Kaningulsot

Förekomst

Kaningulsot, även kallad hemorragisk sjukdom hos kanin, orsakas av viruset Rabbit Hemorrhagic Disease Virus (RHDV). Viruset har påvisats i ett 40-tal länder i alla befolkade världsdelar. RHDV orsakar inte sjukdom hos vare sig människa eller andra djurarter än kanin. RHDV2 kan dock smitta vissa hararter. I Sverige finns två olika typer av viruset, den klassiska Rabbit Hemorrhagic Disease Virus och den nyare varianten Rabbit Hemorrhagic Disease Virus 2 (RHDV2) som upptäcktes i Frankrike 2010. Det finns rapporter om så kallad högvirulent RHDV2 som sprider sig i Europa och där dödligheten är liknande den för RHDV.

RHDV ses framför allt under vår, sommar och höst och är mindre vanlig under vintern. Kaningulsot ses från södra Sverige upp till Gävleborgs län och RHDV2 har i dagsläget bekräftats i Blekinge, Gotlands, Gävleborgs, Hallands, Kalmar, Kronobergs, Skåne, Stockholms, Uppsala och Västra Götalands län. På Jordbruksverkets webbplats presenteras statistik årsvis över anmälningspliktiga djursjukdomar per län. En heltäckande bild av smittspridningen i landet saknas dock. I ett forskningsprojekt påvisades förekomst av RHDV2 upp till Gävleborgs län. I dagsläget saknas publicerad data om förekomsten av högvirulent RHDV2 i Sverige.

Symtom och smittöverföring

Sjukdomsbilden kan variera och är bäst beskriven för RHDV. Dödligheten bland smittade kaniner varierar (80–90 procent), men kan vara mycket hög när sjukdomen bryter ut i ett nytt, tidigare inte smittat, område. Ofta ses plötsliga dödsfall utan föregående symtom (perakut form). Vissa kaniner insjuknar med hög feber (>40°C), får kraftigt nedsatt allmäntillstånd och upphörd matlust följt av död 12–36 timmar senare (akut sjukdom). Ibland ses blodigt sekret eller skum från näshålan, cyanotiska (blåfärgade) slemhinnor, att kaninerna har svårt att andas eller uppvisar neurologiska störningar.

I vissa fall har RHDV ett långsammare förlopp (kronisk/subklinisk form) och kaninen kan överleva upp till ett par veckor. Dessa kaniner får ofta allvarliga skador på levern som yttrar sig i en gul missfärgning av vävnad (gulsot) vilket tros vara orsaken till att kaninerna dör. Ett fåtal kaniner verkar vara motståndskraftiga och överlever sjukdomen samtidigt som de utvecklar höga antikroppstitrar mot viruset. Kaniner yngre än 6–8 veckor som infekteras utvecklar oftast inga tydliga tecken på sjukdom (subklinisk infektion) men utvecklar antikroppar mot viruset. Kaniner som är yngre än 4 veckor uppvisar inga tecken på sjukdom om de infekteras.

För RHDV2 är dödligheten mer varierande, 5–70 procent, och sjukdomsförloppet är oftast mer utdraget (3–5 dagar). RHDV2 orsakar sjukdom och leda till döden hos kaniner som är 15–20 dagar gamla och uppåt. Även RHDV2 kan orsaka leverskador, viktnedgång och nedsatt allmäntillstånd.

Sjukdomen är mycket smittsam och kaniner kan smittas genom direkt kontakt med infekterade tama eller vilda kaniner. Kaniner kan även smittas indirekt genom kontakt med avföring, blod, saliv, nässekret eller urin från smittade kaniner. Eftersom viruset har god överlevnadsförmåga utanför värddjuren kan det lätt överföras med utrustning, färskt gräs, hö, foder, kläder och skor som är förorenade med infekterat material, till exempel ”nedsmutsat” med avföring. Insekter kan vara viktiga spridare av smitta, och i många länder är sjukdomsutbrotten direkt relaterade till årstidsvariationer av mygg eller knott. I Nya Zeeland har man konstaterat att kvarlevor från kaniner som dog av kaningulsot ute i naturen fortfarande var smittförande efter tre månader.

