BVD – bovin virusdiarré

Bakgrund

Bovin virusdiarré orsakas av en virusinfektion och är en viktig sjukdom i nötkreatursbesättningar över hela världen men bedöms från och med 2014 vara utrotad från Sverige. Trots namnet innebär sjukdomen främst reproduktionsproblem som omlöpningar, kastningar, missbildningar och svag- och dödfödda kalvar. Försämrad kalvhälsa med diarré och hosta kan dock också ses. BVD kan medföra stora besättningsproblem och kostnader.

Förekomst

Nyinfekterade besättningar har inte upptäckts sedan 2011. Från och med 2014 anses Sverige vara fritt från BVD. Fortsatt övervakning av sjukdomen är dock nödvändig.

Kliniska symtom

Främst reproduktionsproblem som omlöpningar, kastningar, missbildningar och svag- och dödfödda kalvar. Försämrad kalvhälsa med diarré och hosta kan dock också ses och ibland även feber och nedsatt allmäntillstånd. Hög morbiditet och låg mortalitet hos infekterade djur.

Djur som är persistent infekterade (se nedan) kan utveckla så kallad mucosal disease med hög dödlighet. I akuta fall ses feber, dysenteriliknande diarré, förlorad aptit, uttorkning och erosioner i näsborrar och mun. Djuren dör oftast inom några få dagar. Det finns också en kronisk form med utdraget förlopp.

Differentialdiagnoser

BVD: Andra abortorsaker och virusinfektioner som kan orsaka diarré och hosta.

Mucosal disease: Elakartad katarralfeber, mul- och klövsjuka

Etiologi och patogenes

Infektionsagens: 

Bovint virusdiarrévirus som tillhör genus pestivirus inom familjen Flaviviridae. Det finns två genotyper typ 1 och 2 (typ 2 är ej påvisad i Sverige)) och två biotyper (icke cytopatogena och cytopatogena) av BVD-virus. Det är den icke cytopatogena biotypen som sprids i populationen och kan orsaka persistent infektion. Hos persistent infekterade djur kan mutationer i virus ibland leda till att den cytopatogena biotypen utvecklas vilket leder till mucosal disease.

Infektionsport:

Främst via slemhinnor.

Inkubationstid:

Sex till tolv dagar.

Spridning i djuret:

Virus sprids till lymfoid vävnad där uppförökning sker. Om djuret är dräktigt sprids virus transplacentalt. Om en dräktig ko/kviga infekteras före dag 125 av dräktigheten, då kalven har ett eget utvecklat immunförsvar, föds persistent infekterade kalvar. Sådana kalvar bildar aldrig antikroppar utan fortsätter att utsöndra virus.

Smittvägar:

Persistent infekterade djur är den viktigaste smittkällan. Spridning sker via direktkontakt mellan nötkreatur vid inköp, transport, bete med mera. I vissa fall kan indirekt smittspridning ske via injektioner, semin, ströbäddar och luft.

Provtagning och diagnostik

Specifika BVD-antikroppar kan påvisas i mjölk (tankmjölk eller individprover) eller serum.

Förekomst av BVD-virus i blod- och vävnadsprov undersöks med hjälp av en immunoperoxidastest eller med PCR-teknik.

Behandling och profylax

Behandling är oftast inte aktuell då de flesta djur inte blir allvarligt sjuka och då sjukdomen framför allt kopplas till reproduktionsstörningar. Understödjande åtgärder kan dock bli aktuella i vissa fall. Djur som infekteras efter födelsen bildar antikroppar och får livslång immunitet efter genomgången infektion.

I en BVD-fri besättning kan följderna bli stora om BVD-virus införs. Risken är särskilt stor vid inköp av dräktiga djur och det är av största vikt att inköpta djur kommer från en BVD-fri besättning. BVD kan även smitta på bete vid direktkontakt mellan nötkreatur. Det är viktigt att persistent infekterade djur identifieras och slås ut.

I Sverige startades ett kontrollprogram 1993. Programmet övergick 2010 till ett övervakningsprogram på de flesta håll i landet. Under 2010 till 2013 fortsatte dock bekämpningsprogrammet i några få områden. Eftersom Sverige från och med 2014 anses vara fritt från BVD har programmet övergått till ett rent övervakningsprogram

Beställ SVA:s analyser

Virusdiarrevirus (BVDV) (blocking ELISA)

Virusdiarrevirus (BVDV) (PCR)

Virusdiarrevirus (BVDV) och Bovint Herpesvirus typ 1 (IBR) (PCR)

Virusdiarrevirus (BVDV), viruspåvisande (IPX)