Stora leverflundran hos nötkreatur

Introduktion

Inälvsparasiten Fasciola hepatica är en parasit som orsakar leverkassation och sjukdom (fasciolos) hos bland annat nötkreatur. Parasiten förekommer även hos framförallt får, men även hos vilda idisslare. Fynd hos andra djurslag som häst, gris, kanin och hare har också rapporterats men aldrig i Sverige.

Även människa kan drabbas av fasciolos men sannolikheten för inhemsk smitta är mycket låg. Sjukdomen är inte anmälningspliktig för varken djur eller människa.

Förekomst

Parasiten/sjukdomen förekommer i hela världen och är vanlig i tempererade områden som till exempel Irland, Storbritannien, Tyskland, Belgien, Holland och Frankrike. Parasiten förekommer i Sverige men är vanligast i djurtäta områden med hög nederbörd i södra och västra delarna av landet. Djur i alla åldrar kan drabbas.

Antalet drabbade djur varierar mellan regioner, vilket sannolikt beror på större användning av våta/sanka marginalbeten i vissa områden, och allvarliga sjukdomsutbrott har inträffat. Enligt sjukdomsregistreringar vid slakt sammanställda av Gård&Djurhälsan var andelen nötkreatur med anmärkning för stora leverflundran i medel 4,5 % under åren 2017-2021. Trenden är att förekomsten minskar över tid troligen på grund av riktade rådgivningssatsningar.

Sjukdomen är mycket vanligare hos dikor på sanka beten än hos mjölkkor som oftare hålls på välskötta åkermarksbeten. Hösten 2012 undersöktes tankmjölksprov från drygt 400 mjölkkobesättningar i södra halvan av Sverige. 25 procent av proverna innehöll antikroppar mot F. hepatica. Positiva gårdar återfanns främst i sydvästra delen av landet, och en knapp tredjedel av dessa gårdar hade så höga antikroppsnivåer att det var troligt att parasitinfektionen lett till produktionsförluster.  

Symtom

Varierande morbiditet och låg mortalitet. Infektion med stora leverflundran är kopplad till nedsatt mjölkproduktion. 

Vanliga:

Oftast ses inga eller lindriga (tappar i tillväxt) symtom hos djuren.

Mindre vanliga:

Vid svårare fall ses håglöshet, avmagring, diarré och vid kraftig infektion ödem i käftgropen och anemi.

Differentialdiagnoser

Andra sjukdomar som leder till avmagring och minskad tillväxt.

Etiologi och patogenes

Infektionsagens:

Trematoden Fasciola hepatica (sugmask cirka 3,5 cm lång och 1 cm bred). Larverna som infekterar nötkreatur är motståndskraftiga och kan beroende på väderleksförhållandena vara infektionsdugliga på betet upp till några månader. Larverna dör i ensilage men kan överleva i hö. Risken bedöms dock vara låg om höet torkas snabbt och lagras torrt. Hö och ensilage anses därför vara av underordnad betydelse vid smittspridning. 

Prepatensperiod:

Vanligen två till tre månader.

Infektionsport:

Parasiten infekterar djuren via munnen när djuren betar.

Spridning i djuret:

I tarmen tränger parasitens larver genom tarmväggen in i bukhålan där de söker sig till och penetrerar levervävnaden vilket orsakar skador i levern. Omkring sex till åtta veckor efter infektion vandrar larverna in i gallgångarna och blir vuxna maskar. Efter ytterligare två veckor startar äggproduktionen. Närvaron av parasiten orsakar förtjockade gallgångsväggar som med tiden kan förkalkas. Äggen transporteras via gallan till tarmen och kommer ut på betet via träcken där de kläcks.

Utveckling på betet:

Vid temperaturer över 10°C utvecklas en larv i ägget vilken blir frilevande efter omkring två till fyra veckor på bete. Larverna infekterar i första hand den amfibiska dammsnäckan Galba (Lymnea) truncatula som lever i sötvatten. Även andra närbesläktade snäckor kan fungera som mellanvärd för parasiten. I snäckan genomgår larven flera uppförökningsstadier så att från varje larv som infekterat snäckan utvecklas cirka 600 nya, för idisslare infektionsdugliga, larver. Efter sex till tolv veckor, beroende på väderlek, lämnar simmande larver snäckan. De tappar sin svans och fäster till grässtrån och vattennära växter varvid de blir infektionsdugliga (metacerkarier). Enligt studier från nordvästra Europa kan F. hepatica övervintra på vegetationen, inuti snäckor eller inuti slutvärden. Studier av svenska förhållanden tyder på att parasiten huvudsakligen övervintrar inuti slutvärden (betesdjuren) men även via de stadier som finns på betet.  

Smittvägar:

Gräs och växter från våta/sanka betesmarker där mellanvärden (snäckorna) trivs. I Sverige infekteras djuren vanligen under sensommar och höst.

Provtagning och diagnostik

Undersökning av äggförekomst i träckprov har fördelen att provtagningen är enkel att utföra och att påvisande av ägg verkligen visar pågående infektion. Emellertid bör prov tas från flera djur i samma grupp då äggutskiljningen sker temporärt hos kroniskt infekterade djur under cirka fyra månader sedan maskarna nått könsmognad. Det är dock inte meningsfullt att undersöka träckprover från förstagångsbetande med avseende på parasitägg förrän efter installningen.

