Piskmask hos kameldjur

Introduktion

Inälvsparasiter är vanliga på beten och deras närvaro gör att betesdjuren successivt bygger upp en motståndskraft mot dem. Ibland kan parasiter dock orsaka sjukdom och stora problem. Piskmask (Trichuris spp.) kan ha stor betydelse för kameldjur och orsaka skador på tarmen även vid en låg infektionsgrad.

Förekomst

Piskmask är tämligen vanligt förekommande hos djur i alla åldrar, även hos dem utan kliniska symtom. I de prov som SVA analyserar från kameldjur förekommer piskmask hos tio procent. I en mindre studie på alpackor i Sverige påvisades piskmask hos 2% av alla undersökta alpackor och på 15% av gårdarna (totalt 13 gårdar).

Symtom

Piskmask är enligt litteraturen mer skadligt för kameldjur än piskmask hos får och nöt.  Även fynd av låga nivåer ägg är relevant eftersom äggen överlever länge i miljön och kan ackumuleras i hagen. Infektion med piskmask hos kameldjur kan orsaka dålig tillväxt, viktnedgång, svaghet och blodbrist. Vid kraftig infektion kan inflammation uppstå i blindtarm och tjocktarm och resultera i blodiga diarréer och vätskebrist.

Differentialdiagnoser

Andra orsaker till blodbrist och avmagring. Andra orsaker till blodig diarré, till exempel koccidios eller salmonellainfektion.

Etiologi och patogenes

Infektionsagens

Piskmask (Trichuris spp.) är en rundmask som tillhör familjen Trichuridae. Ett flertal olika arter har påvisats hos kameldjur, vissa är specifika för kameldjur och andra har även andra idisslare som värddjur. Maskarna blir 3-8 cm långa och har en lång smal främre del och en kortare och tjockare bakre del.

Inkubationstid

Direkt livscykel, äggen kan vara infektionsdugliga tre veckor efter att de kommit ut med träcken men detta varierar beroende på miljöförhållanden (fukt och temperatur). Prepatensperioden (tiden från att värddjuret betar i sig infektionsdugliga larver tills dessa lägger ägg som kommer ut i gödseln) varierar mellan 50 och 80 dagar.

Infektionsport

Infektionsdugliga ägg äts upp av kameldjuret på betet.

Spridning i djuret

Infektionsdugliga ägg kläcks i magtarmkanalen och larverna frigörs. Efter två till tio dagar migrerar larverna bakåt till grov- och blindtarmen där de utvecklas till vuxna maskar. Både larvstadierna och de vuxna maskarna borrar sig där in i tarmslemhinnan där de kan orsaka mekanisk skada och inflammation.

Smittvägar

Piskmask sprids framför allt på beten. Äggen är genom sitt tjocka skyddande skal mycket motståndskraftiga och kan finnas kvar i miljön länge.

Provtagning och diagnostik

På levande kameldjur påvisas piskmasken genom undersökning av träckprov där de mikroskopiska maskäggen kan påvisas.

Behandling och profylax

För att förebygga högt parasittryck är allmän parasitbekämpning som att mocka bort gödsel, och rotera beten viktigt.

Piskmask kan behandlas med antiparasitära medel.

SVA:s analyser

Parasitologisk träckprovsanalys (Stolls flotationsteknik) - SVA