Fästingar, knott, svidknott, flugor och bromsar hos idisslare och kameldjur

Fästingar

Fästingar har i Sverige framför allt betydelse som överförare av sjukdomarna anaplasmos /betesfeber och babesios/sommarsjuka. Fästingar kan också sprida TBE som inte orsakar sjukdom hos idisslare och kameldjur men som kan sprida sjukdomen till människa, till exempel genom opastöriserad mjölk.

Den vanliga fästingen (Ixodes ricinus) finns i hela landet, men förekommer rikligast i Götaland och Svealand. Fästingarna sprids efter hand till nya områden på grund av det milda klimatet och att djur som tillfälligt bär med sig fästingar rör sig över mer eller mindre stora områden. Med fästingarnas utbredning kan också följa sjukdomar som fästingarna sprider.

Fästingarna trivs i fuktig miljö, vid vattendrag, i slyvegetation och högt gräs, och framför allt i skuggiga områden. Alla däggdjur, fåglar och kräldjur kan angripas av fästingar.

Vanlig fästing

Vanlig fästing (Ixodes ricinus). Foto: Anders Lindström/SVA

Tjugo olika fästingarter har påträffats i Sverige. I länder med annat klimat än i Sverige förekommer även andra fästingarter. Om nya fästingarter etablerar sig i Sverige kan också nya sjukdomar komma att etablera sig bland våra idisslare och kameldjur.

Fästingarna övervintrar utomhus och blir aktiva på våren när dygnsmedeltemperaturen är cirka +5°C. I vissa områden har de en andra aktiv period under sensommaren - hösten. När fästingäggen har kläckts genomgår de tre stadier: larv, nymf och fullvuxen (adult) fästing. De liknar varandra men larven (som är minst) har sex ben medan nymfen och den vuxna fästingen (som är störst) har åtta ben. Utvecklingen till att bli fullvuxen tar vanligen tre år, men kortare och längre utvecklingsfas förekommer. Samtliga stadier behöver suga blod för att vidareutvecklas. Larverna suger oftast från mindre däggdjur som möss, sorkar, fåglar och nymfer från något större däggdjur som hare, hund, katt eller hönsfåglar. Den vuxna fästingen angriper oftast större däggdjur som häst, nötkreatur, får och människa.

Behandling och profylax

Daglig kontroll och plockande av fästingar minskar risken för att djur ska få en fästingburen infektion. Men detta förfarande är förstås mindre praktiskt i större besättningar. Att flytta djuren från marker där det finns gott om fästingar minskar naturligtvis också risken.

Det finns inga säkra sätt att sänka antalet fästingar på betet. Att stängsla bort fuktiga områden skulle kunna hjälpa, eftersom fästingar trivs där. Fästingarnas antal kan minska om betet inte används av betande djur på två till tre år, men antalet fästingar beror också på vilka vilda djur som rör sig på markerna.

Pour-on/spot-on innehållande flumetrin eller deltametrin kan användas som fästingrepellerande medel.

Knott och svidknott

Knott (Simuliidae) och svidknott (Culicoides) irriterar idisslare genom sina stick.

Knottens larver återfinns i strömmande vattendrag. Är våren dessutom tidig och varm kan det bli en masskläckning av knott. Massangrepp på idisslare kan leda till att djur dör av akut chock orsakad av knottförgiftning. Det är främst unga djur som drabbas. Knottens saliv innehåller ett toxin som kan vara dödligt om knotten förekommer i stor mängd. Det finns också beskrivet att knott i stor mängd kan täppa till andningsvägarna, orsaka aspirationspneumoni och även akut blodförlust. Knott kan även orsaka infertilitet hos handjur om pungen får många bett. Bindvävsmasken, Onchocerca, sprids med knott.

Svidknottens larver återfinns på olika ställen beroende på art, men mestadels finns de i det övre jordlagret på fuktiga marker. Kläckning sker från slutet av april i landets södra delar och kan ske så sent som i juli norr om polcirkeln. Svidknott kan sprida sjukdomar som blåtunga och schmallenbergvirus . Svidknott kan också orsaka allergisk dermatit på får.

Behandling och profylax

Vid kraftiga besvär rekommenderas att flytta djuren till beten där det inte finns så mycket knott. Blåsiga, öppna, höglänta områden har i allmänhet färre knott. Att stalla in djur när knotten är som mest aktiva hjälper också. Den aktiva perioden varierar dock mellan arter och utevistelsen får anpassas efter knottens dygnsrytm.

Stickande flugor/styngflugor, flugor och lusflugor

Stickande flugor

Under betesperioden angrips idisslare och kameldjur ofta av stickande flugor: blinningar och bromsar. Insekterna kan irritera djuren så mycket att de ständigt kliar och sparkar sig. De blir rastlösa, springer runt och får inte ro att äta och dricka.

Korm (hudbroms, renstyng) och svalgkorm (nässvalgstyng) är larver av humleliknande styngflugor. Vuxna renstyng lägger ägg på renen och larverna vandrar därefter under huden till ryggen. Larverna lever under renens ryggskinn där den andas genom ett andningshål och detta leder till värdeminskning av skinnet, men även ryggköttet kan skadas av inflammationsreaktionen. Svalgkormen ger upphov till färdiga små larver, som sprutas in i renens mun eller näsborrar. Larverna utvecklas i svalget i speciella tonsillpåsar. På våren när larverna är stora kan de orsaka hosta och andningssvårigheter och till och med kvävningsdöd om larver faller ned i luftstrupen.

Flugor och fluglarver

Flugor som normalt lever av gödsel och kadaver, kan också söka sig till sårvätska, blod, och hudeksem. Där lägger de sina ägg som kläcks till larver på några timmar. Under sommaren kan sådana larver ses som små gulvita maskar, några millimeter långa i sår. Larverna lever av hudavlagringar, blod och sårvätska. Djur med mycket päls är extra utsatta då det är svårare att se såren och eventuella fluglarvsangrepp. Fluglarvsangrepp kan på kort tid få katastrofala följder för djuret och få en sådan utbredning att det blir omöjligt att behandla. Avlivning kan bli nödvändig vid svåra angrepp.

Flugor kan också sprida bakterier som orsakar mastit och ögoninfektioner. Ansiktsflugan (Musca autumnalis) kan sprida parafilaria.

Lusflugor

Lusflugorna är 5–8 millimeter stora vinglösa flugor som suger blod. De trivs bäst på halsen, manken och bålen.

Behandling och profylax

För att minska angrepp av stickflugor, husflugor och lusflugor finns det pour-on-/spot-on-preparat. Man kan också stalla in djuren när insekterna är som mest aktiva. Korm behandlas ofta med ivermektiner . Vid behandling av fluglarver, klipp rent kring angreppet och skölj med jodopax eller väteperoxid. Plocka bort larverna. Komplettera eventuellt med antibiotika (mot sekundära infektioner) och dränering vid djupare sår. Deltametrin kan appliceras direkt på affekterat område för att avdöda larverna. Fluglarvsangrepp förebyggs genom att framför allt får och alpackor hålls klippta, särskilt baktill. Diarré, särskilt på bete ska uppmärksammas och åtgärdas. Sår ska tas omhand. Daglig tillsyn är grundläggande för att upptäcka fluglarvsangrepp i tid.

Andra insekter

Det finns andra insekter som kan orsaka besvär för betande idisslare och kameldjur och dit hör bland annat oxstyng, som dock är utrotad i Sverige, och björkstekelns larver som är giftiga.

Beställ SVA:s analys

Artbestämning av utvärtes parasiter