Fågelinfluensa/Aviär influensa (AI)

Förekomst

Utbrott av högpatogen fågelinfluensa har inträffat med oregelbundna intervall på alla kontinenter där Asien historisk varit hårt drabbat av utbrott. De senaste åren har en fågelinfluensavirusvariant (Influensa A/Goose/Guangdong/1/96 H5N1) fått spridning globalt med vattenlevande flyttfåglar vilket är ett nytt scenario jämfört med situationen historisk. Det finns en stor variation bland fågelinfluensavirus och generellt har de mer eller mindre förmåga att infektera däggdjur inklusive människa.

Högpatogen fågelinfluensa påvisades för första gången i Sverige i februari 2006 hos två viltlevande viggar. Då var det virus av typen H5N1. I mars 2015 påvisades återigen HPAI i samband med rutinmässig provtagning av döda svanar som skickats till obduktion. Då av typen H5N8 vilket cirkulerade i viss mån Europa under vintern. Under vintern 2016-2017 fick H5N8 stor spridning i Europa med fall hos både vilda fåglar och tamfjäderfä i många länder, inklusive Sverige.

I oktober 2020 kom en nyintroduktion av HPAI främst av typen H5N8 till västra Europa med start i Nederländerna. Sjukdomen har sedan dess fått global spridning på en nivå som man inte sett tidigare med mycket allvarliga konsekvenser för fjäderfän och vilda fåglar. I Sverige var vintersäsongen 2020–2021 exceptionell i sin omfattning med 24 HPAI-utbrott av typen H5N8 och H5N5 hos tama fåglar i Sverige och hög dödlighet bland vilda gäss och svanar. Fågelinfluensa har cirkulerat hos olika arter av vilda fåglar i Sverige sedan 2020 med sporadiska utbrott bland tama fåglar. Sjukdomen har vid flera tillfällen orsakat hög dödlighet bland vilda fåglar som häckar i kolonier.

Smittämne

Fågelinfluensa orsakas av influensavirus typ A. Utifrån två ytstrukturer på influensaviruset, hemagglutinin (HA) och neuraminidas (NA), indelas influensa A-virus i olika subtypskombinationer. Sexton olika varianter av hemagglutinin och nio olika varianter av neuraminidas finns beskrivna och kan förekomma i olika kombinationer. Fågelinfluensavirus benämns därför till exempel subtyp H5N1 eller H7N3.

Arvsmassan hos fågelinfluensavirus är instabil och mutationstakten är hög. Små förändringar i arvsmassan uppstår lätt, vilket ibland kan leda till att ett relativt ofarligt virus (lågpatogena virus) plötsligt blir mer sjukdomsframkallande (högpatogena). Dessutom är arvsmassan uppdelad i segment, vilket betyder att det kan ske slumpmässiga utbyten av större bitar av arvsmassan om två olika influensavirus samtidigt infekterar en cell. Influensavirus med nya egenskaper kan då plötsligt uppkomma.

Fågelinfluensa är en potentiell zoonos (sjukdom som smittar mellan djur och människa). Risken för att fågelinfluensa drabbar människor är dock liten. Läs mer sjukdomsinformation om fågelinfluensa på Folkhälsomyndighetens webbplats.

Överlevnad i miljön

Beroende på förutsättningarna klarar fågelinfluensaviruset att bibehålla sina egenskaper att infektera nya djur under kortare eller längre tid. Viruset har ett fetthölje vilket gör att det är känsligt för alla typer av fettlösande rengöringsmedel.

Hur länge viruset kvarstår i miljön påverkas av många faktorer, såsom den ursprungliga mängden virus, temperatur, exponering för solljus och närvaron av organiskt material. Viruset överlever längre i miljöer vid låga temperaturer, i skydd från solljus och i gödsel, fjädrar eller äggrester.

På en fjäderfäanläggning överlever viruset uppskattningsvis minst några veckor i rumstemperatur och minst några månader i kallare temperaturer. Viruset överlever frysning och exempelvis har levande virus påvisats efter 12 månader i sötvatten som frusits till is i -20ºC.

Symtom

Ett utbrott av högpatogen fågelinfluensa karakteriseras ofta av mycket plötsligt insättande sjukdom med många fåglar som dör akut, eventuellt i kombination med symtom i form av nedsatt allmäntillstånd, minskad aptit, neurologiska symtom, respiratoriska symtom och diarré. Svullet huvud och kam samt blödningar på benen kan ibland också ses. Värphöns kan initialt lägga ägg med mjuka skal, men slutar snart producera ägg. Dödligheten varierar mellan 50 och 100 procent. I de fjäderfäbesättningar som drabbades i Sverige under de senaste åren var plötslig ökning av dödlighet det främsta symtomet. Ankor och gäss får ofta mildare och mer diffusa symtom av högpatogen fågelinfluensa.

