Hudsjukdomar hos get

Förekomst

Det är oklart hur vanligt hudsjukdomar är hos getter i Sverige men vissa, som löss och orf, kan förekomma ganska ofta. Ektoparasiter anges i internationell litteratur vara en av de vanligaste orsakerna till hudproblem hos get. Elakartade tumörer sägs vara vanligare på ljusa getter, liksom även fotosensibilitet och solbränna. Ringorm och orf ses främst hos unga getter. Ringorm, zinkbrist och pemphigus är ovanligt hos get. Stafylokockdermatit anses vara vanligt hos get och förekommer antagligen relativt ofta i Sverige. I ett examensarbete från 2022 rapporterade majoriteten av getägarna att de hade sett någon typ av hudförändring hos sina getter, men däremot var det ovanligt att tillståndet diagnosticerats av veterinär. Det vanligast konstaterade var löss och enstaka besättningar hade haft konstaterade fall av stafylokockdermatit eller zinkbrist.

Etiologi

Hudsjukdomar hos getter kan ha många olika orsaker. De kan vara infektiösa (parasiter, svamp, bakterier, virus), neoplastiska, nutritionella, toxiska, fysiska, autoimmuna eller ärftliga. De kan vara primära eller sekundära.

Många getägare vittnar om svårigheter att öronmärka getter. Getter tenderar att dra av varandra märkena, med skador och infekterade öron som följd.

Kontaktdermatit kan ses hos bockar som urinerar på sig själva, hos killingar som dricker mjölk ur hink och hos individer som ligger ned under längre tid.

Kliniska symtom

Orf ger blåsor och krustor i främst nos, mun och juver.

Böldsjuka ger bölder i regionala lymfknutor.

Stafylokockdermatit kan visa sig som follikulit, infektion i hårfolliklar, eller som impetigo som är en ytlig pustulär infektion som inte involverar hårfolliklar. Inledningsvis ses papler som utvecklas till pustler som så småningom kan få ett mer krustigt utseende. De ses ofta runt nos och mun och kan förväxlas med orf. Impetigo ses oftast som pustler på juvret och perineum.

Löss och många andra ektoparasiter ger klåda och håravfall.

Dermatofilos eller regnskållor/streptotrikos, orsakade av bakterien Dermatophilus congolensis, ses som exsudativa lesioner med krustbildning i huvudregionen eller mer generellt över kroppen. De ger inte klåda.

Ringorm ger håravfall och cirkelformade plackliknande lesioner på kroppen, främst hos yngre djur och främst i huvudregionen.

Fotosensibilitet, orsakad av vissa växter, kan ge erytem, svullnad och kraftig klåda. I allvarliga fall ses hudnekros. Näsa och läppar kan svullna upp och ge andnöd.

Zinkbrist kan ge håravfall och parakeratos. Vanligast ses symtomen på hals och huvud, bakben och pung, liksom längs ryggen.

Fotröta och klövspaltsinflammation ger lesioner i klövspalt och ballregion.

Strongyloides papillosus kan nå sitt värddjur perkutant. Immunsvaret mot den penetrerande parasitlarven kan orsaka en pustulär dermatit med irriterande klåda på benens nedre delar.

Pemphigus orsakar hos get en skorvig hud och klåda speciellt i perineal- och skrotumområdet samt under buken.

Allmän rutin för undersökning, diagnostik och behandling

Det är viktigt att vara noggrann och systematisk vid undersökning och behandling av hudsjukdomar. Ett lämpligt tillvägagångssätt är att:

• noggrant samla in bakgrundsinformation om patient (till exempel ålder, ras, hårfärg, kön, symtom och deras varaktighet, tidigare sjuklighet) och besättning (till exempel andel drabbade djur, inköp, förändringar i utfodring/foderstat, risk för bristtillstånd, direkt/indirekt kontakt med andra djur, årstid, utevistelse, tidigare sjukdomsproblem)
• notera djurets allmäntillstånd och rektaltemperatur
• göra en noggrann undersökning av hela djuret (till exempel tecken på irritation, klåda, förändring i hårrem och hårfärg, förändrad hudtjocklek, ödem, oregelbundenhet, tecken på infektion eller annan sjuklighet)
• undersöka var på kroppen lesionerna finns samt deras utseende (till exempel form, tjocklek, konsistens, färg, förekomst av subkutana ödem, blödningar)
• identifiera vad som är primära lesioner (direkt orsakade av hudsjukdomen, tydligast i tidigt stadium av sjukdomen) eller sekundära lesioner (oftast ospecifika förändringar orsakade av primärsjukdomen och/eller av självorsakade skador till exempel kliande)
• utifrån ovan göra en lista på möjliga differentialdiagnoser
• vid behov göra diagnostiska test (se nedan) för konfirmering av diagnos och/eller sätta in lämplig behandling (svar på behandling kan konfirmera diagnosen).

Provtagning för diagnostisk undersökning

I många fall kan orsaken till hudsjukdomen avgöras relativt enkelt om förändringarna upptäcks i ett tidigt stadium. Ofta behövs inte speciella tester och diagnosen konfirmeras genom att insatt behandling är effektiv. Svårigheter kan dock uppstå vid fall som varat längre tid där tidiga symtom döljs till exempel av sekundära förändringar. Diagnostiska undersökningar som kan bli aktuella är:

• bakteriologisk odling av hudprov
• mykologisk undersökning (odling/mikroskopering) av hudprov, hår, hudskrap
• parasitologisk undersökning av hudskrap, hår, eller plockade kryp
• histologisk undersökning av hudbiopsi
• PCR från blåsinnehåll
• serologisk undersökning av blodprover
• kemisk undersökning av blod- eller vävnadsprov

Behandling och profylax

Behandlingen beror på symtom och orsak. Det kan till exempel innebära antibiotika, ektoparasitmedel, svampmedel och desinficerande tvätt.

Många hudsjukdomar kan förebyggas med goda smittskyddsrutiner där livdjursinköp undviks och där karantän tillämpas. Getterna ska hållas på tillräckligt stor yta och miljön ska vara optimal.