Bakteriell njurinflammation (BKD) hos fisk
Bakteriell njurinflammation (BKD) drabbar laxfisk och förekommer i Europa, Nord- och Sydamerika och i Asien. Ett karaktäristiskt symtom vid BKD är att njuren är svälld och har vita fläckar. Liknande fläckar kan förekomma på lever, mjälte och hjärta. Sjukdomen har också stadier där sjukdomssymtomen är mer diffusa.
Anmälningspliktig :
Ja
Epizooti :
Nej
Zoonos :
Nej
Förekomst
BKD har rapporterats från stora delar av världen hos både odlad och vild laxfisk. I Sverige påvisades sjukdomen första gången 1985. Sverige har sedan slutet på 1980-talet genomfört regelbundna undersökningar för att spåra smittan. Sedan år 2004 har vi haft tilläggsgarantier/nationella åtgärder f från EU för att övervaka sjukdomen inom den svenska inlandszonen. Sedan april 2024 sker istället övervakningen baserat på Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om åtgärder för att förebygga och hindra spridning av bakteriell njurinflammation (BKD) hos vattenlevande djur, SJVFS 2024:6). I dag finns ett fåtal fiskodlingar klassade som smittade, och här genomförs åtgärdsprogram för att sanera anläggningarna. Årligen undersöks tusentals lax-, öring- och sikhonor med avseende på BKD i samband med romtagning på kompensationsodlingarna. Detta för att säkerställa att den smolt som ska produceras från rommen och så småningom sättas ut inte bär på smittan.
Symtom
Fisk med BKD kan ha svårigheter att hålla balansen, buken kan vara uttänjd och ögonen utstående. Andra tecken på BKD kan vara vätskefyllda blåsor på huden (ner i muskulaturen) eller små punktformiga blödningar efter fiskens sidor. Den tydligaste indikationen på BKD är den svällda njuren med vita fläckar. Ibland ses också liknande fläckar på lever, mjälte och hjärta, framförallt hos lax och röding. Det förekommer också stadier av sjukdomen där symtomen är mer diffusa. Framförallt regnbåge kan vara bärare av smittan utan att visa tecken på sjukdom, så kallad latent bärare. Smittan kan då endast fastställas efter diagnostiska undersökningar på laboratoriet.
Etiologi och patogenes
Infektionsagens:
Renibacterium salmoninarum, en liten, Gram-positiv stavbakterie, där isolat från olika delar av världen visar på mycket små genetiska skillnader.
Infektionsport:
Via gälar och mun. Medfödd smitta.
Spridning i djuret:
Bakterien sprids genom blodet till fiskens vitala organ. Bakterien kan överleva och till och med föröka sig inuti fiskens immunologiska celler som till exempel makrofager. Makrofager är celler med en rik arsenal av aggressiva enzymer som bryter ner och förgör många andra bakterier som fisken kommer i kontakt med. Den kraftiga cellväggen hos R. salmoninarum gör denna bakterie mer motståndskraftig mot de aggressiva enzymerna.
Smittvägar:
Bakterien utsöndras i vattnet via slem, urin och avföring och överförs via direktkontakt eller via vattnet. Smittan kan också överföras genom predation, då smittad fisk äts upp av andra fiskar. Allt detta är så kallad horisontell smittöverföring. Bakterien R. salmoninarum överförs också vertikalt, från honan till avkomman, genom infekterad rom. Bakterien kan förekomma inuti romkornen varför det inte är möjligt att förhindra smittan genom yttre desinfektion av romkornen. Undersökningar visar att bakterien R. salmoninarum kan förekomma hos andra fiskarter än laxfisk utan att de blir sjuka. Dessa kan därför fungera som en reservoar av smittan.
Överlevnad:
Laboratorieundersökningar visar att R. salmoninarum kan överleva i upp till 20 veckor i vatten.
Provtagning och diagnostik
Diagnosen BKD ställs i första hand genom undersökning av njurvävnad med en immunologisk teknik, så kallad ELISA. Med ELISA-undersökningen identifieras ett protein i bakteriens cellvägg. Proteinet utsöndras i fiskens vävnader under pågående infektion. Vid positivt ELISA-resultat verifieras diagnosen genom undersökning med realtids-PCR, där en unik del av bakteriens DNA identifieras.
Behandling och profylax
Någon verksam behandling mot BKD finns inte. Det finns idag inte heller något effektivt vaccin mot smittan. Sjukdomsbekämpandet bygger därför på diagnostik inom det nationella hälsokontrollprogrammet, och medför handels- och transportrestriktioner vid ett eventuellt påvisande. Fisk kan vara bärare av bakterien R. salmoninarum utan att visa yttre tecken på sjukdom. Det är därför nödvändigt att använda känsliga diagnostiska metoder för att spåra smittade individer. Biosäkerhet och övervakningsprogram har visat sig minska antalet nya sjukdomsutbrott. (Johansen et. al 2011).
Vid misstanke på förekomst av sjukdomen ska länsveterinär eller Jordbruksverket informeras.
Observera risken att sprida infektionen; all utrustning som varit i kontakt med fisken eller fiskodlingen ska saneras och desinficeras. Inga besök på annan fiskodling bör utföras samma dag.
