Parafilarios hos nötkreatur

Introduktion

Parafilarios hos nötkreatur orsakas av parasiten Parafilaria bovicola som sprids mellan betande djur med hjälp av ansikts-/höstflugan (Musca autumnalis). Sjukdomen är ovanlig men kan, speciellt i vissa områden, orsaka ekonomiska förluster på grund av kassation vid slakt. Sjukdomen är inte anmälningspliktig.

Förekomst

I Sverige påvisades parafilarios för första gången i nordöstra Götaland i slutet av 1970-talet. Introduktionen i landet skedde troligen genom import av livdjur från Frankrike runt 1970. Under början av 1980-talet fanns sjukdomen i stora delar av landet men främst i östra Götaland och östra Svealand. Efter effektiv flugbekämpning med öronbrickor i drabbade besättningar/områden minskade förekomsten avsevärt.  

Förekomsten av parafilarios har sedan 1990-talet ansetts vara låg baserat på få kliniska fall och låg andel slaktanmärkningar. Under senare år har dock tecken på en ökad förekomst noterats genom fler rapporter från djurägare om hudblödningar hos djur och ökning av slaktanmärkningarna. Under perioden 2017–2022 ökade andelen slaktanmärkningar för parafilarios i landet från 0,27 procent till 1,6 procent enligt information från Gård&Djurhälsan. Ökningen var störst vid Linköpings slakteri där andelen nötkreatur med anmärkning var drygt 4 procent 2022.

Parasiten/sjukdomen, som kan drabba nötkreatur, vattenbuffel och jak samt troligen andra närbesläktade arter, förekommer i Afrika, delar av Asien och har rapporterats i varierande omfattning från flera länder i Europa.

Kliniska symtom

Kliniska symtom på djuren är blödningar från punktformade hål i huden oftast på hals, rygg och skuldror. Blödningarna kan vara i några timmar och ses oftast under vår och försommar.  Det kan också finnas knölar och svullnad under huden i området som kan vara ömt vid beröring.

I samband med slakt (obduktion) ses varierande förändringar i underhud och muskulatur. Förändringarna är ofta grönskimrande (på grund av infiltration av eosinofiler) vilket är anledningen till att begreppet ”grönt kött” ofta används i samband med parafilarios. I akut stadium kan förändringarna vara opaka, gulgröna, ödematösa och/eller gelatinösa med stasade blodkärl. Äldre skador kan vara mindre ödematösa och grönbruna, gulbruna och/eller bruna och ha en obehaglig metallisk lukt. Skador på slaktkroppen leder vanligen till delkassation i varierande grad och i ovanliga fall till helkassation. Studier från 1979–1981 visade att slaktanmärkningar främst sågs från slutet av december till och med juli.

×

Ladda ned original

Blödningar från punktformade hål i huden. Foto: Anders Rustas

Differentialdiagnoser

Andra skador/sjukdomar som kan ge hudblödning (till exempel stickskador (taggiga buskar, taggtråd), bitande insekter) eller skador på slaktkroppen (till exempel trauma). Infektion med Hypoderma bovis.

Etiologi och patogenes

Infektionsagens:

Nematoden Parafilaria bovicola som tillhör familjen Filariidae. Adulta maskar är vitaktiga, honorna blir 5–6,5 cm långa och hanarna ungefär hälften så stora.

Prepatensperiod:

Vanligen sju till tio månader.

Infektionsport:

Parasiten infekterar djuren genom att ansikts-/höstflugor (Musca autumnalis) som är bärare av infektiva larvstadier dras till tår-och sårsekret.

