Borrelios hos häst

Förekomst

Borreliabakterier sprids via fästingbett. Smittan är säsongsbunden till den tid på året då fästingar är aktiva. Ett stort antal små och medelstora däggdjur samt fåglar fungerar som värddjur (reservoar) för smittämnet. De kan ha borreliabakterier i blodet under veckor till månader (bakteriemi) och bakterien överförs till fästingarna när de suger blod från smittade värddjur.

Antikroppar mot borrelia (B. burgdorferi sensu lato) har framför allt under sommarhalvåret påvisats i blodprover från fullt friska hästar i Sverige. I en svensk studie från 2001 hade 17 procent av undersökta hästar, antikroppar mot B. burgdorferi sensu lato. Andelen positiva hästar var högre i södra och mellersta Sverige och färre i norr (Egenvall et al). I studien kunde antikroppsförekomst inte kopplas till några specifika symtom hos hästarna. Även om antikroppar mot bakterien B. burgdorferi har påvisats i prov från hästar i Sverige så har aldrig själva bakterien eller dess DNA kunnat påvisas i prover insända till SVA.

Några exempel på seroprevalens hos hästar från andra länder; 45% var antikroppspositiva i en studie från nordöstra USA (Magnarelli et al. 2000), i Italien 24% (Ebgani et al. 2012), i Korea, 19% (Bae, 2018) och i norra Bulgarien var 15 % antikroppspositiva (Tsachev  et al., 2019). Analysmetod skiljer mellan studier och siffrorna är därför inte helt jämförbara.

Symtom

Borrelios (Lyme disease) beskrevs först hos människa och sedan har diagnosen överförts att gälla även för hästar och andra djurslag. Många olika symtom och symtomkomplex hos häst har skyllts på borreliabakterier, men diagnoserna har sällan verifierats. Försök att visa på symtom vid borreliainfektion har genom försöksinfektion av hästar med bakterier från gruppen B. burgdorferi sensu lato gjorts av Chang (2000), men hästarna utvecklade inga symtom. Vidare gjordes en genomgång av befintlig vetenskaplig litteratur inom ämnet av Butler et al. (2005). Författarna fann att det saknas bevis för att B. burgdorferi ska kunna orsaka klinisk sjukdom hos häst. De granskade studierna ansågs i allmänhet som undermåliga, så till vida att det saknades fakta för att säkert fastställa diagnosen borrelios. Slutsats: De symtom som beskrevs kunde inte säkert kopplas till infektion av B. burgdorferi.

Av senare datum (2018) är ACVIM Consensus Statement, “Borrelia burgdorferi Infection and Lyme Disease in North American Horses”. Där framförs att stelhet och hälta, det vanligaste symtomkomplex som lyfts fram för borrelios hos häst, är dåligt styrkt och för fång finns inga som helst bevis. I dokumentet hävdas också att det behövs utökade experimentella och epidemiologiska utvärderingar för att kunna avgöra om och i så fall vilka slags symtom som borrelios skulle kunna ge hos häst. Neuroborrelios, uveit och pseudolymfom anges i konsensusdokumentet vara något bättre dokumenterat hos häst, men att sådan yttring av borreliainfektion är ovanlig. Dokumentet baseras på amerikanska förhållanden och den i USA vanligaste borreliaarten, B. burgdorferi sensu stricto, vilken är ovanligare i Europa. Det försvårar jämförelser mellan kontinenterna.

I en något äldre svensk studie fanns inget samband mellan symtom och förekomst av antikroppar mot B. burgdorferi sensu lato hos hästar (Egenvall et al. 2001).

Vilka symtom som skulle kunna förväntas hos hästar till följd av borreliainfektion är alltså inte helt klarlagt då evidensbaserad listning av symtom saknas.

Enstaka fallbeskrivningar med diagnos av de i konsensusdokumentet från 2018 angivna tre syndromen finns från framför allt Nordamerika, samt en artikel om polysynovit från Italien. De listas nedan.

