Spolmask hos hund

Förekomst av spolmask och smittvägar

Två arter av spolmask finns hund, hundspolmasken Toxocara canis och spolmasken Toxascaris leonina. Båda arterna är vanligt förekommande hos vild rödräv. T. canis är vanligast hos hund. Den är vanlig hos valpar och kan orsaka problem i till exempel kennlar och draghundsgrupper. Cirka tre procent av vuxna hundar i Sverige är infekterade med spolmask.

Den viktigaste smittvägen till valpar är från tiken via livmodern (intrauterin smitta) med början dag 42 i dräktigheten. Valparna kan också smittas via mjölken under de första levnadsveckorna (galaktogen smitta). Vuxna hundar kan infekteras när de äter smittade smågnagare (så kallade parateniska mellanvärdar) eller när de får i sig maskägg från omgivningen (per oral smitta). Spolmasklarverna vandrar i kroppen genom levern till lungorna för att sedan hostas upp, sväljas ner i mage-tarm och därefter utvecklas till vuxna maskar. När smittan sker via mjölken eller via bytesdjur tar sig dock larverna direkt till tarmen. Hos tik/tikvalp vandrar larverna ut i vävnader i kroppen där de ligger vilande för att vid dräktighet aktiveras och vandra över till foster i livmodern eller till valparna via modersmjölken.

Toxascaris vandrar inte i kroppen utan sprids endast via gnagare eller per oralt med ägg. Ofta förekommer Toxascaris samtidigt med Toxocara.

Människa kan infekteras med spolmasklarver vilka inte utvecklas till vuxna maskar men kan vandra i kroppen, så kallad larva migrans. Larverna kan orsaka lever- och lungskador (visceral larva migrans) vilka vanligen läker av utan men. I sällsynta fall kan vandrande spolmasklarver av T. canis orsaka allvarliga ögonskador (okulär larva migrans). 

Klinik

Vid smitta direkt till valparna i livmodern eller via mjölken kan stora mängder larver överföras. Dessa masklarver växer i tunntarmen från cirka en millimeters längd hos den nyfödda valpen till fem till tio centimeter inom tre veckor. Skadorna hos valparna är beroende av mängden mask. Svullen buk (ascites), hosta och näsflöde (verminös pneumoni) hos valpar är tecken på kraftig spolmaskinfektion. En lindrig till måttlig spolmaskinfektion orsakar mer ospecifika symtom som dålig tillväxt, diarré, ruggig päls, trötthet, dålig aptit, kräkningar, lös och slemmig avföring och kan hos snabbvuxna raser bidra till rakitis. Hos mycket kraftigt infekterade valpar kan tarmen förstoppas och orsaka död. Det är vanligt med hosta hos spolmaskinfekterade hundar.

Vuxna hundar visar sällan kliniska symtom, sannolikt tack vare under uppväxten förvärvad immunitet. Stress, tumörer och andra immunnedsättande tillstånd kan dock göra att spolmask åter kan etablera sig. Vilande larver hos en vuxen tik ger inga kliniska symtom. Larver kan dock reaktiveras hos en löpande tik och i ringa omfattning nå tikens tarm där könsmogna maskar utvecklas.

Diagnostik

Spolmaskägg kan påvisas i träckprov. Vuxna spolmaskar ses ibland i avföringen. Det händer också att hundar kräks upp spolmaskar. De är då tre till tio centimeter långa, några millimeter tjocka, runda och gulvit-brunröda i färgen. Enstaka maskar liksom larver kan inte påvisas då dessa inte avger ägg.

Behandling

De flesta vuxna hundar och äldre unghundar behöver inte avmaskas regelbundet, utan endast vid konstaterad parasitförekomst. Undantag kan vara hundar som lever i miljöer med högt smittryck, exempelvis i kennlar och draghundsgrupper.

Valpar, framför allt i kennelmiljö där spolmask finns, avmaskas lämpligen med antingen bensimidazol-preparat var fjärde vecka eller pyrantel-preparat varannan vecka från och med andra till tredje levnadsveckan tills de lämnar uppfödaren. Tiken avmaskas samtidigt.

Smittade valpar bör avmaskas inte bara för sin egen hälsas skull utan även för att bryta smittcykeln så att tiken inte blir infekterad igen eftersom äggen kan överleva mycket lång tid i miljön. Avmaskning bör också göras med hänsyn till att spolmask kan smitta till människa. I städer och fram för allt omkring barns lekplatser bör hundfekalier uppsamlas och omhändertas. I kennlar kan rengöring ske med hett vatten.

Valpkull som ej avmaskas bör undersökas avseende förekomst av ägg från spolmask under sin fjärde levnadsvecka.

Dräktiga tikar med förmodad förekomst av vilande spolmasklarver kan behöva avmaskas profylaktiskt för att undvika intrauterin och galaktogen smittöverföring. Det kan vara så att tiken tidigare gett valpkullar med mycket spolmask. Hon kan då avmaskas med fenbendazol dagligen från dräktighetens 40:e dag till och med 14 dagar efter valpning. Det är viktigt att inte avmaska tikar under första tredjedelen av dräktigheten eftersom bensimidazoler kan orsaka missbildningar hos valparna.

 Godkända substanser för avmaskning är bensimidazoler (flubendazol, fenbendazol och febantel), pyrantel, makrocykliska laktoner (milbemycin, moxidectin och selamektin).

Mer information

Tala med din behandlande veterinär om du har frågor om din hund. Om din hund är sjuk är det viktigt att du snabbt kontaktar en praktiserande veterinär oavsett vad anledningen till sjukdomen kan tänkas vara.

Beställ SVA:s analys

Paket: Mag-tarmparasiter, hund, träck

Parasitologisk träckprovsanalys med flotation

Beställ SVA:s produkt

Parasitprov hund, träck (provtagningsmaterial)