Vid lågpatogen fågelinfluensa kan symtomen vara milda och diffusa med nedsatt allmäntillstånd, ökad dödlighet, blåfärgad hud, sänkt äggproduktion och minskad foderkonsumtion, hosta, andningssvårigheter, ödem i huvud och kam, symtom från nervsystemet samt diarré. Helt asymtomatiska fall kan också förekomma, det vill säga att fjäderfäna är till synes friska.

Hos vilda fåglar finns det ett brett spann i allvarlighetsgrad beroende på virusvariant och fågelart men dödlighet, nedsatt allmäntillstånd och symtom från nervsystemet är vanligt förekommande. Änder är ofta symtomlösa smittbärare av högpatogena influensavirus medan hönsfåglar som t.ex. fasaner blir mer allvarligt sjuka.

Smittvägar

Fågelinfluensavirus kan introduceras i fjäderfäflockar genom direkt eller indirekt kontakt med vilda fåglar. Virus utsöndras i träcken från vilda fåglar, som ibland är symtomfria smittbärare, vilket leder till viruskontamination i miljön. De vilda fåglarna infekteras via näbben när de äter eller dricker alternativt via kloaken direkt in i tarmen. Virus utsöndras med träck och kan överleva länge i vatten. Smitta mellan vilda fåglar och tamhöns kan ske vid utevistelse eller genom att vilda fåglar kommer in i hönshuset, men sannolikt oftare indirekt genom att vildfågelträck kommer in i fjäderfähus via personal, besökare, skadedjur eller utrustning. De vilda fåglarna kan också kontaminera exempelvis grovfoder eller strö i samband med lagring eller intransport.

Smittspridningen mellan fjäderfäbesättningar sker sedan huvudsakligen via leverans av fåglar, transportfordon, redskap, kläder, foder, damm, fjädrar och personer som besökt smittade flockar. Smittspridning via luft kan ske över korta avstånd.

Diagnos

För påvisande av virus eller virusarvsmassa tas organprov ut från fåglar inskickade för obduktion. Svabbar från svalg, luftstrupe och kloak (eller faeces), från både levande och döda fåglar, kan också användas för påvisande av virus eller virusarvsmassa. Serologiska analyser det vill säga detektion av antikroppar är också ett värdefullt verktyg vilket används i fågelinfluensaövervakningen.

Övervakning

Övervakning för fågelinfluensa hos tamfågel baseras i första hand på klinisk/passiv övervakning i fjäderfäflockar, dvs att djurägare reagerar på symptom eller ökad dödlighet och tar kontakt med veterinär. Det bedöms vara en känslig övervakningsmetod då infektion snabbt orsakar ökad dödlighet hos de flesta fågelarter, med undantag för andfåglar. Serologisk övervakning görs sedan 2003 för eventuell förekomst av fågelinfluensavirus (subtyp H5 och H7) inom ramen för ett EU-gemensamt övervakningsprogram. Programmet styrs sedan 2021 av en EU-förordning som anger riktlinjer för utformning av riskbaserad övervakning på nationell nivå.

Övervakning av vilda fåglar baseras på fynd, rapportering och provtagning av självdöda eller sjuka och avlivade djur. SVA uppmanar allmänheten att rapportera in fynd av sjuka eller döda vilda fåglar och ett urval av dessa tas sedan in för analys. SVA:s viltveterinärer begär in fåglar baserat i första hand på rapporter som kommer in till rapporteravilt.sva.se. Mellan 400 - 500 vilda fåglar undersöks årligen. SVA har sedan programmet startade planerat, skött administrationen och undersökt samtliga prover från fjäderfä inom programmet, allt på uppdrag av Jordbruksverket. Läs mer om övervakningen i sjukdomsrapporten Surveillance of infectious diseases in animals and humans in Sweden.

Om man misstänker sjukdomen

Fågelinfluensa lyder under epizootilagen. Om man misstänker att djur drabbats av sjukdomen måste man genast tillkalla veterinär. Till dess att en veterinär tar sig an fallet måste man själv göra allt man kan för att förhindra smittspridning. Detta innebär att man ska stalla in misstänkt smittade djur och alla andra djur i samma flock om det är möjligt. Inga djur, ägg eller andra djurprodukter får lämna anläggningen förrän en veterinär tagit över fallet. Bekämpningen styrs av ett EU-gemensamt bekämpningsförordning, vilket innebär att det finns mycket noggrant reglerat vilka åtgärder som skall vidtas då fågelinfluensa misstänks eller har konstaterats. Lagstiftningen innebär också att det inte är tillåtet att vaccinera mot fågelinfluensa i Sverige.
I veterinära författningshandboken kan du läsa mer om den lagstiftning som gäller vid epizootisjukdomar.

Rapportera in fynd av döda vilda fåglar

SVA vill gärna få in rapporter om fynd av sjuka eller döda vilda fåglar för att öka kunskapen om smittläget för fågelinfluensa och andra sjukdomar hos vilda fåglar. Använd formuläret rapporteravilt.sva.se så blir du vid behov kontaktad med instruktioner om hur du kan skicka in döda vilda fåglar till SVA för undersökning.