Proliferativ njurinflammation (PKD) hos fisk

Förekomst

PKD har spridning i framför allt Västeuropa, där den kan orsaka stor dödlighet, ofta i samband med stress eller andra sjukdomar. I Sverige diagnostiserades sjukdomen första gången 1986. PKD:s utbredning har tidigare ansetts begränsad till ett fåtal vattenområden i södra och mellersta Sverige, men undersökningar från början av 2000-talet pekar på att vilda populationer av laxfisk i Norrland också är påverkade av denna parasitinfektion.

Flertalet salmonider såsom regnbåge, öring, röding, harr och lax är mottagliga för infektionen. Man har observerat sjukdomen hos vildfisk (gädda, harr) i såväl bräck- som sötvatten.

Sjukdomen orsakar vissa år dödlighet och skada på yngel av framför allt regnbåge under sensommar och höst. Sjukdom och dödlighet kan uppstå redan vid 10º C men risk för sjukdomsutbrott ökar med stigande vattentemperatur. Allvarliga symtom uppstår när temperaturen överstiger 15º C.

Sjukdomen orsakas av ett spordjur (Malacosporidie) av arten Tetracapsuloides bryosalmonae (syn. Tetracapsula renicola). Mellanvärd för parasiten är mossdjur (Bryozoa). Från dessa utsöndras för laxfisk infektiösa parasiter till vattnet. När  parasiterna tas upp i fisken ger de upphov till en inflammatorisk reaktion (nefrit) i njuren och orsakar njurskador främst på fisk som är yngre än ett år. I Sverige påvisas parasiten sporadiskt med låg dödlighet i aktuella odlingar.

Symtom

Sjukdomen drabbar framförallt ensomriga fiskar. Infekterade individer karaktäriseras av uppsvälld buk och mörkfärgad hud. Ögonen sväller upp, gälarna är ljusa och svullna. Beteendemässigt ses onormalt rörelsemönster och apati. Tillväxten försämras, men dödligheten förblir låg tills fisken stressas. 

Etiologi och patogenes

Infektionsagens:

Spordjur (Malacosporidier) av arten Tetracapsuloides bryosalmonae.

Infektionsport:

Via slemskikt i gälar och hud.

Spridning i djuret:

Systemiskt, men ses framför allt i njurvävnaden.

Smittvägar:

Fisken infekteras via vatten, där vissa arter av mossdjur förekommer .

Överlevnad:

Fisken kan överleva infektionen och blir då immun. Ung fisk är känsligast.

Provtagning och diagnostik

Vid obduktion förekommer ofta fri vätska i bukhålan. Njuren är svullen och ibland missfärgad, med ljusare områden och grynigt utseende. När sjukdomen avancerat längre sväller bakre delen av njuren kraftigt och ytan blir ojämn. Ibland är även levern och mjälten svullen. Fisken är ofta anemisk, det vill säga har blodbrist. Histologiskt konstateras utvecklingsskeden av extrasporogona parasiter i njurvävnaden, så kallade PKX-celler, som skadar de blodkroppsproducerande njurcellerna. Diagnosen ställs utifrån den histopatologiska bilden.

Behandling och profylax

Någon egentlig behandling saknas. Om fisken överlever infektionen uppstår en immunitet mot parasiten, vilket förklarar det faktum att sjukdomsutbrott främst ses hos ung fisk. Fynd av sjukdomen i fiskodling medför restriktioner enligt Jordbruksverkets föreskrifter. Sjukdomsutbrott i odlingsanläggningar kan dämpas genom rengöring och rensning av anläggningens bevattningskälla, varvid vegetationen, och därmed även antalet mossdjur som fungerar som mellanvärdar, minskas.

SVA:s analyser

Obduktion fisk, 1-2 st

Histopatologisk undersökning, max 3 organ per fisk, mikroskopi

Proliferativ njurinflammation (PKD) (PCR)