Streptococcus suis hos gris

Förekomst

Streptococcus suis kan orsaka svåra infektioner hos unga växande grisar och kan även orsaka blodförgiftning och hjärnhinneinflammation hos människor. Streptococcus suis förekommer i tonsillerna hos i princip alla grisar men endast en hos en minoritet tar de sig ut i blodet och orsakar klinisk sjukdom.

Smittämne och smittvägar

Streptococcus suis är en kapselförsedd gram-positiv bakterie. För närvarande finns 29 serotyper beskrivna och många stammar är också snarlika dessa utan att riktigt uppfylla kraven för artindelningen. Patogeniciteten för olika stammar varierar där serotyp ger en viss indikation om sjukdomsframkallande förmåga. I Sverige är serotyp 1, 2 och 7 vanligast bland bakterier som isolerats från sjuka grisar. Streptococcus suis förekommer i de övre luftvägarna, i huvudsak tonsillerna och näshålan, samt i tarmen och könsöppningar.

Bakterien överförs under eller strax efter förlossningen via vaginalsekret och saliv från suggan till smågrisarna som snabbt koloniseras och kan bli subkliniska bärare av patogena bakterier. Detta gör Streptococcus suis mycket svår att utrota ur grisbesättningar. Sjukdomsframkallande stammar kan även introduceras till fria besättningar genom inköp av symtomfria smittbärare. Vid sjukdomsutbrott utsöndras stora mängder bakterier som sprids mellan djur genom direktkontakt och droppsmitta. Bakterien kan överleva i miljön under kortare perioder.

Klinisk bild

Initialt får grisarna som insjuknar i Streptococcus suis-infektioner hög feber som orsakas av en bakteriemi. Den kliniska bilden kan vara mycket dramatisk med hjärnhinneinflammation som orsakar kramper, opistotonus, nystagmus och paddlande benrörelser. Grisar kan även dö utan föregående symtom. I andra fall kan grisarna utveckla pneumonier och/eller endokarditer. Sjukdomen kan även vara mindre dramatisk där de enda symtomen kan utgöras av matvägran och eventuellt hälta. Vanligen drabbas grisar i åldern fem till tio veckor. Vid utbrott kan dödligheten vara upp mot 20 procent. Samtidiga virusinfektioner kan förvärra den kliniska bilden.

Provtagning och diagnostik

Preliminär diagnos ställs ofta med ledning av kliniska symtom, ålder på affekterade grisar samt makroskopiska fynd. För definitiv diagnos krävs obduktion där bakterien i ett akut skede kan odlas från förändrad vävnad. I perakuta fall ses inte alltid tydliga vävnadsförändringar makroskopiskt, varför diagnos inte alltid ställs om inte rutinmässig odling sker från fall där infektion med Streptococcus suis kan misstänkas. Artbestämning av bakterien kan vara svår att göra i rutindiagnostiken varför sekvensering av arvsmassan kan vara nödvändig.

Behandling och förebyggande åtgärder

Grisar med kliniska symptom behandlas med lämpligt antibiotikum, eventuellt i kombination med inflammationshämmande läkemedel. Resistens mot penicillin har påvisats i Sverige och resistens mot tetracykliner är vanligt förekommande. Snabbt insatt behandling är av yttersta vikt och vid utbrott kan det vara indicerat att behandla samtliga grisar som riskerar insjukna för att minska dödligheten och en okontrollerad uppförökning av smittämnet.

Förebyggande åtgärder består i att se till att grisarna har en miljö anpassad efter deras behov avseende temperatur och ventilation. Korrekta skötselrutiner och omgångsuppfödning där djur av olika åldrar inte blandas och där rengöring och desinfektion sker mellan omgångar är andra viktiga förebyggande åtgärder. Vacciner mot serotyp 2 och 1/2 finns godkända utomlands, men ingen korsimmunitet finns mellan serotyperna.

Beställ SVA:s analyser

Streptococcus suis, antikroppar

Bakterieodling aerob

Beställ SVA:s produkter

Vacutainerrör utan tillsats 6 ml, 100 st

Hållare till vacutainerrör, 10-pack

Kanyl till vacutainerrör, 0,9x40 mm, 100 pack

Provtagningspinne eSwab regular, 10 st