• Fem (mer eller mindre verifierade) fall av neuroborrelios återfinns i litteraturen (Burgess et al. 1987, Hahn et al. 1996, Imai et al. 2012, James et al. 2010).
• Neuroborrelios hos en häst som led av CVID, en immunbrist som karaktäriseras av hypogammaglobulinemi och ökad känslighet för infektioner (Pecoraro et al. 2019).
• Uveit/neuroborrelios hos två hästar (Priest et al. 2012)
• Kutant pseudolymfom hos en häst (Divers et al. 2012). Pseudolymfom är en godartad infiltration av lymfoida celler eller histiocyter i huden och kan vara ett inflammatoriskt svar på till exempel ett fästingbett, men även på infektioner.
• Synovit hos en häst. Hästen hade feber, intermittent hälta och svullnad i en böjsena. Författarna anser sig säkra på sin diagnos. PCR kunde dock inte visa på borreliaförekomst (Borrelia afzelii) i alla affekterade synovialrum och hästen svarade inte heller på behandling med olika antibiotika, bland annat tetracyklin (Passamonti et al. 2015).

Smittämne

Borrelia tillhör spiroketerna, en grupp spiralformade bakterier. Två borreliaarter dominerar i Sverige; B. afzelii och B. garinii.  Den borreliaart som dominerar i Nordamerika, B. burgdorferi sensu stricto, påvisas mer sällan här i landet. De tre arterna är närbesläktade och samlas under benämningen Borrelia burgdorferi sensu lato. De tre arterna korsreagerar i antikroppstester.

Borreliabakterier är vektorburna och överförs i Sverige huvudsakligen med den här vanligast förekommande fästingen, med just namnet ”Vanlig fästing” (Ixodes ricinus). Överföring av borrelia från vuxna fästinghonor till ägg anses inte förekomma. Det första av fästingens tre utvecklingsstadier, larvstadiet, hämtar upp bakterien från däggdjur (framförallt mindre däggdjur som gnagare) och fåglar när de suger blod. Efter blodmålet utvecklas fästinglarven till en så kallad nymf som behöver ytterligare ett blodmål för att vidareutvecklas till adult (vuxen). Som vuxen suger fästingen också blod. Det innebär att nymfer och vuxna fästingar är de som överför smittan till människor och djur.

Det händer att borrelia felaktigt blandas ihop med anaplasma, troligen för att båda bakterierna sprids med fästingar. Den senare kan ge sjukdomen granulocytär anaplasmos, tidigare kallat erhlichios  (se vidare Granulocytär anaplasmos).

Patogenes

Borreliabakterien finns i fästingens tarm. Vid bett på människa eller djur förflyttas bakterierna från fästingens tarm till dess spottkörtlar och infekterar djuret via bettet. Det innebär att infektion inte sker direkt och att ju snabbare en fästing avlägsnas, desto lägre är risken för smitta. Borreliabakterier förflyttar sig sedan framför allt genom hud och bindväv och återfinns mer tillfälligt i blodet hos det infekterade djuret.

Efter försöksinfektion av ponnyer i en utländsk studie återfanns borreliabakterier i inre organ hos hästarna vid obduktion (Chang 2000). Trots att bakterier fanns kvar i kroppen sågs inga patologiska (sjukliga) förändringar i organen. Publikationer gällande försöksinfektion av hästar är få och fynden som läggs fram är ofullständiga. Information saknas i studierna för att säkra slutsatser ska kunna dras. Forskning hos människa har visat att bakteriens förmåga att förändra sina ytproteiner och anpassa sig till olika förhållanden i värddjur, vektor (fästingen) och den infekterade individen anses vara viktigt vid infektion. Genom förändringen av ytproteiner (exempelvis OspA, OspC och VLsE) kan bakterierna undvika eller lura immunförsvaret.  Vidare svarar både det medfödda och det förvärvade immunsystemet vid en borreliainfektion. Det resulterar bland annat i att antikroppar binds till bakterierna och att makrofager (en slags vita blodkroppar) ”äter upp” dem (Stanek et al. 2012).

