Sommarsjuka (babesios) hos nötkreatur

Förekomst

Sommarsjuka, blodpinkning, blodhalning, babesios och piroplasmos är vanliga namn på sjukdomen. Sjukdomen sprids med fästingar, Ixodes ricinus (vanlig fästing), varför den är vanligast i de mellersta och södra delarna av Sverige.

×

Ladda ned original

Sommarsjuka sprids med fästingar. Foto: Bengt Ekbert/SVA

Klinisk sjukdom brukar vanligen uppträda hos vuxna djur medan kalvar sällan insjuknar, på grund av så kallad omvänd åldersresistens. Alla smittade djur blir dock kroniska smittbärare under flera år, oavsett ålder vid smittotillfället. Kroniskt smittbärarstatus förhindrar vanligen att reinfektion resulterar i klinisk sjukdom så länge som djuret är smittbärare. Människor som saknar mjälte eller har en grav mjältsjukdom kan efter infektion via smittad fästing insjukna i babesios, i värsta fall med dödlig utgång.

Sommarsjuka hos nötkreatur uppträder vanligen i områden där förekomsten av fästingar inte är tillräcklig för att upprätthålla en enzootiskt stabil situation. En bidragande faktor kan vara stora variationer i antal aktiva fästingar mellan olika år. Fästingar är till exempel beroende av hög luftfuktighet (nära vattendrag, skuggande sly med mera) och tillgång till värddjur (betande tamdjur och viltlevande däggdjur).

En annan orsak till störningar av en stabil situation är omflyttningar av nötkreatur inom ett betesområde. Det kan leda till att icke infekterade, det vill säga mottagliga, djur plötsligt blir utsatta för en stor mängd smittade fästingar. Omvänt kan omflyttning orsaka att djur inte blir regelbundet exponerade för smittan.

Symtom

Vid akut sommarsjuka ses initialt hög feber, apati, lös avföring och blodfärgad nästan svart urin. Djuren blir sedan allt slöare, får undertemperatur och kan dö om de inte får behandling i tid. Skov med lindrigare symtom kan förekomma hos kroniska smittbärare. Enstaka fall kan inträffa även under stallsäsongen. 

Differentialdiagnoser

Blod i urinen på grund av annan sjukdom som till exempel pyelonefrit, leptospiros, växtförgiftning.

Etiologi och patogenes

Infektionsagens:

Babesia divergens (protozoo).

Överlevnad:

I fästing: En till flera generationscykler (vuxen, ägg, larv, nymf, vuxen) vilket motsvarar flera år under svenska förhållanden.
I nötkreatur: Flera år.

Infektionsport:

Fästingbett.

Inkubationstid:

Cirka åtta (sju till tolv) dagar.

Spridning i djuret:

Smittämnet förökar sig i de röda blodkropparna.

Smittvägar:

Sjukdomen sprids med infekterade fästingar, Vanlig fästing (Ixodes ricinus). Alla smittade djur blir kroniska smittbärare under flera år, oavsett ålder vid smittotillfället.

Provtagning och diagnostik

Vid akut sjukdom verifieras diagnosen snabbast genom mikroskopi av blodutstryk av EDTA-blod. Skicka helst både EDTA-blod och utstryk. Parasiten kan även diagnosticeras med PCR-analys av EDTA-blod. Denna metod är känsligare men tar längre tid. Dessutom kan förekomst av antikroppar mot B. divergens analyseras.

Behandling och profylax

För behandling används imidocarb. Behandlingen har god effekt under feberfasen, i senare skede är prognosen betydligt sämre. Vid normal dosering uppnås klinisk effekt, men för eliminering av parasiterna krävs dubbla dosen. Det senare är dock sällan eftersträvansvärt framför allt i besättningar med måttlig till hög smittfrekvens. Djur med subnormal temperatur kan ges blodtransfusion. Till en vuxen ko ges fem liter.

Förebyggande åtgärder:

• Diskutera användandet av olika betesmarker med djurägaren. Fästingrika marker kan användas till kalvar/ungdjur medan mjölkkorna bör beta fästingfria marker såsom öppna betesvallar och efterslåtter. Alternativet är att låta alla djur, inklusive de vuxna, få en tillräckligt lång betesperiod på fästingrika marker för att på så vis erhålla en naturlig booster. Detta kan dock vara riskabelt då fästingaktiviteten varierar kraftigt både mellan olika år och under en betessäsong, varför detta förfarande endast bör användas där beten med stor förekomst av fästingar ofta måste användas till vuxna djur till exempel köttdjur som kontinuerligt betar på samma marker.
• Att undersöka förekomst av antikroppar mot B. divergens kan eventuellt användas som ett hjälpmedel vid betesplaneringen.
• Inköpta äldre seronegativa djur som släpps på beten med risk för fästingburen smitta måste ges daglig tillsyn.
• Babesiafria, ej lakterande djur som "måste" släppas på högriskbete kan i profylaktiskt syfte ges imidocarb vilket anges minska risken för allvarlig infektion under tre till sex veckor.
• Röj sly.
• I fästingtäta områden kan eventuellt profylaktiska behandlingar av djuren mot fästingar genomföras. Ett preparat innehållande flumetrin finns godkänt för nöt.

Beställ SVA:s analyser

Babesia spp (PCR)

Babesia divergens, antikroppar (IF)

Parasiter i blod (utstryk färgning Giemsa)