Inkubationstiden (tid från smitta till sjukdom) för RHDV är 1–5 dagar och 3–9 dagar för RHDV2 men det är inte känt hur länge kaniner som överlever sjukdomen kan smitta andra kaniner. Vaccinerade kaniner som infekteras med viruset kan utsöndra virus genom mag-tarmkanalen utan att själva bli sjuka. Med PCR har viruset påvisats hos vaccinerade kaniner som infekterats med viruset upp till två månader efter infektion. Det bästa skyddet mot sjukdomen för den enskilda kaninen är därför att den har antikroppar mot viruset. Dock utvecklar kaniner som infekteras med RHDV inte ett fullgott skydd mot RHDV2.

Diagnos

Kaningulsot kan diagnostiseras genom obduktion av misstänkta kaniner och mikroskopisk vävnadsundersökning av framför allt lever men även mjälte, blod, lungor och njurar. Kaningulsot kan även påvisas mikroskopiskt med en immunohistokemisk metod på fixerade vävnadsbitar eller med genetisk undersökning av ofixerad vävnad för att påvisa virusets arvsmassa. Det finns nu en molekylärbiologisk analysmetod (PCR-teknik) tillgänglig på SVA för att skilja mellan RHDV och RHDV2. Dock skiljer metoden inte högvirulent RHDV2 från mindre virulent RHDV2. 

Laboratoriet som påvisar kaningulsot har anmälningsplikt till Jordbruksverket. Detta gäller prover både för tama och vilda kaniner. Anmälningsplikten gäller bara vid fastställd diagnos. Det vill säga att vid enbart misstanke om kaningulsot finns ingen anmälningsplikt.

Kaniner som överlever en gulsotsinfektion, liksom kaniner som vaccineras mot gulsot utvecklar antikroppar som kan påvisas i blodprov med ett serologiskt test (ELISA-teknik).  Döda djur eller vävnadsprover kan skickas in till SVA för undersökning för att fastställa om det rör sig om kaningulsot.

Sanering och desinfektion

Viruset är motståndskraftigt och överlever länge i miljön. I fryst eller kylt kadaver och kaninkött kan viruset överleva i månader. På torra föremål kan viruset överleva i minst 3 månader i rumstemperatur. I rumstemperatur överlever viruset i upp till 20 dagar i kadaver. Viruset tål att frysas och tinas upprepade gånger och klarar 50°C i en timme. Verksamma desinfektionsmedel inkluderar 1 % natriumhypoklorit, 1–2 %-ig formalinlösning och 1 % kaliumperoxymonosulfat.

För att undvika smittspridning mellan djur hemma eller i en besättning ska sjuka djur isoleras från friska och skötas sist. Det vill säga att friska djur sköts först och sedan de sjuka. Om möjligt ska separata kläder och skor användas samt separat utrustning och foder. På så vis minskar risken för direkt och indirekt smittspridning. Som alltid vid sanering ska allt material, burar, skålar, verktyg och liknande, först rengöras noga med rengöringsmedel och vatten tills all synlig smuts är borta. Smuts (till exempel gödsel) motverkar desinfektionsmedlet och mekanisk rengöring är därför mycket viktig. Därefter appliceras desinfektionsmedlet på ytorna och får verka enligt tillverkarens rekommendation. Textilier tvättas i minst 60–90°C. Jord och gräs kan också vara smittförande och burar ska inte placeras på plats där sjukdomsfall tidigare inträffat.

Vaccination

För vaccination av kanin mot kaningulsot, kontakta din lokala veterinär. Det finns inga aktuella och heltäckande spridningskartor, men troligt är att den som vill skydda sina tamkaniner mot kaningulsot bör använda sig av vaccin som skyddar mot både RHDV och RHDV2.

Skicka in kaniner till SVA för undersökning

SVA hoppas kunna gå vidare med undersökningar av det nya kaningulsotsviruset. Vi sätter stort värde på rapporter om sjukdomsutbrott och fortsätter även att ta emot döda vilda djur för undersökning genom viltsektionen. Genom att spara material i vår biobank, får vi nya möjligheter att undersöka var dessa virus förekommer och hur de eventuellt förändras.

SVA tar emot vilda kaniner för undersökning utan kostnad, rapportera ditt fynd via formuläret rapporteravilt.sva.se.

SVA undersöker också tama kaniner, men kostnaden får den enskilda djurägaren själv betala. Läs mer om hur du skickar in djurkroppar till SVA.