Hälsoläge för nötkreatur i Sverige

Frihet från infektionssjukdomar

Många sjukdomar som är vanliga i andra länder förekommer sporadiskt eller lyser med sin frånvaro i Sverige. Sverige är officiellt fritt från bland annat: bovin virusdiarré (BVD), infektiös bovin rinotrakeit (IBR/IPV), enzootisk bovin leukos (EBL), tuberkulos, brucellos och bovin spongiform encefalopati (BSE). Dessa sjukdomar undersöks kontinuerligt genom riktad sjukdomsövervakning.  Dessutom är Sverige fritt från många andra smittsamma djursjukdomar, som till exempel mul- och klövsjuka, som övervakas utifrån tecken på sjukdom inom klinisk övervakning och i den nationella obduktionsverksamheten

Svenska nötkreatur anses också fria från bland annat paratuberkulos, Leptospira Hardjo, bovin genital campylobakterios, trikomoniasis, Babesia bovis/major, Anaplasma marginale och oxstyng/Hypoderma bovis.

Förekomsten av antibiotikaresistenta bakterier är också låg med mycket få fall av MRSA och ESBL. ESBLCARBA  har aldrig påträffats hos svenska nötkreatur. De flesta bakteriella infektioner hos nötkreatur kan fortfarande behandlas med bensylpenicillin.

Regionala skillnader

Salmonellaförekomsten är låg. Regelbundet återkommande tankmjölksövervakning visar att antikroppar mot salmonella finns i tankmjölken hos cirka 4 procent av svenska mjölkbesättningar, men med stora lokala variationer från 0 till över 20 procent. Salmonella Dublin är vanligare på Öland jämfört med andra regioner och Salmonella Typhimurium är sannolikt vanligare på Gotland. Frasbrand har bara rapporterats från Götaland och de fästingburna sjukdomarna betesfeber/anaplasmos  och sommarsjuka/babesios  har främst rapporterats från södra och mellersta Sverige.  Mycoplasma/Mycoplasmopsis (M. bovis) har ännu inte påträffats norr om Dalälven. Blåtunga (BTV3) har främst påvisats i de sydvästra delarna av landet . För slaktade kor och ungtjurar är parafilaria vanligare i Mellansverige, medan stora leverflundran har högst förekomst i sydvästra Sverige och lilla leverflundran på Gotland.

Fårstyng har nyligen påträffats på Gotland. Norra Sverige saknar därmed många av de infektionssjukdomar som kan vara vanliga i vissa områden söderut i landet. Med ett varmare klimat kan dock både vektorer och infektioner förflytta sig norrut. I en nyligen genomförd (2024) tankmjölksundersökning hade 95 procent av besättningarna, från hela landet, antikroppar mot schmallenbergvirus. Livdjursförflyttningar är ytterligare en riskfaktor för att sprida sjukdomar till nya områden. 

Gott läge för produktionssjukdomarna

Produktionssjukdomar kännetecknas av att de på något sätt är kopplade till hur djuren hålls eller hur och vad de producerar. Ofta är smittor involverade, men inte alltid. Typiska produktionssjukdomar är juverinflammation (mastit), klövsjukdomar, reproduktionssjukdomar, många kalvsjukdomar, en del parasitsjukdomar och många ämnesomsättningssjukdomar.

Produktionssjukdomarna är multifaktoriella och påverkas både av smittläge, motståndskraft och miljöfaktorer. De förebyggs bäst med hjälp av förebyggande åtgärder som inkluderar att stoppa smittöverföring, stärka djurens immunförsvar och ge djuren en så god miljö som möjligt. De flesta produktionssjukdomarna har i Sverige en låg förekomst vilket visar att svenska lantbrukare tar väl hand om sina djur och att vi har lyckats med vårt avelsmål att skapa robusta nötkreatur.

