Ringorm hos katt

ZOONOS

Ringorm hos katt orsakas oftast av ringormssvamp (dermatofyter), i de allra flesta fall av Microsporum canis. Även Trichophyton mentagrophytes och andra svamparter kan infektera katter. Vilka symtom och hur mycket symtom som ses hos katter infekterade med ringorm varierar. Tydliga symtom ses oftast hos kattungar och nedsatta djur.

Har du frågor eller är du orolig för ditt djur?

Tala med din behandlande veterinär. Om djuret är sjukt är det viktigt att du snabbt kontaktar en veterinär oavsett vad anledningen till sjukdomen kan tänkas vara.

Smittämne

Det finns flera ringormsarter som kan infektera katt, Microsporum canis är den vanligaste men även Trichophyton spp. och Nannizzia spp. förekommer. Dermatofyterna är inte artspecifik, utan kan också infektera andra djur, till exempel hund, kanin, gnagare och människa. Dermatofyter kan vara anpassade för att leva på värddjur, till exempel M. canis, eller i jord, till exempel Nannizzia spp. Svamparna bildar sporer, som är mycket motståndskraftiga och kan överleva i miljön i flera månader eller år.

Smitta

Katter smittas av ringorm genom direkt kontakt med infekterade djur, eller via sporer i miljön. Ringormssporerna kan spridas i luften på dammpartiklar och liknande. Smitta från miljön till en frisk katt med frisk hud är ovanligt utan riskfaktorer så som skadad hud, samtidig annan hudsjukdom, samtidig annan sjukdom som ger nedsatt immunförsvar eller liknande behövs för att en infektion ska kunna etableras.

Symtom

Vilka symtom och hur mycket symtom som ses hos katter infekterade med ringorm varierar. Friska vuxna katter visar sällan några symtom alls, medan kattungar och nedsatta djur kan uppvisa symtom.

Klåda förekommer undantagsvis. Fläckvis håravfall, avbrutna hårstrån samt fjällande hud kan ses, liksom krustor och en fuktande rodnad i huden kan också uppstå. Vanligast är förändringar på huvud, hals, rygg, svans och/eller framben. Undantagsvis drabbas även klorna, ibland med klolossning som följd.

Diagnos

Diagnosen ringorm hos katt fastställs genom provtagning och svampodling. Den kan också påvisas med PCR, men analysen finns inte tillgänglig på SVA för närvarande. Om det finns ringormssvamp med i provet tar det i allmänhet cirka en vecka att få ett odlingssvar, men dermatofyter kan ibland växa långsamt, så det kan ta upp till två veckor innan odlingen kan anses vara klar och ett svar kan lämnas ut. Resistensbestämning utförs inte. Woods lampa och direktmikroskopi är mindre säkra laboratoriemetoder, de kan användas som komplement men eftersom de har låg sensitivitet för kattens vanligaste ringormsarter bör de inte användas som enda diagnosmetod. Woods lampa kan ge falskt positivt provresultat.

Katter med symtom bör provtas av veterinär, som också ger råd om behandling och sanering.

Uppföljande provtagning kan göras för att utvärdera terapisvar. Att ringormssvamp inte hittas i en odling är ingen garanti för att katten är fri från ringorm. Det brukar rekommenderas att ta minst två prover, med minst en vecka mellan provtagningarna. Om inget av proven påvisar svampväxt och katten inte utsatts för smitta under och efter provtagningsperioden kan man vara relativt säker på att katten för tillfället är fri från ringorm.

Provtagning

Se provtagningsinstruktion (pdf).

Behandling

Hos immunokompetenta katter självläker en M. canis-infektion i allmänhet inom en till tre månader. Behandling rekommenderas dock ofta för att korta sjukdomstiden, samt för att minska risken för smitta till andra djur, till människor och även minska kontamineringen av miljön. Behandling brukar bestå av både utvärtes behandling och preparat som ges i munnen. Samtidigt bör omgivningen saneras, både för att minska risken för smitta till andra djur och till människor, och för att undvika falskt positiva provsvar vid uppföljning av terapirespons.

