Rift Valley Fever

Förekomst

Sjukdomen förekommer i Afrika och Mellanöstern och har aldrig påvisats i Sverige.

Symtom

Symtombilden är diffus med feber, påverkat allmäntillstånd, salivation, nosflöde och aborter. Dödligheten bland unga djur är hög, och ibland hinner man hos dessa inte observera några symtom. Människa får influensaliknande symtom och dödligheten är vanligen låg. Mer om Rift Valley feber på människa finns att läsa på Folkhälsomyndighetens webbplats. 

Smittämnet

Rift Valley fever orsakas av ett bunyavirus

Smittvägar

Den viktigaste smittvägen är via blodsugande myggor. I endemiska områden funger vilda idisslare, som sällan får kliniska symptom av viruset, som reservoar.

Viruset kan även smitta direkt mellan djur och transplacentalt till foster under dräktigheten. Sekret, blod, mjölk och vävnader från infekterade djur kan innehålla smittämne, som kan överleva flera månader i miljön.

Människor kan smittas av viruset via bett av infekterade myggor, närkontakt med infekterade djur och kontakt med sekret, blod, mjölk och vävnader från infekterade djur.

Diagnos

Diagnosen ställs genom att isolera virus från organprover eller genom påvisande av antikroppar i blod.

Om man misstänker sjukdomen

Rift Valley Fever lyder under epizootilagen. Om man misstänker att ett djur drabbats av sjukdomen måste man genast tillkalla veterinär. Till dess att en veterinär tar sig an fallet måste man själv göra allt man kan för att förhindra smittspridning. Detta innebär att man tar in djuret inomhus tillsammans med övriga djur i flocken och försöker skydda dem från myggbett (stäng fönster och dörrar eller sätt för myggnät). Man får absolut inte förflytta djur som kan ha smittats till någon annan stallbyggnad eller besättning.

I veterinära författningshandboken kan du läsa mer om den lagstiftning som gäller vid epizootisjukdomar.