Hematodinium hos havskräfta

Förekomst

Hematodinium har beskrivits infektera flera arter av tiofotade kräftdjur, i norra Europa, Amerika och Australien. Infektioner drabbar havslevande kräftdjur bland annat strandkrabba (Carcinus maenas), krabbtaska (Cancer pagurus), räfflad simkrabba (Liocarcinus depurator) rödögd simkrabba (Necora puber) och havskräfta Nephrops norvegicus och parasiten tros föredra salt vatten. Det finns bara en godkänd artbeskrivning av Hematodinium, H. perezi, som framför allt infekterar simkrabba. Men många varianter av hameotdinium finns beskrivna i litteraturen, utan att ha fått status som egen art. Dessa beskrivs då, som till exempel för havskräfta, som Hematodinium sp. ex Nephrops norvegicus, alltså hematodinium isolerad från havskräfta.  

Institutionen för Akvatiska resurser, SLU, undersöker regelbundet förekomst av hematodinium i havskräftor vid provfisken i Skagerak och Kattegatt. Förekomsten är mycket låg, och infekterade djur är framför allt små honor.

Symtom

Yttre symptom är missfärgning av skalet och en mjölkaktig färg på köttet under stjärten. Parasitens sporer kan ses i ljusmikroskopi av pleopoder, då de rör sig i blodet. I inre organ transporterar sig sporerna i blodet, och parasiten vandrar till och växer till kring hepatopankreas. Sedan infekteras muskelvävnaden, som ändrar struktur, blir lucker, förlorar struktur och får en bitter smak, vilket påverkar smakligheten och förstör kräftdjurets kommersiella värde.

Etiologi och patogenes

Infektionsagens:

Hematodinium tillhör familjen Syndiniaceae, i ordningen Syndiniales. Den variant som infekterar havskräfta benämns Hematodinium sp. ex Nephrops norvegicus.

Infektionsport:

Hur hematodinium infekterar kräftdjur är dåligt utrett. Parasiten har en komplex livscykel, med flera olika utvecklingsstadier i kräftdjuret, och ett stadium utanför djur, så kallad dinosporer. Om dinosporerna är infektiösa är inte säkert visat.

Spridning i djuret:

Parasiten sprider sig via blodet till alla vävnader, men har affinitet till hepatopancreas, där tillväxten verkar vara störst. Även muskulatur drabbas och bryts ner.

Smittvägar:

Dinosporer frigörs när värddjuret dör. De kan även frigöras via gälvävnad hos infekterade djur. Om det är dessa som sedan infekterar andra kräftdjur är inte fullt utrett. Kräftdjur är kannibaler, och detta är ett troligt sätt för smitta att spridas i en population. Sexuell överföring av parasiten är också en möjlighet. Generellt verkar små honor vara mest utsatta för infektionen, varför det är så är inte känt.

Överlevnad:

Optimala temperaturer för infektion av Hematodinium verkar variera med art, för Hematodinium sp. ex Nephrops norvegicus har man funnit att mellan 8 och 15 grader verkar vara optimalt för parasitens tillväxt i laboratorieförsök.

Provtagning och diagnostik

Yttre tecken såsom missfärgning av skalet och färgförändringar i muskulatur ger en god indikation om pågående infektion, men är inte tydliga vid låg infektionsgrad. Ett infekterad kräftdjurs skal blir ogenomskinligt (ser kokt ut) och man kan se aggregat av parasiterna längs nerven på undersidan av bakkroppen. Ljusmikroskopi av pleopoder är en betydligt känsligare metod. Även mikroskopi av blodutstryk fungerar bra för att påvisa parasiten. Molekylära metoder såsom PCR och sekvensering är de bästa metoderna för att påvisa låg grad av infektion. Man kan då antigen välja en PCR som detekterar alla kända Hematodinium följt av sekvensering för att bestämma art. Väljer man en artspecifik PCR är det viktigt att veta vilken art som infekterar just den kräftdjursart man studerar. En artspecifik PCR för Hematodinium sp. ex Nephrops norvegicus har publicerats.

Behandling och profylax

Det finns inget vaccin eller annan behandling för denna sjukdom.