Vaccination

Det vaccin som funnits i Sverige några år är numera avregistrerat. Vaccination av katt mot ringorm rekommenderas generellt inte.

Mer information

Har du frågor om ringorm till exempel om diagnostik, behandling av din katt och råd om sanering ska du kontakta din veterinär. SVA har endast generell sjukdomsinformation, det vill säga inte behandlingsråd för enskilda katter eller grupper av katter. Veterinär kan få stöd inför provtagning, tolkning av provsvar, behandlings- och saneringsregim genom att kontakta SVA.

Vanliga frågor och svar

Ja, ringorm hos katt kan smitta till människa. Det finns ringormsarter som är anpassade till människor och dessa infekterar sällan katter. Kontakta läkare om du misstänker att du smittats med ringorm.

Det vaccin som funnits i Sverige några år är numera avregistrerat. Vaccination av katt mot ringorm rekommenderas generellt inte.

Symtomen varierar. Friska vuxna katter visar sällan några symtom alls, medan kattungar och nedsatta djur kan uppvisa symtom. Klåda förekommer undantagsvis. Fläckvis håravfall, avbrutna hårstrån samt fjällande hud kan ses, liksom krustor och en fuktande rodnad i huden kan också uppstå. Vanligast är förändringar på huvud, hals, rygg, svans och/eller framben. Undantagsvis drabbas även klorna, ibland med klolossning som följd.

Provtagning av katter utan symtom sker genom att pälsen borstas med en ny tandborste tagen ur en obruten förpackning. Huvudet och frambenen borstas extra noga. Skicka tandborsten med päls i ett rent, torrt kuvert. Ny tandborste och nytt kuvert skall användas för varje katt. Svampsporer sprids från kattens päls till omgivningen. Därför ska den yta katten hålls på, liksom provtagarens händer, kläder etcetera vara rena innan nästa katt provtas. Annars finns risk för att en katt som inte har ringorm ändå får ett positivt provsvar, det vill säga ringorm hittas i provet. Katter med symtom bör provtas av veterinär.
En negativ svampodling är ingen garanti för att katten är fri från ringorm. För att så gott det går försäkra sig om att en katt är fri från ringorm bör man ta minst två prover med minst en vecka emellan. Det är viktigt att katten inte utsätts för smitta under och efter provtagningsperioden.

Svampsporer sprids till miljön, där de kan finnas kvar i månader till år. Katter kan sprida smittan utan att själva visa symtom, och genom att sporerna finns i miljön kan katter återsmittas, även om de har behandlats. Noggrann miljösanering är viktigt för att minska förekomsten av sporer i miljön.

Katter med ringorm behandlas både med utvärtes behandling som bad, och preparat som ges i munnen, till exempel tabletter, kapslar eller mixtur. Samtidigt bör omgivningen saneras.

Har du frågor om ringorm, till exempel om diagnostik, behandling av din katt och råd om sanering ska du kontakta din veterinär. SVA ger endast generella råd, det vill säga inte behandlingsråd för enskilda katter eller grupper av katter.

Nya katter som tas in i en besättning bör sitta i karantän två till fyra veckor på grund av smittrisk, inte bara med tanke på ringorm. Observera att symtomfria katter med ringormssmitta kan ha fördröjd symtomdebut. Det kan då hända att man upptäcker att katten är smittad först efter karantäntidens utgång.

Har man misstanke om att djuret kan vara bärare av ringorm, skall odlingsprov tas. Insättande av behandling kan vara aktuellt redan innan provsvaret erhållits. Låt katten/katterna vara isolerade tills odlingssvaret är klart (och negativt). Att svamp inte kan hittas i odlingen är ingen garanti på att katten är fri från ringormssmitta. Vid positivt svar på odling (det vill säga ringormssvamp växer i odlingsprovet) insätts åtgärder mot infektion och smittspridning i samråd med behandlande veterinär.

Senast granskad 2025-04-11