Fladdermusrabies
Det är viktigt att skilja på klassisk rabies och fladdermusrabies. Det rör sig om olika så kallade lyssavirus. Klassiskt rabiesvirus har aldrig påvisats hos fladdermöss i Europa. Vissa fladdermöss i Europa bär på fladdermusrabies och sammanlagt har fem olika lyssavirus hos fladdermus påvisats, varav två kallas European bat lyssavirus 1 och 2 (EBLV-1 och EBLV-2).
Anmälningspliktig :
Ja
Epizooti :
Ja
Zoonos :
Ja
Förekomst
Det finns fem olika lyssavirus som har påvisats hos fladdermöss i Europa. EBLV-1 har främst påvisats hos sydfladdermus (Eptesicus serotinus) och EBLV2 hos främst vattenfladdermus (Myotis daubentonii) och dammfladdermus (Myotis dascyneme). De andra lyssavirusen har påvisats i fransfladdermus (Myotis nattereri), som är en vanligt förekommande fladdermusart i Sverige, och i grottfladdermus (Miniopterus schreibersi) som inte förekommer i Sverige.
Beroende på var i världen de lever kan fladdermöss infekteras med olika typer av lyssavirus. Olika varianter har påvisats hos fladdermöss i Europa, men de vanligaste är EBLV1 och EBLV2. Dessa virus är anpassade till fladdermöss, men kan i sällsynta fall även infektera andra djurslag inklusive människor, och då orsaka en sjukdom som kliniskt inte går att skilja från klassisk rabies. Fladdermöss i Europa är inte smittreservoar för klassisk rabies som orsakas av ett annat lyssavirus, rabiesvirus (RABV).
I Sverige har antikroppar mot EBLV, men inte viruset, påvisats hos enstaka vattenfladdermöss. Det betyder att djuren stött på EBLV under sin levnad och att immunförsvaret har aktiverats. Sannolikt förekommer EBLV hos vissa fladdermusarter i Sverige, men i mycket låg grad.
Sjukdomen smittar genom att virus utsöndras i saliven hos infekterade djur. Smitta sker via bett eller rivskada med salivkontakt. Det är därför viktigt att iaktta försiktighet vid hantering av fladdermöss, använd alltid handskar. Fladdermöss går vanligtvis inte till anfall, men kan bita i försvar om man tar i dem. Bitna personer bör kontakta smittskyddsläkare.
Symtombilden och sjukdomsförloppet hos EBLV-infekterade fladdermöss är inte helt känd. Troligtvis är de allra flesta infekterade fladdermössen helt symtomlösa, men symtom som desorientering, oförmåga att flyga och aggressivitet har rapporterats. Även viktförlust och överkänslighet för högfrekventa ljud har observerats. Djur som infekteras med klassiskt rabiesvirus utvecklar oftast antikroppar mot viruset mycket sent i sjukdomsförloppet. Antikroppar är därför av inget eller ringa diagnostiskt värde. Hos EBLV-infekterade fladdermöss verkar detta inte gälla då antikroppar mot EBLV kan ses hos till synes kliniskt friska individer. Det är dock osäkert om förekomst av antikroppar betyder att antikroppar utvecklas i ett tidigare skede i sjukdomsförloppet eller om det är djur som genomgått klinisk sjukdom och tillfrisknat.
Övervakning av rabies hos fladdermöss
Under många år genomfördes övervakning av fladdermusrabies. Övervakningen pågår inte längre, men döda fladdermöss kan ändå skickas till SVA enligt rutiner för Fallviltsundersökningar. SVA bestämmer då utifrån sjukdomsberättelsen om djuret ska undersökas avseende EBLV. Önskas undersökning för EBLV går det att beställa det på egen bekostnad.