Diarré hos småkalvar
Diarré är ett tecken på att balansen mellan miljön, kalven och mikroorganismerna är störd. Smitta mellan djur och människor kan vara aktuellt. Kryptosporidier och salmonella innebär en risk i detta avseende. Förloppet är beroende av kalvens immunstatus, infektionsdos hos huvudpatogenen och smittryck från övriga patogener.
Du som är djurägare bör kontakta en praktiserande veterinär om ditt djur blir sjukt. Du som är veterinär kan konsultera SVA:s experter rörande frågor om denna sjukdom.
Anmälningspliktig :
Nej
Epizooti :
Nej
Zoonos :
Ja
Förekomst
Diarré är den vanligaste sjukdomen för kalvar under tre månaders ålder och förekommer i både mjölk- och köttbesättningar. Enstaka kalvar kan drabbas men vissa besättningar har kontinuerliga problem med hög andel insjuknade kalvar. Den genomsnittliga diarréförekomsten i mjölkbesättningar är fem till tio procent. Andelen insjuknade kalvar brukar vara högre under vinterhalvåret och under kalvningsintensiva perioder.
Rotavirus och kryptosporidier är dominerande agens hos svenska kalvar. Eimeria (koccidios) kan vara ett problem särskilt för lite äldre kalvar. Coronavirus påvisas sporadiskt och E. coli F5+ är ett rätt ovanligt fynd. Salmonella kan vara en viktig orsak till diarré, men är i dagsläget ovanligt.
Allmän rutin för undersökning, diagnostik och behandling
Diarré hos kalvar är ett multifaktoriellt lidande och det är nödvändigt att ta ett helhetsgrepp i besättningen för att stärka kalvarnas motståndskraft och minska smittrycket oavsett vilken patogen som orsakat sjukdom. Laboratorieundersökningar behövs för att konfirmera eller utesluta agens och kan motivera specifika åtgärder. Ett lämpligt tillvägagångssätt är att:
- noggrant samla in bakgrundsinformation om patient (ålder, symtom och deras varaktighet, tidigare sjuklighet, tidigare behandling) och besättning (andel drabbade djur, mortalitet, tidigare sjukdomsproblem, råmjölksrutiner (mängd, kvalitet, tidpunkt, hygien), inköp av djur, rutiner för rengöring och flytt av kalvar, system för ensam- och gruppboxar (omgång/kontinuerlig, amma, gruppstorlek))
- göra en noggrann klinisk undersökning av hela djuret (allmäntillstånd, typ av diarré, andra symtom)
- utifrån ovan göra en lista på möjliga differentialdiagnoser och därefter ta lämpliga prover för konfirmering av diagnos
Provtagning och diagnostik
När det gäller kalvdiarré är diagnostiken framför allt viktig på besättningsnivå för att veta vilka olika agens som förekommer och hur råmjölksrutiner fungerar. Vissa diarrépatogener förekommer som regel bara vid en viss ålder hos kalven och det är därför viktigt att misstänka diarréagens utifrån kalvens ålder (se bild nedan). I vissa fall är upprepad provtagning nödvändigt för säker diagnos. Om möjligt bör prover från tre till fyra kalvar skickas för analys, och då bör man ta:
- träckprov (bakterieodling, parasitundersökning, virusantigen)
- blodprov (totalprotein som mått på råmjölksupptag, från tre till fyra friska kalvar som är två till sju dagar gamla)
Obduktion är ett viktigt komplement.
Vid utredning av kalvsjukdom hos besättning ansluten till Gård & Djurhälsan används Kalvpaketsremiss (pdf) och för EJ ansluten besättning används Kalvdiarré-besättningsutredning (pdf) .
När du skickar in prov tänk då på att packa dem rätt så att provmaterialet inte kan läcka ut. Läs mer här om att packa och skicka in prover.
Behandling
De tre största riskerna vid kalvdiarré är uttorkning, näringsbrist och obalans i kroppens elektrolyter. Principen för behandling blir därmed att ge kalven vatten, mjölk och elektrolyter (salter).
Mjölkgivan ska vara kvar i samma mängd, men kan delas upp på flera mål. Kalven ska ha fri tillgång till vatten. Svaga kalvar kan behöva sondas eller få dropp, för bedömning av uttorkningsgrad och vätskebehov se tabell (pdf). Salter (natrium, kalium, klorid, bikarbonat) ges i vatten via köpt elektrolytlösning, utöver och inte för nära inpå mjölkutfodringen. Det finns ett flertal olika elektrolytlösningar på marknaden med varierande kvalitet, kontrollera att preparatet är effektivt och har rätt elektrolytbalans, hemmagjorda blandningar bör inte användas. Att ge råmjölk till kalvar med diarré kan eventuellt hjälpa till att motverka infektionen lokalt i tarmen.
Sjuka kalvar bör skötas om extra väl! Sjukbox, tjock halmbädd, bra foder, friskt vatten och gärna värmelampa och täcke är exempel på detta. Det är också viktigt att försöka minska smittspridningen! Om sjukligheten är så hög att det inte är praktiskt möjligt att isolera sjuka kalvar, kan istället friska kalvar eller alternativt nyfödda kalvar avskiljas. Kalvstallet och boxarna bör hållas rena - rengör med hett vatten och låt torka ordentligt.
I en studie från SLU (2019) visades att genom att strö torr släckt kalk på golv och väggar i kalvboxarna i samband med rengöring kan man minska smittrycket av kryptosporidier, vilket ledde till att kalvarna var äldre när de fick diarré och även växte bättre. Kalk kan alltså vara ett värdefullt komplement till andra åtgärder som rekommenderas för att åtgärda och förebygga kalvdiarréproblem i en besättning. Läs mer om studien på SLU:s webbplats.
Behandling med NSAID (antiinflammatoriskt läkemedel) kan användas som komplettering till rehydrering vid diarré. Antibiotika är sällan indicerat, särskilt inte efter en veckas ålder. Läs mer om behandling under respektive agens.
Förebygga
Att förebygga diarréutbrott handlar framför allt om bra råmjölksrutiner, rengöring och att inte ha stora grupper där späda kalvar blandas med äldre. Flytta alla kalvar i en box samtidigt för att möjliggöra effektiv rengöring och för att minimera blandning av oinfekterade yngre kalvar och äldre smittspridare.
Noggrann rengöring av kalvningsboxar mellan kalvningar och att bara ha en ko per kalvningsbox förebygger tidig infektion hos kalven. Kalven har ett bra skydd mot infektion under den tid den dricker råmjölk. Även vanlig mjölk innehåller en del lokalt verkande antikroppar, så kalvar som får helmjölk har ett visst skydd. Det finns också vaccin mot vissa diarréagens. Läs mer om Vaccination av idisslare och kameldjur - SVA.
Besättningar fria från vissa agens kan skydda sig mot introduktion genom goda smittskyddsrutiner.
