MRSA hos katt och hund

Vad är MRSA

Förkortningen MRSA står för ”meticillinresistent Staphylococcus aureus". Meticillinresistens medieras av att stafylokocken har förvärvat en gen som heter mecA. Denna gen gör att målstrukturen förändras vilket gör så att inga betalaktamantibiotika kan binda till bakterien. Betalaktamantibiotika blir därför verkningslösa såsom penicillin, cefalosporiner och amoxicillin med klavulansyra. Dessutom är dessa bakterier ofta resistenta mot andra antibiotikagrupper, och är då multiresistenta.

Vad säger lagstiftningen?

Meticillinresistens hos Staphylococcus aureus är anmälningspliktigt enligt SJVFS 2002:16 (med ändringar) till Jordbruksverket och aktuell länsstyrelse. Normalt anmäler det diagnosticerande laboratoriet. Om koagulaspositiva meticillinresistenta stafylokocker påvisas av ett laboratorium som inte är insatt i svenska veterinära förordningar till exempel ett utländskt laboratorium är det den remitterande veterinären själv som får göra anmälan. Eftersom fynd av MRSA hos djur kan vara av betydelse för smittskyddet för människor ska också smittskyddsläkaren informeras (SFS 1971:810).

Sedan 1 september 2013 finns det särskilda krav för behandlande veterinärer vid misstanke om, eller påvisad infektion, med MRSA. Det gäller bland annat information till djurägaren om restriktioner och smittskydd. Det finns också krav för djurägare som har ett djur med en misstänkt eller pågående MRSA-infektion. Det gäller bland annat informationsplikt, kontaktisolering, separat transport och rengöring. För mer om bestämmelserna kring MRSA, se Jordbruksverkets webbplats.

Fynd av MRSA hos människa är också anmälningspliktigt och dessutom klassas MRSA som en allmänfarlig sjukdom enligt smittskyddslagen (SFS 2004:168). Med allmänfarlig sjukdom avses smittsam sjukdom som kan medföra allvarliga konsekvenser. Därför sker alltid smittspårning då MRSA konstaterats hos människa. I denna lag står det även att en individ som misstänker att den är smittad med MRSA snarast ska kontakta läkare. Mer information om MRSA hos människor finns på Stramas, Folkhälsomyndighetens och Socialstyrelsens webbplatser.

Förekomst

I Sverige konstaterades MRSA för första gången hos hund hösten 2006 men hos katt först i februari 2009. Majoriteten av hundarna med MRSA-infektion har haft sårinfektioner i någon form. Den dominerande varianten av MRSA har varit av spa-typ t032. Spa-typning är en form av släktskapsundersökning av stafylokocker, och denna variant är en av de vanligaste hos människor, se Folkhälsomyndighetens webbplats. Mer information om användning av antibiotika till djur och förekomst av antibiotikaresistens hittar du på sidan Faktablad om antibiotika och djur på SVA:s webbplats.

Agens och smittvägar

MRSA är en bakterie som i huvudsak smittar genom direktkontakt men även indirekt via utrustning och inredning.

Zoonosaspekt

MRSA sprids mellan människor och djur. Mer information om MRSA hos människor finns på Stramas, Folkhälsomyndighetens och Socialstyrelsens webbplatser.

Kliniska symtom

MRSA ger samma typ av infektioner som andra S. aureus och S. pseudintermedius. Att bakterien är meticillinresistent går inte att bedöma utifrån kliniska symtom utan bakteriologisk odling och resistensbestämning behövs för att kunna ställa diagnosen.
MRSA bör misstänkas vid till exempel en sårinfektion efter ett kirurgiskt ingrepp eller generellt vid svårläkta sår och hudinfektioner särskilt om djuret har antibiotikabehandlats. Om det är känt att djurägaren bär MRSA är också provtagning av alla typer av variga infektioner hos djuret motiverad.
Djur kan även bära på MRSA utan att ha symtom.

Diagnos

Vid misstanke eller inför antibiotikabehandling tas prov för bakteriologisk odling.
Viktigt är att laboratoriet har kunskap om hur MRSA konstateras för att inte missa denna diagnos.

Vid frågeställning MRSA behövs bakteriologisk odling enligt speciella metoder. Om hunden eller katten inte har kliniska symtom men ska undersökas för bärarskap ska flera prover tas på olika ställen. Laboratoriet bör därför kontaktas före provtagningen för korrekt hantering och analys.

Vid smittspårning kan isolaten släktskapsundersökas med till exempel spa-typning.

Behandling

En MRSA-infektion hos hund eller katt bör inte antibiotikabehandlas. Erfarenheten visar att med god konventionell sårvård kommer de flesta såren att läka utan antibiotikabehandling.

Smittskydd

God vårdhygien inom djursjukvården är ett måste för att undvika att MRSA sprids mellan patienter, mellan patienter och personal och mellan patient och djurägare. I korthet innefattar vårdhygien bland annat rutiner gällande handhygien, klädsel, isolering, rengöring av instrument och städning.

Då MRSA är en kontaktsmitta har handhygien särskilt stor betydelse. Detta innebär handdesinfektion, före och efter kontakt med djur och vid synlig smuts ska handdesinfektionen föregås av handtvätt. Korrekt klädsel är också av stor betydelse. Tillämpning av god vårdhygienisk arbetsmiljöpraxis enligt Arbetsmiljöverket (AFS 2005:1). Det är arbetsgivarens ansvar att säkerställa att denna föreskrift tillämpas. Givetvis är det viktigt att även djurägaren informeras om att till exempel använda handskar och handdesinfektion före och efter sårvård. Likaså bör djurägaren upplysas om att om de misstänker att de själva smittats med MRSA till exempel om han eller hon får bölder eller variga sår, bör personen kontakta läkare.

För djur med misstanke om, eller pågående infektion med, MRSA gäller, sedan 1 september 2013, krav på bland annat kontaktisolering och informationsplikt. Se Jordbruksverkets webbplats, för ytterligare information.