Gå direkt till innehåll

Hitta på denna sida

    Rävskabb hos vilda djur

    Andra sjukdomsnamn: Infektion med Sarcoptes scabiei

    Vilda djur

    Rävskabb orsakas av sarcopteskvalster och kan infektera flera vilda djurslag, bland andra räv, varg, lo, skogsmård, mårdhund och vildsvin liksom husdjur som hund och gris. Kvalstren lever i huden och ger upphov till klåda av varierande grad.

    Anmälningspliktig :

    Nej

    Epizooti :

    Nej

    Zoonos :

    Nej

    Förekomst

    En hudsjukdom som ses hos flera arter av vilda däggdjur orsakas av skabbkvalstret Sarcoptes scabiei, som även kan infektera olika tamdjursarter och människor. Sjukdomen kallas i Skandinavien ofta rävskabb, på grund av att sjukdomen spreds till Sverige med infekterade rödrävar i mitten av 1970-talet.

    Rävskabb hos vilda djur i Sverige har setts hos bland annat hos rödräv, fjällräv, varg, lodjur, skogsmård, mårdhund och vildsvin. Den variant av Sarcoptes scabiei som infekterar rävar kan smitta människor men ger då i allmänhet endast kortvariga besvär. Mer information om skabb hos människa finns på Folkhälsomyndighetens webbplats.

    Sarcoptes scabiei är ett kvalster och tillhör, liksom fästingarna, spindeldjuren. Skabbkvalstren är 0,2 - 0,45 millimeter långa och 0,2 - 0,35 millimeter breda. Med sin något tillplattade kropp och korta ben liknar de en sköldpadda.

    Kvalstret lever huvudsakligen i hudens översta cellskikt, väl gömt och skyddat mot yttervärlden. I huden gräver skabbkvalstret gångar i vilka honan lägger tre till fyra ägg per dag under sin levnad, vilken är två till fyra veckor. Äggen kläcks efter några dagar till larver, som via två olika nymfstadier blir vuxna och könsmogna. Hela utvecklingen i huden tar omkring två veckor.

    Smittöverföring

    Rävskabb smittar mellan djur både genom direkt kontakt med redan smittade djur och indirekt genom att skabbkvalstret kan överleva en kortare tid på platser där infekterade djur vistats. Särskilt rävar har ofta stora mängder kvalster vilket gör dem till effektiva smittspridare.

    Skabbkvalster utanför huden är känsliga för väder och vind. De är framför allt känsliga för uttorkning och för både låga (minusgrader) och höga temperaturer. I kylskåpsmiljö kan dessa kvalster överleva i drygt två veckor, men när de vistas utanför den skyddade miljön i huden där temperatur och fuktighet är optimala, avtar deras benägenhet att effektivt kunna infektera ett nytt värddjur.

    I torr luft inomhus dör kvalstret inom ett par dygn. Utomhus, om temperaturen är svalare och fuktigheten högre, är chansen däremot större för kvalstret att överleva. Vid temperaturer under 18°C förblir det orörligt. Således krävs det temperaturer över 18°C, det vill säga sommarväder, för att kvalstret aktivt ska kunna röra sig mot en ny värd.

    Symtom

    Symtomen kan variera från mycket svår till lätt, knappt märkbar, klåda. I vissa fall uppträder infektionen utan att orsaka större besvär hos ett angripet djur. I andra fall kan rävskabb orsaka stora sjukdomsutbrott med hög dödlighet. Exempel på detta är den förödande effekten på den svenska rödrävspopulationen på 1970- och 1980-talen. Upp till 80 procent av rödrävarna i Sverige dog i skabbutbrottet under 1970- och 1980-talet.

    Nu har rävstammen återhämtat sig och rödräv finns idag överallt där den fanns innan smittan kom till Sverige under de första åren av 1970-talet. Emellertid finns sjukdomen kvar och kommer med stor sannolikhet att finnas kvar under mycket lång tid. Sannolikt finns sjukdomen i dag i låg förekomst över större delen av landet med lokala utbrott.

    De första hudförändringarna på rävar uppträder oftast på speciella ställen på kroppen som framknä, has, ryggslutet vid svansfästet samt längs öronkanterna. Dock kan skador ses var som helst på kroppen. Klådan kan ge upphov till rivskador med sår som så småningom täcks av krustor. Huden blir ofta förtjockad och sekundära bakteriella infektioner och illaluktande hudsvampinfektioner kan tillstöta.

    Hos andra djurslag än rödräv kan sjukdomen se annorlunda ut. Hos vargar ses oftast inte lika tydliga förändringar som räv. Vissa vargar har mycket lindriga förändringar medan andra får en tunn, matt päls, eller kraftigt pälsavfall och mörkfärgning av huden. Lodjur utvecklar ofta mycket kraftig hudförtjockning och tjocka krustor framför allt över ben, svans och huvud utan att få synligt pälsavfall. Mårdar tappar ofta päls och får hårlösa, mjälliga områden. Vildsvin med sarcoptesskabb får hårlösa områden med kraftigt förtjockad hud och ofta krustor på huden.

    Undersökningar på svenska vildsvin har inte lyckats fastställa om sarcoptesskabben hos vildsvin är den samma som hos tamsvin eller om vildsvinen fått smittan från rödräv. Studier som gjorts både på rödräv och varg talar för att djuren i vissa fall kan tillfriskna från en skabbinfektion. I de fall djuren utvecklar kraftiga symtom och blir allmänpåverkade är sjukdomen dock normalt dödlig.

    Rapportera fall av rävskabb hos vilda djur

    Hjälp oss att övervaka förekomsten av skabb hos vilda djur genom att rapportera via vårt webformulär rapporteravilt.sva.se.

    Kontakta din behandlande veterinär om du misstänker att din hund eller katt smittats av rävskabb.

    Sidan granskades senast : 2023-04-28