Diagnos

Borrelios är en omtvistad sjukdom hos häst. I studier med försöksinfekterade hästar har symtom inte kunnat påvisas (Chang 2000). Vidare råder oenighet om vilka tester som skulle kunna verifiera misstanken.

SVA har svårt att ge en rekommendation om vad som ska innefattas i diagnosen borrelios hos häst, eftersom det inte finns några säkerställda symtom. Men ett första kriterium måste vara fastställd fästingkontakt för att kunna nysta vidare. Andra orsaker, differentialdiagnoser, till symtomen måste också utredas. Kan man till det påvisa själva bakterien (odling) eller dess DNA (PCR) stärks misstanken. Påvisande av agens är dock svårt när det gäller borrelia. Det beror på att uttaget provmaterial sällan eller aldrig innehåller borreliabakterier, det vill säga det är svårt att veta var bakterien befinner sig och därmed ta rätt prov. Om man lyckas ta rätt prov är PCR känsligare än odling. Odling av borrelia är också tidskrävande.

Antikroppstest är lätt att ta prov för (serum), men vad säger det? När ett infektionsagens är vanligt förekommande, men sällan orsakar sjukdom, ska serologi för diagnosställande på individnivå inte användas som ensamt kriterium. I en svensk studie visades att många hästar bar på antikroppar mot borrelia utan att det kunde kopplas till några som helst symtom (Egenvall et al., 2001). Eftersom smittämnet är relativt vanligt förekommande hos fästingar i Sverige finns en risk att hästar som testas för antikroppar mot borrelia bär på sådana oavsett om de är friska eller sjuka. 

Behandlingssvar som kriterium på rätt diagnos? Borrelia är penicillinkänslig. Om behandling sätts in ska hästen svara på behandlingen, annars ska diagnosen omvärderas. Ibland används tetracyklin. Då måste medlets effekter än den rent antibakteriella beaktas, så att inte felaktiga slutsatser dras när man utvärderar behandlingssvaret(se nedan Behandling).

Provtagning

Med PCR kan bakteriens DNA påvisas. På SVA har dock aldrig påvisats borreliabakterier i något provmaterial från djur. Vanligaste provmaterial har varit blod som skickats för samtidig anaplasma-PCR, men även hud, ledvätska och cerebrospinalvätska har analyserats med negativt resultat.

Odling av borreliabakterier är svårt och tidskrävande och görs därför av få laboratorier och då ofta inte som rutindiagnostik utan i experimentellt syfte eller för att ta fram antigen till serologiska tester. Vid misstanke om borrelios används det därför sällan.

Blodprov utan tillsats (serum) kan tas för antikroppsbestämning. Provet är lätt att ta och skicka, analysen går snabbt och finns det antikroppar så hittas de. Det är troligen därför som det används trots att positiv serologi har lågt diagnostiskt värde (se under Diagnos).

Eftersom serologi har ett lågt diagnostiskt värde och att SVA aldrig påvisat borrelia-DNA med hjälp av PCR i ett kliniskt prov från djur utförs inte längre sådana analyser på SVA.

Behandling

Eftersom säkra kriterier för att ställa diagnosen borrelios hos häst inte finns i dagsläget manas till försiktighet i användandet av antibiotika i samband med misstankar. Det är helt i linje med Sveriges restriktiva hållning avseende antibiotika till djur och Sveriges Veterinärförbunds antibiotikapolicy. 

Inom humanmedicinen används penicillin vid okomplicerade fall av borrelios (Läkemedelsverket, 2009).

