Peste des petits ruminants (PPR)

Förekomst 

Peste des petits ruminants (PPR) förekommer i Afrika, Indien, Mellanöstern, på arabiska halvön och i Turkiet. Sommaren 2018 rapporterade Bulgarien det första fallet av PPR inom EU. Sjukdomen utrotades i Bulgarien men sommaren 2024 rapporterades fall av PPR i Grekland och Rumänien följt av rapporter om fall i Bulgarien under hösten 2024.

Symtom

Viruset orsakar allvarlig sjukdom och är mycket smittsamt. Infekterade djur får feber, nos- och ögonflöde samt efter några dagar sår längs läpparna, i munnen, näshålan och ibland i ögonen. Djuren saliverar påtagligt och ibland kan till och med andningsvägarna blockeras av slem. Hosta och andningssvårigheter till följd av lunginflammation är vanligt. De flesta djuren drabbas av en våldsam diarré som leder till att djuret kollapsar och dör på grund av uttorkning. Dödligheten varierar, men kan vara så hög som 90 procent. För djur som överlever är konvalescenstiden lång. Hos get ses allvarligare symtom än hos får.

Smittämne

Peste des petits ruminants virus (PPRV) eller Small ruminant morbillivirus (SRM) som viruset numera ska kallas, orsakas av ett morbillivirus inom familjen Paramyxovididae. Viruset är nära släkt med boskapspest- samt valpsjuke- och mässlingvirus. Sjukdomen går inte att kliniskt skilja från boskapspest. Viruset kan överleva länge i vävnad om den är kyld eller fryst. Viruset inaktiveras av de flesta desinfektionsmedel samt vid pH <4 eller> 11.

Värddjur

PPR drabbar små idisslare så som getter, får, vissa vilda idisslare och kameler. Nötkreatur kan serokonvertera men sprider inte smittan vidare och visar inte kliniska symptom på sjukdom.

Epidemiologi och smittvägar

Peste des petits ruminants (PPR) är en allvarlig sjukdom med omfattande ekonomisk påverkan. Utbrott uppkommer vanligen till följd av att djur från endemiska områden kommer i kontakt med immunologiskt naiva djur. Morbiditeten i en mottaglig population kan vara upp till 90–100% med en dödlighet upp till 50–100%. I endemiska områden samt hos vuxna djur ses en lägre dödlighet.

Infekterade djur utsöndrar viruset i alla kroppsvätskor samt i träcken. Den primära smittöverföringen sker genom direktkontakt mellan djur samt via aerosol på nära håll. Smittämnet kan överleva länge i kyld eller frusen vävnad från sjuka djur. I dagsläget finns ingen känd bärare eller reservoar för smittan.

Djur som överlever sjukdomen antas ha livslång immunitet.

Vaccin

Det finns ett effektivt vaccin mot PRRV som ger immunitet i minst tre år. Vaccinet kräver dock en obruten kylkedja. Sjukdomen är listad av WOAH och FAO som en av sjukdomarna som ska utrotas globalt. Målet är att utrota sjukdomen till år 2030.

Diagnos

Vanligen är inkubationstiden 4–6 dagar (3–10 dagar) men den kan vara så lång som 21 dagar.

Virusantigen kan påvisas direkt i vävnad eller blod. Virus från blodet kan även odlas i cellkultur om prov tas i ett tidigt sjukdomsstadium. Serologi kan användas för att detektera antikroppar.

Differentialdiagnoser

• Smittsam pleuropneumoni (CCP)
• Blåtunga
• Pasteurellos
• Mul och klövsjuka
• Coccidios
• Heartwater
• Mineralförgiftning
• Nairobi sheep disease
• Smittsamt ecthytem (CE)

Om man misstänker sjukdomen

Peste des petits ruminants lyder under epizootilagen. Om man misstänker att ett djur drabbats av sjukdomen måste man genast tillkalla veterinär. Tills dess att en veterinär tar sig an fallet måste man själv göra allt man kan för att förhindra smittspridning. Detta innebär att sjuka djur skall isoleras så att de inte kan komma i kontakt med andra djur. Djur på bete skall tas in inomhus. Misstänkt smittade djur får inte flyttas från den byggnad där de hålls.

I Veterinära författningshandboken kan du läsa mer om den lagstiftning som gäller vid epizootisjukdomar.