Antikroppar mot stora leverflundran kan påvisas i serum eller tankmjölk med ELISA tre till fyra veckor efter infektion. Kontakta Mikrobiologi, SVA om sådan undersökning är aktuell.

Med kopro-antigen-ELISA påvisas antigen från en infektion innan leverflundrorna börjar lägga ägg men även efter att de slutat avge ägg så länge de finns i gallgångarna. För närvarande tillhandahåller SVA dock ingen sådan analys.

Blodprov för bedömning av anemi och hypoalbuminemi samt leverenzymer som AST och GLDH kan eventuellt vara till hjälp för bedömning av leverskadans omfattning vid akut fasciolos eller GGT vid kronisk fasciolos.

Infektionen kan även påvisas vid slakt eller obduktion genom att vuxna parasiter påträffas i gallgångarna i levern eller att avläkta skador i form av förtjockade gallgångar och bindvävsärr ses. Dessa kan kvarstå under lång tid efter att parasiten dött. Anmärkning vid slakt/obduktion ska tolkas som diagnos för hela djurgrupper. Enstaka fynd eller lindriga leverskador motiverar inte terapeutiska åtgärder även om levern alltid kasseras för konsumtion.

Behandling och profylax

I många besättningar är förebyggande betesåtgärder tillräckliga. Stängsla bort eller dika ur sanka betesområden och se till att djuren erbjuds dricksvatten via vattenkoppar/kar.

Ett alternativ är att betesplanera vilket innebär att sanka områden inte betas alls på eftersommaren medan ett annat alternativ är att inte beta så hårt att djuren tvingas ut i sankmark eller mark som tidigare under året varit översvämmad. När så är möjligt kan ett ytterligare alternativ vara att låta djuren beta max två till tre månader på infekterat bete, flytta dem till snäckfritt bete (till exempel välskött åkermark) och behandla dem med avmaskningsmedel (se nedan).

Besättning med nyupptäckt akut fasciolos:

När problem orsakade av fasciolos påvisas skall djur som har kliniska symtom avmaskas. Eventuellt kan det bli aktuellt att avmaska hela betesgruppen. Om sjukdomen upptäcktes under betesperioden bör djuren i den drabbade gruppen även avmaskas cirka två till tre månader efter installning. Om klosantel (se nedan) användes vid den senare avmaskningen bör djuren avmaskas ytterligare en gång under vårvintern. Om samma betesmark måste användas även under kommande betesperiod är smittrisken hög och djuren på detta bete bör då behandlas enligt besättningsexemplet nedan.

Besättning med sedan tidigare år känd hög smittrisk:

I besättningar som använder betesmarker där förekomsten av mellanvärdar är hög och smittrycket därför snabbt kan bli högt bör en gårdsspecifik avmaskningsplan upprättas baserad på omständigheterna på gården som till exempel möjligheter för betesrotation, aktuell väderlek och smittryck i besättningen samt lämpliga diagnostiska undersökningar. Avmaskning kan då bli aktuell omkring två till tre månader efter att djuren exponerats för metacerkarier, vilket vanligen innebär avmaskning under oktober till november.

Effekten av avmaskning kan kontrolleras med hjälp av träckprover. Om djuren är ute sent på hösten eller vistas ute året runt bör alla djur troligen avmaskas en gång till under januari-februari. Oavsett ovan ska djur med kliniska symtom på fasciolos alltid avmaskas snarast.

Avmaskningsmedel:

Vid avmaskning används vanligen preparat innehållande klosantel eller triklabendazol. Vid val av avmaskningsmedel bör man ta hänsyn till att triklabendazol har effekt även på unga könsomogna maskar medan klosantel endast har effekt mot vuxna och sena larvstadier. Inget av dessa preparat tar dock bort samtliga maskar.

Val av preparat styrs också av lämplig beredningsform. Klosantel och triklabendazol får inte ges till kor som mjölkas för humankonsumtion. Sådana kor kan behandlas med albendazol (via licens) vilket har en kort mjölkkarens. Albendazol är endast verksamt mot vuxna leverflundror.

Man bör vara medveten om att det vid en längre tids användning av avmaskningsmedel uppstår resistens mot de använda medlen varför användningen bör vara restriktiv.

Övrigt:

Det är viktigt att förebygga införsel av stora leverflundran till besättningen genom att undvika inköp av djur och/eller använda korrekta rutiner vid inköp av livdjur. I dessa ingår till exempel kontroll av förekomst av stora leverflundran och avmaskning i isoleringen.

I mjölkbesättningar kan undersökning av antikroppar mot leverflundran i tankmjölk användas som ett verktyg för övervakning av besättningsstatus och utvärdering av kontrollstrategier.

Nöt och får är smittreservoarer för varandra. Då får är mer känsliga för infektion med stora leverflundran kräver sambete eller växelbete mellan dessa djurslag på beten där F. hepatica förekommer en noggrann betesplanering och uppföljning av smittläget.

Forskning om leverflundrans epidemiologi pågår vilket innebär att rekommendationerna för behandling och profylax kan behöva ändras vartefter nya resultat genereras.

Beställ SVA:s analys

Leverflundra (Fasciola hepatica), antikroppar (ELISA)

Leverflundra (Fasciola), träck (sedimentation)