Myrlilja - SVA

Utseende

Myrlilja är en kärrväxt med gula blommor som sitter i en tät klase. Bladen är av samma typ som hos svärdslilja där skivan är dubbelvikt och sitter i två rader. Frukten är ett fröhus och fröna är spolformiga och trådlikt förlängda i båda ändarna.

Förekomst

Myrlilja är tämligen vanlig i västra Götaland och förekommer mer sällsynt i östra Götaland samt de västra landskapen från Värmland till Jämtland. Den växer på kärr- och myrmark. Myrlilja är en fridlyst växt.

Påverkan på djur

Drabbade djur kan uppvisa ökad känslighet för UV-ljus genom sekundär fotosensibilisering med skador på levern och ibland även njurarna. Depression, klåda (pruritus), minskad aptit, förlust av kroppsvikt, aptitlöshet (anorexi), svart tjärliknande avföring (melaena), blodig avföring, diarré och ibland gulsot (ikterus) förekommer. Urinen kan vara gulbrun och mörk. De mest uppenbara förändringarna är i huden. De mindre pigmenterade områdena av huden kan vara rödfärgade och svullna, och de påverkade områdena täcks eventuellt av utsöndringar (exudat) och blir spruckna och nekrotiska. En markerad förtjockning med ett gelatinartat utseende som sträcker sig in i den djupare läderhuden är uppenbar. Ögonvitan och hornhinnan kan vara gulaktiga och rödfärgade och det kan förekomma viss extrem ljuskänslighet (fotofobi). Även vävnaderna kan vara gulaktiga (ikteriska) och levern svullen och gulbrun. Död förekommer i många fall.

Om djuren avlägsnas från myrlilja kan många djur återhämta sig. Men om leverskadorna är omfattande kan djur dö.

Myrlilja är huvudsakligen känd för att orsaka förgiftning hos får och getter, men även hos nötkreatur och andra idisslare som älg, rådjur och ren.

Om ditt djur har ätit av växten

Säkerställ att djuret inte kommer åt mer av växten och kontakta veterinär vid behov.

Djurslagsspecifika uppgifter

Följande information är hämtad ur veterinärmedicinsk och botanisk litteratur.

Hur gärna djuret äter växten

SVA har inga uppgifter om hur gärna hästar äter myrlilja.

Symtom

SVA har inga uppgifter om kända specifika symtom för häst.

Skadlig eller dödlig dos

SVA har inga uppgifter om skadlig eller dödlig dos för häst.

Hur gärna djuret äter växten

SVA har inga uppgifter om hur gärna nötkreatur äter myrlilja.

Symtom

Kända symtom hos nötkreatur som har ätit av myrlilja är depression, anorexia, svart tjärliknande avföring (melaena) eller färskt blod i avföringen. Ofta förekommer diarré som leder till döden i många fall. Förhöjda serumvärden på urea och kreatinin.

En studie där två kor ätit av myrlilja visade på allvarliga koordinationsstörningar (ataxi) och död hos nötkreatur.

Studier på kalvar som ätit av myrlilja har visat på vävnadsdöd (nekros) av njurtubuli.

Studier har visat att myrlilja ger liknande effekter hos nötkreatur, får och getter.

Skadlig eller dödlig dos

SVA har inga uppgifter om skadlig eller dödlig dos för nötkreatur.

Hur gärna djuret äter växten

SVA har inga uppgifter om hur gärna getter äter myrlilja.

Symtom

I en studie visade getterna varierande grad av minskad aptit, depression och sjukdom.

I en studie uppvisade getter som fått extrakt från myrlilja kliniska symtom och skador som är typiska för njursvikt sekundärt till vävnadsdöd (nekros) av njurtubuli. De första tecknen på morfologiska förändringar och dysfunktion av njurarna inträffade inom sex timmar vilket indikerar att toxinet verkar snabbt.

Studier har visat att myrlilja ger liknande effekter hos nötkreatur, får och getter.

Skadlig eller dödlig dos

SVA har inga uppgifter om skadlig eller dödlig dos för get.

Vad är giftigt?

SVA har inga uppgifter om giftets fördelning i hela eller delar av växten.

Bete	Ensilage	Hö	Fryst bete
Skadligt	Okänt	Okänt	Okänt

Giftinformation

Myrlilja innehåller saponiner och tanniner. Narthecin är den huvudsakliga saponinen medan xylosin förekommer i mindre mängd. Myrlilja innehåller även tanniner, karotenoider, furanolaktoner, steroler och sterolderivativ. Narthecin orsakar skador på lever och njurar medan tanniner ger skador på magtarmkanalen och njurar.

Sedan 1950-talet har ett ökande antal rapporter om dysfunktion av levern och fotosensibilisering associerat med får som betar av narthecium noterats. Rapporterna kommer huvudsakligen från Norge där sjukdomen först beskrevs och fick namnet alveld. Sjukdomen förekommer huvudsakligen hos lamm upp till 5 månaders ålder.

Alveld orsakas troligen av ämnen som produceras av myrlilja eller en associerad svamp eller cyanobakterier. Det antas att tillfälliga svampinfektioner, exempelvis från svamparna Pithomyces chartarum och Cladosporium magnusianum, kan vara ansvariga för toxiciteten eftersom det inte alltid lyckas att framkalla toxicitet genom att använda narthecin i djurförsök.

Fotosensibiliseringen är av sekundär typ (hepatogen). Saponinerna i växten orsakar leverskada och påverkar gallutsöndringen av den fotosensitiva substansen fylloerytrin som är en normal nedbrytningsprodukt från klorofyll. Fylloerytrinet ackumuleras i det cirkulerande blodet hos djur som har ätit myrlilja.

De områden på huden som är dåligt pigmenterade utvecklar kliniska tecken på fotosensibilisering när de utsätts för solljus. Dessa inkluderar ödem och hudrodnad, initialt på öronen som blir varma och droppande. Vanligen involveras hela huvudet och sträcker sig ibland vidare längs med ryggen och till frambenen. Det följs av klåda, smärta, utsöndring av vätska från skadad hud som kan bli infekterad, och ömsande av döda vävnader som ibland inkluderar toppen på öronen. I allvarliga fall kan blindhet förekomma.

Det har noterats att drabbade djur ofta söker skugga. En dödlighet på 25-50% har noterats hos lamm i Norge. Gulsot som beror på leverskada ses ofta, men inte nödvändigtvis. Det kan förekomma hos svarta lamm som inte lider av fotosensibilisering. Sjukdomen har reproducerats experimentellt genom tillförsel av saponinextrakt från växten, och hos lamm som placerats på beten som innehåller myrlilja.