Gaffkemia (Aerococcus viridans (var.) homari) hos hummer

Förekomst

Främmande arter som släpps ut i svenska vatten kan bära på nya och mycket allvarliga sjukdomar och parasiter. Dessa kan drabba våra inhemska fisk-, skal- eller blötdjur. En sådan främmande art är amerikansk hummer (Homarus americanus). Denna art är en viktig del av fiskenäringen på USA:s och Kanadas östkust, och där finns andra sjukdomar än de som finns i svenska vatten idag. För den svenska hummern (Homarus gammarus) är de sjukdomar vi framför allt är rädda för att få hit skalsjuka, (Epizootic shell disease (ESD)) och Gaffkemia. Dessa skulle kunna påverka de svenska skaldjursbestånden allvarligt.

H. americanus är en viktig exportprodukt från både USA och Kanada, och importeras, ofta levande, till Europa inklusive Sverige. Sumpade levande amerikanska humrar kan smita och sprida sig i europeiska vatten. Flera fynd av amerikans hummer i svenska vatten har haft gummisnoddar runt klorna, vilket tydligt visar att de kommer från humrar hållna i sump. Fynd av amerikans hummer ska rapporteras till Artdatabanken, SLU, och infångade djur ska undersökas med avseende på smittsamma sjukdomar hos SVA.

Gaffkemia beskrevs för första gången 1947, hos amerikanska humrar hållna i en tank, i Maine, USA. Sjukdomen är enzootisk i Nordamerika och orsakar troligen liten skada på vilda populationer av H. americanus. Effekten på vilda populationer är dock svår att uppskatta då infekterade humrar slutar röra sig och därmed inte fångas vid hummerfiske.

Hålls djuren tätt, till exempel vid förvaring innan försäljning, sprids bakterien effektivt och kan orsaka hög dödlighet. Hos den europeiska hummern (Homarus gammarus) anses sjukdomen vara mycket mer förödande än hos amerikansk hummer. Europeiska hummer som hålls i samma tankar som infekterade amerikanska humrar kan dö inom några dagar. Ett antal andra kräftdjur kan infekteras med gaffkemia, men utvecklar inte svår sjukdom, till exempel vissa räk-arter som Pandalus platyceros och krabborna Cancer borealis, Cancer irroratus, Metacarcinus magister, Libinia emarginata, Chionoecetes opilio och Chaceon quinquedens, medan spindelkrabbor (Macrocheira spp) inte verkar vara mottagliga för infektion.

Symtom

Effekterna av gaffkemia-infektion inkluderar slöhet (det ser ut som humrarna drar stjärten efter sig), anorexi och en rosa färg på undersidan av stjärten, vilket gett sjukdomen namnet ”red tail disease”. När hummern är döende lägger den sig på sidan, och förlorar ofta gång- och simben. Vid långt gången infektion syns en lätt rödaktig missfärgning under hela buken. Blodet blir tunt och rosafärgat, och antalet cirkulerande hemocyter minskar kraftigt. Detta leder till problem med blodkoagulationen. Infektionsförloppet är långsammare vid låga temperaturer. Vid experimentella infektioner har man sett att infektionen är dödligt inom två dygn vid 20°C, men kan ta två månader vid 3°C.

Etiologi och patogenes

Infektionsagens:

Aerococcus viridans (var.) homari, tillhör genus Aerococcus och familjen Aerococcacea. Den beskrevs ursprungligen som "Gaffkya homari", men fick släktnamnet Aerococcus 1971. 1974 bestämdes att gaffkemia ska räknas som en underart av Aerococcus viridans, alltså med tillnamnet homari.

Infektionsport:

Bakterien infekterar genom sår eller lesioner.

Spridning i djuret:

Infektion leder vanligtvis till en kraftig minskning i antalet hemocyter, och en ökning av tiden det tar för hemolymfan att koagulera, och leder ofta till död av septikemi. Infektionsdosen är mycket låg, mellan 5 och tio bakterier tros räcka för att ge bakteriemi.

Bakterien koloniserar hjärta och hepatopankreas. Bakterien har förmåga att överleva inuti hummerns blodkroppar efter fagocytos, och dessa förstörs, vilket leder till att antalet blodkroppar sjunker, och infektionen utvecklas till septikemi.  Vid kraftig infektion kan hemocyaninets, hummerns järnbindande pigment, förmåga att transportera syre minskas med upp till 50%.

Smittvägar:

Aerococcus viridans (var.) homari finns i vattenmiljöer och är inte beroende av något värddjur. Om den har introducerats till Europa med import av amerikansk hummer eller om den redan fanns är inte fullt utrett. Bakterien har god överlevnad i den bentiska miljön (det vill säga bottenmiljön, leran) och i anläggningar (i biofilmer i tankar, rörledningar och så vidare). Den kan inte infektera genom intakta skal eller hudvävnad utan är beroende av sår eller krosskador som ingångsvägar. Eftersom humrar som hålls tätt har ett aggressivt beteende uppkommer ofta sådana skador som gynnar sjukdomsutvecklingen. Humrar är också kannibaler, men bakterien överlever inte det låga pH värdet som finns i hummerns magsaft, så detta är inte en trolig smittväg för denna sjukdom.

Överlevnad:

Förloppet för sjukdomen Gaffkemia varierar med temperatur. I en experimentell infektionsstudie sågs ingen dödlighet vid 1° C, men vid 20° C dog humrarna inom två dygn. Även infektionsdosen påverkar förlopp och dödlighet.

Provtagning och diagnostik

Vid snabb och hög dödlighet i hummerbestånd, särskilt vid förhållanden där djuren går tätt, och är stressade, bör möjligheten av infektion med Gaffkemia beaktas.

Bakterien finns i hummerns blod, och kan odlas från blodprover. Odlingskaraktäristika för Aerococcus viridans är icke-rörliga, katalasnegativa, beta-hemolytiska, fakultativa anaeroba, kockoida bakterier som ofta växer som gråvita kolonier på agarplattor. Gaffkemia odlas i en specialbuljong innehållande en färgindikator, som slår om vid bakteriens tillväxt i mediet. Bakterien växer dock långsamt, och det kan ta 3-4 dygn innan färgomslag ses. Därför har molekylära diagnostiska metoder utvecklats, såsom PCR analyser.

Behandling och profylax

Det förekommer att humrar som hålls i fångenskap i USA vaccineras med avdödade A. viridans för att hindra dödlighet i gaffkemia. Kommersiella vaccin finns inte tillgängliga.

Den bästa metoden att förhindra sjukdomsutbrott är god hygien. Man bör hålla humrar så att deras skal inte skadas, då sår eller krosskador är ingångsvägar för bakterien. Låga vattentemperaturer, gott om utrymme och minskad stress är andra viktiga faktorer för att förebygga sjukdom.