Även tetracyklin och dess derivat används för behandling vid human borrelios (Läkemedelsverket, 2009). Biverkningsriskerna vid användande av tetracykliner till häst gör att det måste användas med tillbörlig försiktighet. I Sverige finns idag inga tetracyklinpreparat inregistrerade för häst och vid användning av antibiotika som registrerats för andra djurslag har man att följa gällande lagstiftning avseende behandlingsdokumentation och slaktkarens.

Tetracykliner kan ha andra effekter i stödjevävnader förutom den antibakteriella, varför ett positivt behandlingssvar blir svårtolkat. Hos människa hämmar tetracykliner till exempel brosknedbrytning vid osteoartrit samt minskar ledsvullnad och smärta vid reumatoid artrit. I djurförsök har setts en hämning av kollagennedbrytningen (Golub et al. 1991, Attar 2009). Det innebär att om hästen blir bättre av tetracyklin så skulle det kunna vara en positiv effekt på smärta och/eller inflammation av annan orsak än borrelia. Men mot smärta och inflammation finns bättre preparat än tetracyklin. Om hästen efter ett positivt svar på behandling får ett återfall bör diagnosen borrelios omvärderas.

Isolering

Isolering av sjuka hästar är inte aktuellt då borreliabakterier smittar via vektorer, inte via kontakt.

Stallrengöring och desinfektion

Inte aktuellt av samma orsak som under Isolering.

Profylax

Daglig kontroll med manuellt borttagande av fästingar. Ju snabbare avlägsnande av fästingar, desto lägre risk att borreliabakterier överförs. Fästingförebyggande insektsmedel för hästar (till exempel permetrin) kan fungera.

Håll efter högt gräs och sly så att smågnagare (värddjur) får sämre förutsättningar att leva i närmiljön. Vid anläggning av hagar, liksom vid ridning ute bör man tänka på att fästingar trivs där det är fuktigt. Man kan särskilt kontrollera hästen för fästingar efter vistelse på fuktiga marker, i högt gräs eller om man vistats i känt fästingrika marker.

Vaccin mot borrelia finns till hund, men inte till några andra djurslag eller till människa.

Prognos

Eftersom sjukdomskriterier inte är säkerställda för häst kan man inte säga något om eventuell prognos.

Zoonosaspekt

Borrelios är en zoonos eftersom värddjur (till exempel gnagare) bär på bakterierna och smittar fästingar som i sin tur kan infektera människa. Andra djur (hästar eller sällskapsdjur) som blir infekterade är inget direkt hot för människa då det är en blodsmitta och förs över via fästingar. Hos de människor som utvecklar sjukdom ses hudförändringar och mer sällan symtom från nervsystem och leder. Läs mer på Folkhälsomyndighetens webbplats.

Vad säger lagstiftningen?

Sjukdomen är inte anmälningspliktig hos djur.

Vanliga frågor och svar

Referenser

Divers T.J. et al. (2018) Borrelia burgdorferi Infection and Lyme Disease in North American Horses: A Consensus Statement. J Vet Intern Med 2018;32:617–632 https://onlinelibrary.wiley.com/doi/epdf/10.1111/jvim.15042

Attar SM. Tetracyclines: what a rheumatologist needs to know? Int J Rheum Dis. 2009 Jul;12(2):84-9.

Bae JM. 2018.Horses as a Potential Reservoir of Lyme Borreliosis in Jeju-do, Korea. J Prev Med Public Health. Jul;51(4):213-214. doi: 10.3961/jpmph.18.081. Epub 2018 Jun 7.

Burgess EC, Mattison M. 1987. Encephalitis associated with Borrelia burgdorferi infection in a horse. J Am Vet Med Assoc 191:1457–1458. 5.

Bushmich SL, 1994. Lyme Borreliosis in Domestic Animals, J. Spirochet. Tick-Borne Dis.1, 24-28.

Butler CM, Houwers DJ, Jongejan F, van der Kolk JH, 2002. Borrelia burgdorferi infections with special reference to horses. A review, Veterinary Quarterly, 27:4, 146-156.

