Viral encefalopati och retinopati (VER), eller viral nervös nekros (VNN) hos fisk

Förekomst

Sjukdomen anses ha störst inverkan på havsabborre (Lates calcarifer, Dicentrarchus labrax), groupers (Epinephelus akaara, Cromileptes altivelis med flera), riddarfisk (Pseudocaranx dentex), papegojfisk (Oplegnathus fasciatus), blåsfisk (Takifugu rubripes), barfin flounder (Verasper moseri), hälleflundra (Hippoglossus hippoglossus), bastard halibut/olive flounder (Paralichthys olivaceus), piggvar (Scophthalmus maximus) och stillahavstorsk (Gadus macrocephalus). I Sverige finns värdarterna piggvar, hälleflundra, torsk och havsabborre. Då känsligheten hos övriga svenska marina arter inte är undersökt kan det inte uteslutas att fler mottagliga arter förekommer i våra vatten.

Symtom

Sjukdomen kännetecknas av olika neurologiska symtom, som okoordinerat simbeteende (spiral, virvlande eller flytande upp och ner). Fisken förlorar också förmågan att kontrollera simblåsan, vilket kan ge ”uppblåsta” individer. Histopatologiskt ses vakuolisering och varierande nekrotisering av vävnader i centrala nervsystemet inklusive gangliocellslagret i retina. I allmänhet drabbas yngre fisk av mer allvarliga skador, medan skador på näthinnan är vanligare på äldre fisk. Morbiditet och mortalitet varierar och påverkas främst av ålder vid infektion. På yngel kan morbiditet och mortalitet ligga på 100 procent. Temperaturspannet för optimal virustillväxt ligger på 15–30 grader.

Etiologi och patogenes

Infektionsagens:

Genus Betanodavirus i familjen Nodaviridae.

Infektionsport:

Sannolikt via tarmepitel och perifera nerver.

Spridning i djuret:

Systemisk infektion.

Smittvägar:

Mest vanliga spridning sker horisontellt från fisk till fisk då viruspartiklar utsöndras från infekterade djur till vattnet. Mindre väl beskriven, men likaväl trolig, är spridning vertikalt från föräldradjur till avkomma via rom och/eller spermie. Virus har vid undersökningar återfunnits i gonadvävnad, vidare har en vertikal överföring av virus uppnåtts experimentellt.

Överlevnad:

Överlever länge i vattentemperaturer upp till 25 grader och i fryst fisk. Viruset är mycket svåravdödat, och traditionella preparat som aldehyder och iodophorer har begränsad effekt. Under norska förhållanden har ozon visat bäst verkan. Virus överlever minst 113 dagar i torkad fiskvävnad.

Provtagning och diagnostik

Vid misstanke på förekomst av sjukdomen ska länsveterinär eller Jordbruksverket informeras. Det är viktigt att all utrustning som varit i kontakt med smittad fisk eller den smittade fiskodlingen saneras och desinficeras. Inga besök på annan fiskodling får utföras samma dag.

För diagnos kontakta SVA för detaljerade instruktioner. Möjliga prover att skicka kan vara:

• Levande eller nydöd fisk (kyld)
• Eller aseptiskt prov från njure och mjälte och placerat i virusmedium för transport (för att utesluta Infektiös pankreasnekros (IPN)
• Samt formalinfixerad pankreas, hjärta och muskulatur.

Prover skickas till SVA, sektionen för fisk. Skriv vilken sjukdom du misstänker och informera laboratoriet i förväg om att prov är på väg. Provsvar kan ta upp till 3 veckor beroende på diagnostisk metod.

Behandling och profylax

Någon verksam terapi mot sjukdomen finns inte.

I dagsläget bedöms risken för introduktion till Sverige som låg. Påbörjas vattenbruksverksamhet med någon av de känsliga fiskarterna och genetiskt material i form av rom eller levande fisk ökar risken markant.

Det kan inte uteslutas att en introduktion av sjukdomen till vilda marina fiskbestånd kan komma att ge konsekvenser för det aktuella vattenområdet. De arter vi vet viruset orsakar sjukdom på är av ekonomisk betydelse för yrkesfisket och har stort biologiskt värde. En mer allmän spridning av sjukdomen skulle ge negativa konsekvenser för sportfiske, svenska fiskbestånd, bevarande av mångfald och svensk natur. Då piggvar och hälleflundra hör till arter som kan odlas kan förekomsten också spela in för det framtida svenska vattenbruket.

SVA:s analyser

Obduktion fisk, 1-2 st

Histopatologisk undersökning, max 3 organ per fisk, mikroskopi