Under kontrollåret 2022/2023 veterinärbehandlades under 20 av 100 kor, vilket motsvarar en sänkning med 45 procent sedan 2000/2001. Antibiotika sattes in vid knappt hälften av de veterinärregistrerade sjukdomsfallen. Den största andelen av veterinärbehandlingarna utgörs av behandling av klinisk mastit (39 %) följt av sjukdomskomplexet klöv- och bensjukdomar (framför allt hälta och klövspaltsinflammation), samt kalvningsförlamning. Majoriteten av sjukdomsfallen inträffar i perioden runt kalvning och det är framför allt äldre kor som drabbas. 

Mastit är den moderna mjölkkons vanligaste och viktigaste sjukdom. Vi har under lång tid i Sverige arbetat förebyggande för friska juver. Redan i början av 1950-talet introducerades en försöksverksamhet med juverhälsokontroll, vilken från och med 1954 bedrevs som en organiserad hälsokontroll. Juverhälsoarbetet, liksom arbetet med de andra produktionssjukdomarna, har hela tiden varit inriktat på att förebygga sjukdom hellre än att behandla. Hos svenska mjölkkor är det vanligare med subklinisk (osynlig) än med klinisk (synlig) mastit. I Sverige bedöms att omkring 25 procent av korna har subklinisk mastit medan andelen veterinärbehandlade kliniska mastiter ligger på under 10 procent.  

Klövhälsan hos svenska nötkreatur är generellt god. I majoriteten (drygt 70 %) av klövverkningarna var det ingen klöv som fick någon klövanmärkning. Sulblödning var den vanligaste klövanmärkningen medan andelen klövsulesår och limax, klövanmärkningar som klassas som allvarliga, förekom betydligt mer sällan. Andelen besättningar med den smittsamma klövsjukdomen digital dermatit har stadigt ökat under åren och nu är omkring hälften av landets mjölkkobesättningar smittade.  

Fruktsamhet är viktig för djurförsörjningen och produktionsekonomin. I Sverige har vi lyckats bra med fruktsamhetsarbetet, och fruktsamhetsnyckeltalen ligger på en stabilt god nivå samtidigt som vi också har en väldigt hög mjölkavkastning per ko. Inkalvningsåldern för både holsteinkor och SRB-kor ligger nu under 27 månader vilket är mycket glädjande då forskning visat att en lägre inkalvningsålder förebygger framtida sjuklighet och fruktsamhetsstörningar. 

Förekomsten av kalvningsförlamning och övriga ämnesomsättningssjukdomar hos kor, så som foderleda och löpmagsförskjutning, har generellt minskat över tid.  

Data över sjukligheten för kalvar och ungdjur är begränsad, men dödlighetsmått för dessa grupper av djur avspeglar även sjukligheten. Dödsorsaker för kalvar är inte väl undersökta, men i en studie konstaterades att det framför allt var luftvägssjukdomar som orsakade dödsfallen följt av mag- och tarmsjukdomar. Kalvdödligheten för spädkalvar och kvigor 1–60 dagar har minskat från cirka sju, respektive fyra döda kalvar per 100 kalvar år 2010/11 till cirka fem, respektive tre döda kalvar per 100 kalvar år 2022/23. Även dödligheten hos äldre kalvar har sjunkit något, medan ungdjursdödligheten legat på en relativt oförändrad låg nivå under den senaste tioårsperioden. 

Medellivslängden för mjölkkor i Sverige är 61,6 månader. I många länder med modern mjölkproduktion lever mjölkkorna längre. Totalt 16,5 procent av korna självdör eller avlivas. 

De vanligaste fynden vid slakt för perioden 2023 var för kor övrig leverskada (kod 88), äldre trauma (kod 40), brösthinne-/hjärtsäcksinflammation (kod 76), parasitär leverskada (kod 84) och lunginflammation (kod 64). För ungtjurar var de vanligaste fynden under 2023 brösthinne-/hjärtsäcks-inflammation (kod 76), lunginflammation (kod 64), äldre trauma (kod 40), övrig leverskada (kod 88) och parasitär leverskada (kod 84). Statistiken för de tre senaste åren visar också att 99 % av de nötkreatur som kommer in för slakt
är rena på huden.

