamning som utvecklar sig till utmattning och kramper. Illamående, salivering, magsmärtor och förstoppning är vanliga observationer.
Det kliniska förloppet är snabbt och död genom andningsförlamning kan inträffa inom 3–4 timmar från det första tecknet på förgiftning. Upphetsning och fysisk ansträngning efter intag av stora mängder kan intensifiera alla tecken på förgiftning. Om djuren överlever förgiftningen återhämtar de sig och har inga kvarstående effekter.
Nötkreatur, häst, får och get har förgiftats av riddarsporre. Får tål fyra gånger större dos än nötkreatur, som är känsligast, medan hästar är ett mellanting i mottaglighet för förgiftning med riddarsporre. Det är sällsynt att hästar förgiftas och de äter normalt sett inte växten, förutom om annat bete saknas.
Förgiftning kan förväxlas med hypomagnesemi.
Om ditt djur har ätit av växten
Säkerställ att djuret inte kommer åt mer av växten och kontakta veterinär vid behov.
Djurslagsspecifika uppgifter
Följande information är hämtad ur veterinärmedicinsk och botanisk litteratur.
Vad är giftigt?
Hela riddarsporren är giftig. Omogna plantor är giftigast, och innehållet av alkaloider är högst i löv och fröskidor och lägst i stjälkarna.
Giftinformation
Riddarsporre innehåller polycykliska diterpenalkaloider som delphinin, methyllycaconitin (MLA), delphisin, delphinoidin, delcosin, delsonin, lycoctonin, elatine, med flera. Innehållet av alkaloider minskar när växten mognar. Alkaloiderna från riddarsporre absorberas snabbt, distribueras och elimineras.
Alkaloiderna orsakar både svår lokal inflammation och systemiska effekter som är aconitin-liknande, men svagare. Delphinin är ett neurotoxin som blockerar de öppnade natriumkanalerna efter en handlingspotential och förlänger därmed depolarisationen, medan metyllycaconitin (MLA) är ett neuromuskulärt gift som binder reversibelt till acetylkolinreceptorställen i den neuromuskulära knutpunkten. MLA fungerar därmed som en konkurrerande postsynaptisk acetylkolinhämmare och blockerar nervimpulsöverföringar varvid muskelförlamning snabbt utvecklas. Det här återspeglas i utvecklingen av kliniska tecken som börjar med muskelsvaghet, stapplande gång, oförmåga att stå, trumsjuka, andningsförlamning och död. Stress påskyndar döden hos drabbade djur.