Oslerus osleri

Förekomst

Oslerus osleri ses hos hund i många länder världen över men påvisas sällan i Sverige. En ökad import av hundar kan innebära att smittan blir vanligare i Sverige.

Agens och smittvägar

Oslerus osleri (tidigare Filaroides osleri) är en nematod som lever i noduli i hundens trachea. Livscykeln är direkt, ingen mellanvärd krävs. Hundar infekteras genom kontakt med en infekterad hundavföring eller saliv. En redan infekterad hund kan också återsmittas direkt från sin egen avföring och därmed snabbt öka på sin parasitbörda.

Infektionen är vanligare hos hundar som hålls i större grupper och kennelsmitta är typiskt. Vanligen smittas hundar i en infekterad kennel redan som valpar via en infekterad modertiks saliv eller i en infekterade rastgårdsmiljö. Symtomlösa smittspridare är vanligt. I de fall symtom på infektion med O. osleri upptäcks hos en eller flera hundar kan alltså betydligt fler hundar i gruppen vara infekterade.

Zoonosaspekt

Oslerus osleri anses inte vara ett zoonotiskt agens.

Patogenes och kliniska symtom

Infektion med O. osleri ger upphov till en tracheobronchit. De adulta maskarna genererar en inflammatorisk reaktion som leder till bildande av en till fem millimeter stora submukösa, fibrösa noduli i vilka upp till 100 adulta maskar lever. De typiska noduli påträffas i trachea proximalt om carinabifurkation och i bronkerna. Undantagsvis involveras luftvägarna även distalt om trachea. Symtom ses oftast hos unga hundar, mest typiskt hos hundar under två års ålder. Hos äldre hundar är infektionen oftast subklinisk.

Hosta är det vanligaste symtomet vid filaroideosis. Hostprovokationstest kan utlösa hosta hos i övrigt symtomfria hundar. Hos en del hundar märks förutom hosta även respiratoriska biljud och motionsintolerans. Symtomen är dock som regel milda.

Vid grav infektion kan hundens allmäntillstånd påverkas och anorexi samt viktförlust bli följden. Dyspné på grund av ocklusion av andningsvägarna förekommer. Symtom kan också ses till följd av sekundära luftvägsinfektioner.

Diagnos

• Tracheoskopi

Säkrast påvisas filaroideosis hos hund med hjälp av tracheoskopi. De typiska submukösa noduli som infektionen ger upphov till är lätta att upptäcka i trachea. De är cirka en till fem millimeter långa och de vuxna maskarna (sex till 13 millimeter långa) kan ofta skymtas genom de tunna väggarna. Prov kan tas med hjälp av biopsitång, alternativt tas ett borstprov. Eftersom maskarna ses med blotta ögat är det som regel lätt att bedöma om man fått ett representativt provmaterial eller inte. 

• Trachealsköljprov

Ett trachealsköljprov är som regel negativt hos infekterade hundar. I de fall en sådan undersökning utförts och misstänkta parasiter trots allt ses i provet har man ett lämpligt provmaterial att skicka in för vidare undersökning. Detsamma gäller salivprov – i sällsynta fall kan misstänkta larver påvisas makroskopiskt och i sådana fall är materialet lämpligt att skicka in för identifiering av parasiten. 

• Röntgenundersökning

En röntgenundersökning av thorax kan eventuellt påvisa en mjukdelstäthet i tracheala lumen vid bifurkationen om utbredda, större förändringar föreligger. 

• Träckprov

För påvisande av parasiten i faeces undersöks träckprover insamlade under tre dagar. En positiv träckprovsunderökning bekräftar att hunden är infekterad. Ett negativt provsvar bör dock tolkas med försiktighet, särskilt i de fall det finns en stark klinisk misstanke om infektion med Oslerus, eftersom parasiten utsöndras intermittent och det finns en uppenbar risk att larver inte finns med i provmaterialet trots att hunden är infekterad.

Behandling

I internationell litteratur finns fallrapporter där olika antiparasitära preparat har använts för behandling av filaroideosis hos hund, bland annat fenbendazol eller, i de fall det inte innebär en risk för hunden på grund av rasen, Ivermectin. Insatta behandlingar har i många fall rapporterats ge god klinisk förbättring.

Mer information

Tala med din behandlande veterinär om du har frågor om din hund. Om din hund är sjuk är det viktigt att du snabbt kontaktar en praktiserande veterinär oavsett vad anledningen till sjukdomen kan tänkas vara.