Antibiotikaanvändning

Behandlingsincidensen med antibakteriella medel för systemiskt bruk vid sjukdom hos mjölkkor är låg i Sverige; endast 8 av 100 kor behandlas (5 av 100 kor om kvigor räknas med) per år och över 90 procent av sjukdomsfallen hos mjölkkorna behandlas med penicillin (2023). Dock finns det regionala skillnader både i behandlingsincidens och val av antimikrobiella substanser vid förskrivning. Nya generationens cefalosporiner förskrivs inte alls och fluorokinoloner förskrivs vid färre än en procent av behandlingar av
kor och kvigor. 

Majoriteten av förskrivningarna (52 %) är för behandling av mastit och i 95 procent av
mastitfallen förskrivs penicillin. Reproduktionsorsakade antibiotikabehandlingar ligger på en mycket låg nivå (<2 %).  Även andelen antibiotikabehandlade klöv- och bensjukdomar är mycket låg (drygt 1 %). Statistiken för antibiotikabehandling av kalv är bristfällig, men sannolikt är luftvägsinfektioner det sjukdomskomplex som kräver mest antibiotika. Den låga behandlingsincidensen och den höga andelen penicilliner som förskrivs jämfört med andra antimikrobiella substanser visar att vi i Sverige har ett gott hälsoläge och goda förutsättningar att hålla antibiotikaresistensnivån låg. Det finns dock förbättringspotential då andelen penicillin eventuellt skulle kunna öka för vissa diagnoskomplex och i vissa län.

Vaccin till nötkreatur 

Ur ett internationellt perspektiv används förhållandevis lite vaccin till svenska nötkreatur. Både i antal doser och antal diagnoser.  Den vanligaste orsaken till vaccination av nötkreatur är ringorm följt av diarré och luftvägsinfektioner och ofta används vaccin som en tillfällig strategi. På den svenska marknaden finns även mastitvacciner som dock används i begränsad omfattning. I vissa områden vaccineras mot frasbrand. 

Orosmoln

Den smittsamma klövsjukdomen digital dermatit  har under de senaste årtiondena ökat och nu anses mer än hälften av mjölkkobesättningarna vara smittade. Digital dermatit förebyggs bäst genom ett gott smittskydd och rena golv.

Mycoplasma/Mycoplasmopsis bovis fanns i princip inte alls i Sverige för ett tiotal år sedan men har nu spritts över södra och mellersta delarna av landet. Dessutom är M. bovis i de flesta fall resistent mot många av de antibiotika som används för att behandla luftvägsinfektioner. De djur som drabbas är framför allt kalvar och ungdjur i kalvköpande besättningar, symtomen är oftast lunginflammation, men ledinflammation och mellanöreinflammation förekommer också. Juverinflammation hos kor orsakad av M. bovis är fortsatt ovanligt. Övervakning av M. bovis i mjölkbesättningar sker med hjälp av biosäkerhetsprogrammet Smittsäkrad besättning (Växa) och FriskKo (Växa).  

Klimatet i Sverige förändras och går mot varmare temperaturer med både perioder av torka och ökad nederbörd, mindre snötäcke och längre växtsäsong. Extremväder förväntas öka. Det här kan påverka sjukdomsläget hos svenska nötkreatur. Fuktigare marker kan ge ökade problem med klövsjukdomar och parasiter, perioder av torka och skyfall ökar risken för mjältbrand och frasbrand och varmare somrar ger värmestress som kan leda till flera följdsjukdomar. Torka kan leda till foderbrist och att djuren tvingas beta giftiga växter eller beta närmare marken där jordbakterier, som listeria och klostridier, kan finnas. Ett varmare klimat gör också att vissa vektorer, som till exempel fästingar, kan sprida sig över nya områden och föra med sig smittor, både sådana vi har i landet redan och nya infektionsagens.

Läkemedelsresistens hos bakterier och parasiter är ett globalt hot. Även om läget är gynnsamt i Sverige måste vi hela tiden arbeta för att antibiotika och antiparasitära medel fortsätter att vara verksamma. Detta görs bäst genom förebyggande djurhälsovård. Friska djur behöver inte läkemedel.

