Saprolegnios hos fisk

Förekomst

Saprolegnia spp. är allmänt förekommande i söt- och brackvatten. De flesta arter av denna algsvamp lever av dött växt- och djurmaterial. De kan även infektera redan skadad vävnad, och visar arter, till exempel Saprolegnia parasitica, anses ibland kunna vara primärpatogen för fisk, och arter ur S. diclina-gruppen för fiskägg.

Saprolegnios har rapporterats från sött och bräckt vatten, och framför allt i temperade områden runt om i världen. Sjukdomen tros kunna drabba alla fiskarter. För fiskägg är saprolegnios ett problem i odlingsanläggningar där rommen hålls tätt. Algsvampens sporer tros inte kunna infektera levande ägg. Om svampen får fäste i döda ägg och utvecklas har hyferna stor förmåga att också infektera friska, levande ägg, och det är därför viktigt att sortera bort dött material.

Även skaldjur kan drabbas av saprolegnios, och man kan då se melaniserade fläckar i kräftans skal. Denna infektion är inte så förödande som infektion med Aphanomyces astaci, en annan algsvamp, är för vår inhemska flodkräfta. Däremot tror man att signalkräfta, med sitt hårdare skal, kan vara bärare och sprida smitta med Saprolegnia sp., då algsvampen verkar aktivt söka sig till, och fästa på kräftdjurs skaldelar.

Symtom

×

Ladda ned original

Algsvamp-infektion bildar ett karakteristiskt gråvitt ludd som sprider sig över kroppen. Foto: Johan Lundgren/SVA

Algsvampen får oftast fäste i hudskador, där det kan räcka med ett skadat slemskikt. Infektionen bildar ett karakteristiskt gråvitt ludd som sprider sig över kroppen. Eftersom huden förstörs kan fisken inte hålla sin osmotiska barriär intakt – den läcker in vatten vilket leder till så kallad hypo-osmos. Detta leder till att bland annat blodkropparna sprängs. Hypo-osmosen leder till att fisken dör. Fisk som lever i vatten med salthalt nära den fysiologiska har bättre överlevnad.

Etiologi och patogenes

Infektionsagens:

Saprolegnia parasitica och Saprolegnia diclina-genogruppen, genus Saprolegnia, i ordningen Saprolegniales.

Infektionsport:

Rörliga zoosporer från algsvampen fäster till fiskens hud, där de kan gro och bilda hyfer.

Spridning i djuret:

Algsvampen kan fästa till hud och infekterar sår, när den fått fäste i ett hudsår kan den sprida sig över stora delar av kroppen.

Smittvägar:

Smittan överförs via de rörliga zoosporerna som frigörs från smittad fisk till vattnet och fäster till skadad hud hos nya fiskar. Om förhållandena inte är optimala för svampen bildas i stället sekundära zoosporer som kan överleva i cystform i vattnet tills förhållandena igen blir fördelaktiga för svampen.

Överlevnad:

Algsvampen kan tillväxa i 3–30 grader, även om den föredrar temperaturer i det lägre intervallet. Vattenlevande djur kan vara symtomfria bärare av infektionen, och de förkommer generellt i söt- och brackvatten.

Provtagning och diagnostik

Om den misstänkt drabbade fisken är nydöd kan Saprolegnia spp. odlas fram på agar medium (PG-1 agar). Den framväxande algsvampen kan sedan stimuleras till att bilda zoosporer och bildar då en så kallad sporboll som har ett karaktäristiskt utseende för olika släkten (genus) av svampar. Framväxt svampmycel eller bitar från påverkad vävnad hos fisken, undersöks med PCR, för att spåra DNA för att fastställa diagnosen. PCR:en visar om någon art av Sapolegnia finns i provet, och om denna i så fall tillhör arten S. parasitica eller genogruppen S. diclina.

Behandling och profylax

Tidigare användes malakitgrönt för att bekämpa infektion av Sapolegnia, men eftersom malakitgrönt inte längre är tillåtet att använda, har formaldehyd/formalin varit ett fungerade alternativ. Då även formalin kommer att förbjudas forskas nu intensivt på alternativ som är mer specifikt riktigare mot algsvampar, och inte toxiska för andra organismer.

Bortplockning av sjuk och död fisk, infekterade ägg, samt god hygien reducerar smittan i fiskodlingsmiljö.