Skelört

Skelört, (Chelidonium majus L.)

Utseende

Skelört är en ört som blir 30 till 80 cm hög. Den är ganska bräcklig med långhåriga grenar och bladstjälkar. Mjölksaften är gulröd men blir röd i kontakt med syre. Bladen är trubbigt tandade och tunna, med en blågrön, långhårig undersida. Blommorna är gula och sitter några få tillsammans i flocklika ställningar. Skelört blommar från maj till augusti. Frukten är långsmal.

Förekomst

Skelört är ganska vanlig i södra och mellersta Sverige, men kan i sällsynta fall förekomma även i norra delarna av landet. Den växer främst på kulturpåverkad och näringsrik mark som trädgårdar, parker, gårdsmiljöer, skräpmark (ruderatmark) samt i myrstackar och myrstigar eftersom fröna sprids av myror.

Påverkan på djur

Skelört innehåller många olika gifter med olika effekter vilket innebär att symtombilden blir komplex och varierad.

Kontakt med hud och slemhinnor kan orsaka kraftig inflammation och sår. Vid förtäring ger den även irritation i hela matsmältningskanalen, samt ökad salivering, mag-tarminflammation (gastroenterit), kolik, blod i avföringen, avstannad tarmmotorik, illamående, kräkning, magkramper och akut diarré. Andra symtom som förekommer är ökad urinering (polyuri), dehydrering med ökad törst, dåsighet, blodtrycksfall, lågt blodtryck (hypotension), störd hjärtrytm, syn- och hörselbortfall, rörelsestörningar som nedsatt koordination med svårighet att stå upp och gå, förlamning, chock, våldsamma kramper, och i allvarliga fall slutligen kollaps och död.

Om ditt djur har ätit av växten

Säkerställ att djuret inte kommer åt mer av växten och kontakta veterinär vid behov.

Vad är giftigt?

Hela växten är giftig, men särskilt roten och växtsaften som är frätande och mycket giftig. Skelört har det högsta alkaloidinnehållet på sensommaren och hösten. Roten har en bitter smak.

Giftinformation

Uppskattningsvis 30 olika alkaloider har isolerats från skelört. De flesta av alkaloiderna är benzofenantridin- och protopinbaser som delvis är kombinerade med chelidonsyra, och deras koncentration i olika delar av växten varierar med säsong och utvecklingsstadium. Alkaloidernas övergripande effekt är lugnande och smärtstillande. De orsakar avslappning av tarmens glatta muskler, bronker, kranskärl och gallvägar, påverkan på hjärtaktiviteten och blodtrycket, sänkning av blodsockernivåerna, irritation i slemhinnan, samt är giftiga för kroppens celler (cytotoxiska)

Några av de alkaloider som finns i skelört är chelidonin, coptisin, sanguinarin, chelerytrin, berberin, protopin och celandin. Flera av alkaloiderna är potentiellt toxiska. De som nämns mest frekvent i litteraturen är chelidonin (en isokinolinalkaloid) och alfa-homochelidonin som båda är kemiskt relaterade till papaverin som återfinns i exempelvis vallmoväxter. Chelidonin påverkar celldelningen (antimitotiskt) men är annars endast svagt toxisk. Coptisin är vanligast i skelörtens delar ovan jord och är giftig för celler (cytotoxisk). Sanguinarin finns särskilt i rötterna. Chelerytrin anses vara den mest effektiva celandinalkaloiden i skelört och tillskrivs flertalet av de toxiska effekterna. Denna alkaloid är starkt lokalirriterande och kan ge mag-tarminflammation (gastroenterit) med kräkningar och häftiga diarréer. Chelerytrin minskar även reflexretbarheten i nerverna och har i stora doser centralt förlamande effekt som speciellt påverkar vasomotorcentrum och andningscentrum. Vissa av dess effekter liknar morfinets men de perifera effekterna dominerar.

I litteraturen anges att färsk skelört innehåller upp till 1,5 procent alkaloider. Färska rötter från skelört innehåller 0,5–0,8 procent alkaloider som chelidonin, chelerytrin och sanguinarin.

Mjölksaften

Den orange-gula färgen på mjölksaften hos skelört orsakas av karotenoider och några alkaloider som till exempel berberin.

Mjölksaften innehåller flera olika alkaloider vilket gör dess verkan komplex. Isokinolinalkaloider i den bittra mjölksaften är chelidonin, berberin, coptisin, chelerytrin, sanguinarin, protopin, spartein, flavonoider och fenolsyror.