Pullorumsjuka och hönstyfus hos fjäderfä

Allmänt om salmonella

Salmonellainfektion hos fjäderfän kan ibland leda till sjukdomssymtom hos fåglarna men det är vanligt att de förblir symtomfria. Friska (symtomfria) smittbärare kan utsöndra salmonellabakterier med träcken under lång tid. Många salmonellabakterier har ett brett värddjursspektrum, det vill säga de kan infektera ett stort antal olika djurarter, medan andra salmonellabakterier är mer eller mindre värddjursspecifika. Den första gruppen har stor betydelse för folkhälsan (zonoos) och i många länder kan salmonellautbrott hos människor kopplas till salmonella i ägg eller fjäderfäkött. I den andra gruppen finns varianter som huvudsakligen drabbar fjäderfän och som kan orsaka viktiga fjäderfäsjukdomar. I denna grupp ingår de närbesläktade bakterierna Salmonella (S.) Pullorum som orsakar pullorumsjuka och S. Gallinarum som orsakar hönstyfus, se nedan.

Förekomst i Sverige

Antalet salmonellasmittade fjäderfäbesättningar i Sverige är mycket lågt jämfört med många andra länder.

Symtom vid salmonellasmitta

Fjäderfän blir som regel inte sjuka när de smittas med salmonellabakterier. Salmonellasmitta kan dock ibland orsaka sjukdom och dödlighet, framförallt hos unga fjäderfän. Symtomen är ospecifika med svaghet, sänkt aptit och dålig tillväxt. Fåglarna kan sitta med hängande vingar och stängda ögon och de söker sig gärna till värmekällor. Diarré kan också förekomma. Hos vuxna fjäderfän ses mycket sällan sjukdomssymtom. Låg kläckbarhet hos avelsägg på grund av ökad embryodödlighet och ökad dödlighet bland nykläckta kycklingar kan förekomma.

Symtom vid pullorumsjuka och hönstyfus

Pullorumsjuka och hönstyfus orsakas av två närbesläktade salmonellabakterier (biovarer av samma serotyp). Pullorumsjuka orsakas av Salmonella Gallinarum biovar Pullorum, förkortat S. Pullorum. Hönstyfus orsakas av Salmonella Gallinarum biovar Gallinarum, förkortat S. Gallinarum. Bakterierna S. Pullorum och S. Gallinarum är speciellt anpassade till fjäderfän. Pullorumsjuka och hönstyfus drabbar främst tamhöns men även fåglar av andra arter till exempel kalkoner, fasaner, pärlhöns och ankor kan smittas och insjukna. Infektion hos människor och andra däggdjur med S. Pullorum och S. Gallinarum finns rapporterat men är inte så vanligt. Vid både pullorumsjuka och hönstyfus kan fåglarna smittas horisontellt (framför allt genom kontakt med träck) eller vertikalt (från hönan via ägget till kycklingfostret).

Pullorumsjuka

Det är främst unga fåglar (under tre veckors ålder) som utvecklar sjukdomssymtom vid smitta med S. Pullorum. Symtomen är ospecifika, som till exempel svaghet, aptitlöshet, dålig tillväxt och vit, lös avföring. Lindriga ospecifika symtom kan även förekomma hos vuxna fjäderfän. Man bör särskilt misstänka infektion med S. Pullorum vid låg kläckbarhet och vid hög dödlighet bland nykläckta kycklingar. Dödligheten i en drabbad fjäderfäflock kan vara mycket hög.

Hönstyfus

S. Gallinarum orsakar till skillnad från S. Pullorum ofta sjukdom såväl hos kycklingar som hos vuxna fjäderfän. Symtomen kan dock även i detta fall vara lindriga och ospecifika. Symtom som ses bland vuxna fåglar är ökad dödlighet i flocken, nedsatt allmäntillstånd (till exempel uppburrad fjäderdräkt, avmagring, ansträngd andning, blek och liten kam), vattnig eller slemmig gulaktig diarré, sänkt foderkonsumtion och nedsatt äggproduktion. Andra höns kan trots infektion vara helt symtomfria. Ett annat tecken på sjukdomen är sänkt kläckbarhet hos avelsägg som samlas från smittade höns och ökad dödlighet bland nykläckta kycklingar, särskilt under den andra levnadsveckan. Fåglar som överlever den akuta fasen av sjukdomen blir ofta försvagade, magrar av, får blek och liten kam och har diarré. Dödligheten i en drabbad fjäderfäflock kan variera mellan 0 och 100 procent beroende på till exempel djurens ålder. 

De kycklingar som överlever infektion med S. Pullorum eller S. Gallinarum, liksom fåglar som smittas i vuxen ålder, blir ofta friska kroniska smittbärare under en tid. Sådana fåglar utsöndrar bakterien via avföring och de kan sprida bakterierna till avkomman via äggen.

Den minskade kläckbarheten vid båda dessa sjukdomar orsakas av att infekterade fostren dör i ägget.

Sjukdomskontroll

Kommersiella avelsfjäderfän (avelsdjur för slaktkycklingar, värphöns och slaktkalkoner) är fria från S. Pullorum och S. Gallinarum i Sverige. Detta kontrolleras regelbundet genom obligatorisk blodprovsundersökning i det så kallade Hönshälsokontrollprogrammet. Smittläget bland hobbyfjäderfän är okänt.

Historisk bekämpning i Sverige

Bekämpning av pullorumsjuka och hönstyfus har en lång tradition i Sverige. Redan på 1920-talet tog fjäderfänäringen genom dåvarande Sveriges Allmänna Fjäderfäavelsförening initiativ till obligatorisk blodprovstagning och analys avseende dessa två bakterier på landets kontrollhönserier. I början av 1930-talet inkluderades sjukdomarna i svensk lagstiftning och de kom att bekämpas mycket aktivt och till stor kostnad för fjäderfänäringen och enskilda djurägare under de följande årtiondena. Det sista fallet före millennieskiftet av pullorumsjuka rapporterades 1962, och motsvarande årtal för hönstyfus var 1984. Fram till år 2001 ansågs båda sjukdomarna vara utrotade i Sverige.

Sporadiska utbrott av pullorumsjuka bland hobbyhöns har konstaterats under 2000-talet i Sverige. Det senaste fallet av pullorumsjuka rapporterades 2017.

Ta kontakt med veterinär vid misstänkta symtom

Pullorumsjuka och hönstyfus är två fjäderfäsjukdomar som vi inte vill få en etablering av i Sverige igen. Alla fjäderfäägare i Sverige uppmanas därför att kontakta veterinär vid symtom som kan tyda på pullorumsjuka eller hönstyfus, särskilt vid problem med låg kläckbarhet och hög dödlighet i tidig ålder. Vid misstänkta symtom hos kycklingar rekommenderas i första hand obduktion med provtagning på laboratorium. Från vuxna djur rekommenderas som första åtgärd analys av blodprov. Fåglar med antikroppar bör sedan obduceras och provtas på laboratorium.