Chang Y.-F. 2000. Experimental Infection of Ponies with Borrelia burgdorferi by Exposure to Ixodid Ticks. Vet. Pathol. 37:68-76.

Sears et al. 2012 A case of Borrelia‐associated cutaneous pseudolymphoma in a horse. Vet Dermatol. Apr;23(2):153-6.

Ebani VV et al. 2012. Seroprevalence of Leptospira spp. and Borrelia burgdorferi sensu lato in Italian horses. Ann Agric Environ Med. 19: 237–240

Egenvall A, Franzen P, Gunnarsson A, Engvall EO, Vågsholm I, Wikström UB, Artursson K., 2001. Cross-sectional study of the seroprevalence to Borrelia burgdorferi sensu lato and granulocytic Ehrlichia spp and demographic, clinical and tick-exposure factors in Swedish horses. Prev Vet Med;49:191-208.

Funk RA et al. 2016 J Seroprevalence of Borrelia burgdorferi in Horses Presented for Coggins Testing in Southwest Virginia and Change in Positive Test Results Approximately 1 Year Later. Vet Intern Med. Jul;30(4):1300-4. doi: 10.1111/jvim.13973. Epub 2016 May 23.

Gall et Pfister, 2006. Survey on the subject of equine Lyme borreliosis. Int J Medical Microbiology 296 (2006) S1, 274-279.

Golub LM, Ramamurthy NS, McNamara TF, Greenwald RA, Rifkin BR. Tetracyclines Inhibit Connective Tissue Breakdown: New Therapeutic Implications for an Old Family of Drugs. Critical Reviews in Oral Biology & Medicine 1991; 2(2):297-322.

Hahn CN, et al. 1996. A possible case of lyme borreliosis in a horse in the UK. Equine Vet J 28:84– 88. 6.

Imai DM et al. 2012. Lyme neuroborreliosis in 2 horses. Vet Pathol 48:1151–1157. 7.

James FM et al. 2010. Meningitis, cranial neuritis, and radiculoneuritis associated with Borrelia burgdorferi infection in a horse. J Am Vet Med Assoc 237:1180–1185. 8.

Jäderlund KH, Bergström K, Egenvall A, Hedhammar A, 2009. Cerebrospinal fluid PCR and antibody concentrations against Anaplasma phagocytophilum and Borrelia burgdorferi sensu lato in dogs with neurological signs J Vet Intern Med. 2009 May-Jun;23(3):669-72.

Läkemedelsverket 2009. Läkemedelsbehandling av borreliainfektion – ny rekommendation. Information från Läkemedelsverket 4:2009, 12-17

Magnarelli LA, Ijdo JW, Van Andel AE, et al. 2000. Serologic confirmation of Ehrlichia equi and Borrelia burgdorferi infections in horses from the northeastern United States. J Am Vet Med Assoc; 217:1045–1050.

Passamonti F. et al. 2015. Polysynovitis in a horse due to Borrelia burgdorferi sensu lato infection – Case study. Ann Agric Environ Med. Vol 22, No 2, 247–250

Pecoraro HL et al. 2019. Neuroborreliosis in a horse with common variable immunodeficiency. Journal of Vet Diagn Invest, Vol. 31(2) 241–245

Priest HL et al. 2012. Diagnosis of Borrelia-associated uveitis in two horses. Vet Ophthalmol 15:398– 405

Stanek et al. 2012. Lyme borreliosis. The Lancet. Vol 379, Issue 9814, 4–10 February, Pages 461-473

Tsachev I et al. (2019) Seroprevalence of Anaplasma phagocytophilum, Ehrlichia spp. and Borrelia burgdorferi infections in horses: first report from Northern Bulgaria - Short communication. Acta Vet Hung. Jun;67(2):197-203. doi: 10.1556/004.2019.021.