Svenska mjölkkor lever i allmänhet inte längre än knappt fem år vilket är långt ifrån en kos möjliga livslängd. Både sjuklighet och medvetna besättningsstrategier gör att kor slås ut i förtid. Genom att hålla djuren friska kan hållbarheten och livslängden öka vilket även vore önskvärt ur ett klimatperspektiv.

Kort historik över sjukdomsbekämpning i Sverige

Redan i de medeltida landskapslagarna försökte myndigheterna hantera smittsamma djursjukdomar. Den första sjukdomen som nämns i svensk lagstiftning är rabies, eller vattuskräck, som härjade i vårt land ända fram till 1886 då vi hade vårt sista inhemska fall. Rabies är en smittsam och dödlig virusinfektion som vi väl mest förknippar med sjukdom hos hundar, vilda djur och människor, men även nötkreatur kan drabbas.

Det var dock en klassisk nötsjukdom som ledde till att vi fick ett svenskt veterinärväsende. Under 1700-talet hotades hela Sveriges (och Europas) boskapsstam av boskapspest, en virussjukdom med mycket hög dödlighet. Det ledde till att Peter Hernqvist inrättade Sveriges första veterinärinrättning i Skara år 1775. Redan 1722 var den första epizootilagstiftningen på plats i Sverige och 1745 kom en kunglig förordning om införselförbud för nötkreatur från Holstein (i nuvarande Tyskland) och Holland just för att stoppa boskapspestsmittan. Efter 1700-talet har sjukdomen inte förekommit i Sverige och år 2011 blev boskapspest den första djursjukdomen i världen att utrotas.

Den så kallade svenska modellen för god djurhälsa har vuxit fram under lång tid. Den syftar till att hålla djuren friska med hjälp av sjukdomsbekämpning och förebyggande djurhälsovård, men historiskt också med en strikt gränskontroll, något som lättats på i och med EU-inträdet. I många andra länder har i stället vacciner och antibiotika varit de främsta redskapen för att hålla djuren friska. Nolltolerans mot många sjukdomar har sedan länge varit ledordet för svensk sjukdomsbekämpning vilket har lett till att Sverige är fritt från många sjukdomar som är vanliga i andra länder. Efter intensiva utslaktningskampanjer försvann redan i mitten av 1800-talet elakartad lungsjuka från vårt land, och på 1950-talet blev Sverige förklarat fritt från tuberkulos och brucellos (smittsam kastning/undulantfeber) på ko.

På 1960-talet utrotades mul- och klövsjuka, och under de senaste 40 åren har inga fall av campylobakterios (smittsam sterilitet) rapporterats från kor i Sverige. Andra sjukdomar som infektiös bovin rinotrakeit (IBR) och paratuberkulos finns inte heller i Sverige, men orsakar stora problem i många delar av världen. Situationen är även mycket gynnsam när det gäller salmonella, med en låg förekomst. Efter det svenska utbrottet av den knottburna virussjukdomen blåtunga 2008 inleddes en massiv vaccinationskampanj som förhindrade vidare spridning i landet och Sverige kunde förklaras fritt år 2010. I modern tid har Sverige också framgångsrikt via bekämpningsprogram utrotat den smittsamma tumörsjukdomen enzootisk bovin leukos (2001) samt år 2014 även bovin virusdiarré (BVD). 

Sjukdomsbekämpningen hos nötkreatur i Sverige har haft två huvudsyften: Att begränsa smitta hos djuren för att undvika och minimera produktionsförluster, djurlidande och läkemedelsanvändning samt att förhindra smittöverföring till människa. Det sistnämnda har varit särskilt betydelsefullt vid den nationella bekämpningen av tuberkulos, men även brucellos och salmonella. Vi kallar det här tvärvetenskapliga förhållningssättet En hälsa (One Health), där smittor hos djur, människor och i miljön hänger samman.