Spridning i djuret:

Hudblödningarna innehåller ägg och fria larver (mikrofilarier; L1). Ansikts-/höstflugor dras till blödningen och får i sig ägg och larver. Utvecklingen till det tredje larvstadiet sker i flugan och tar cirka 10-20 dagar. Larverna överförs sedan till ett annat nötkreatur när flugorna äter tår- eller sårsekret. I det nyinfekterade djuret migrerar larverna under huden och i muskulaturen och utvecklas till vuxna nematoder på 5-7 månader. Cirka 2 månader senare borrar den äggbärande honan hål i huden och deponerar ägg och mikrofilarier i blod- och sårvätskan som bildas. De vuxna parasiterna överlever inte i vävnaden någon längre tid utan nyinfektioner sker varje år.    

Smittvägar:

I Sverige anses ansikts-/höstflugan (Musca autumnalis) vara den vektor som sprider parafilaria-larverna mellan nötkreatur. Dessa flugor finns främst utomhus varför smittspridning huvudsakligen sker under betesperioden.

Inköp av infekterade djur kan leda till spridning mellan besättningar och regioner. Likaså kan infekterade flugor spridas mellan besättningar med vinden och med djurtransporter.

Provtagning och diagnostik

Provtagning är oftast inte aktuell eftersom hudblödningarna är ganska typiska.

Färskt eller torkat blod/exudat från misstänkta hudblödningar kan dock samlas in i provrör och skickas till SVA för undersökning i mikroskop avseende förekomst av ägg och mikrofilarier.

Antikroppar mot P. bovicola bildas cirka 3–4 månader efter infektion men SVA har för närvarande ingen metod för att undersöka förekomst av antikroppar i serum.

Infektionen kan påvisas vid slakt eller obduktion genom observation av subkutana vävnadsskador vilka ofta har en typiskt grönskimrande färg (på grund av ansamling av eosinofiler) och karakteristisk lukt av metall (främst i äldre skador). Förekomst av eosinofiler kan konfirmeras genom mikroskopiering av Giemsa-färgade utstryk. Det kan däremot vara svårt att upptäcka vuxna maskar i skadorna.

Behandling och profylax

För behandling rekommenderas injektionsbehandling med makrocykliska laktoner (till exempel ivermektin, moxidektin) eftersom studier har visat att effekten av behandling oralt eller med pour-on preparat är sämre.

Eventuell behandling mot parasiten beror bland annat på omfattningen av problemen i besättningen och årstid eftersom behandling inte är verksam mot omogna stadier av parasiten. Beroende på behandlingsstrategi kan det eventuellt vara aktuellt att behandla djur med synliga hudblödningar för att avdöda adulta maskar och förebygga spridning. I besättning med påtagliga problem (slaktanmärkningar) kan behandling på våren innan betessläpp också vara ett möjligt sätt att minska smittspridningen.

Avläkning av vävnadsskador tar cirka 70-90 dagar efter behandling varför slakt av djuren inte bör ske tidigare för att minska risken för kassation vid slakt. Tiden mellan behandling och slakt bör dock inte vara längre än 120 dagar eftersom opåverkade larver kan orsaka nya skador när de utvecklas till adulter.

I början av 1980-talet rekommenderades att tidpunkten för att slakta djur som exponerats för Parafilaria under betessäsongen förlades till andra halvan av efterföljande år så att eventuella skador skulle hinna läka av.    

För att förebygga spridning av P. bovicola bör man om möjligt stalla in djur med misstänkta hudblödningar. En ännu viktigare åtgärd är dock att minska förekomsten av flugor (främst ansikts-/höstflugan som inte anses trivas inomhus) runt betesdjur i drabbade besättningar. Detta kan göras genom upprepade behandlingar med pour-on-preparat mot flugor (till exempel deltametrin). Öronbrickor innehållande cypermetrin (vilka användes med framgång på bete för att bekämpa flugor i drabbade områden på 1980-talet) kan importeras som läkemedel via licens.

Risken för spridning via livdjurshandel är mycket låg om man säljer kalvar som fötts under den flugfria delen av året innan början på nästa betesperiod.

Beställ SVA:s analys

Enkel artbestämning av parasit