Treveckorsdiarré hos gris

Smittämne och smittvägar

Treveckorsdiarré kan ibland förekomma utan att kunna kopplas till något specifikt smittämne och kallas då för osmotisk diarré som anses bero på ett för högt intag av mjölk. Vid infektiöst associerad diarré vid denna ålder kan många olika mikroorganismer vara aktuella. Allt från virus (främst rotavirus) till bakterier (främst E. coli) och parasiter (främst Cystoisospora suis). Smittspridningen sker oftast horisontellt eftersom dessa smittämnen finns i besättningarna och äldre djur har utvecklat en immunitet mot dem.

Klinisk bild

Treveckorsdiarré kallas ofta för gul diarré eftersom avföringen färgas gul av ofullständigt nedbrutet fett hos drabbade grisar. Grisarnas allmäntillstånd är ofta helt opåverkat. Om smittrycket i en besättning blir högt kan dock även treveckorsdiarréer bli allvarliga och leda till allmänpåverkan med försämrad tillväxt och eventuellt även dödsfall som följd.

Provtagning och diagnostik

Diagnos ställs genom den kliniska bilden och orsaken till diarrén fastställs genom laboratorieundersökning av avföringsprov. Aktuella frågeställningar inkluderar såväl virus (främst rotavirus) som bakterier (främst E. coli) och parasiter (främst Cystoisospora suis). Även vid obduktion bör diagnosen konfirmeras med laboratorieundersökningar.

Behandling och förebyggande åtgärder

Treveckorsdiarré förebyggs främst genom god hygien och god närmiljö i grisningsboxen. Vid den här åldern är den immunitet som djuren fått via råmjölken avtagande och därför är vaccinationer av suggan inte någon möjlig väg att skydda smågrisarna. Det är heller inte möjligt att vaccinera smågrisarna. Om problemen är betydande och en korrekt diagnos har ställts på laboratorium kan behandling med lämpligt antibiotikum eller lämpligt antiparasitärt preparat vara motiverat.