Vildpersilja

Vildpersilja, (Aethusa cynapium L.)

Utseende

Vildpersilja är en ettårig ört med upprätta kala stjälkar som kan bli upp till 1,5 meter höga. Stjälkarna är förgrenade, ihåliga, med mellanväggar vid lederna, och de är ofta blåröda vid foten. Bladen har trekantiga bladskivor som är flera gånger parbladiga. Vildpersilja blommar från juli till september med små vita blommor som sitter i flockar. De enskilda svepena har tre långa smala hängande svepeblad vilket ger arten ett karakteristiskt utseende. Kronbladen är vanligen vita, men kan ibland vara rödlätta. Frukterna är 3–4 mm långa, brett äggformade, avlånga och tillplattade på baksidan. Varje delfrukt har fem kraftiga, kölade åsar och tydliga oljekanaler mellan åsarna.

Förekomst

Vildpersilja förekommer sparsamt i södra och mellersta Sverige, och kan i sällsynta fall även påträffas i de nordliga landskapen. Den växer på odlade marker, skräpmark (ruderatmark) och annan kulturpåverkad öppen mark, vägrenar, jordhögar, trädgårdar, rabatter, trädgårdsland.

Påverkan på djur

Giftet hos vildpersilja har en verkan liknande sprängörts men det krävs ett större intag. Förtäring ger dels en direkt retning av slemhinnorna vilket orsakar en brännande känsla i munnen, salivering och diarré. Dels påverkar den också både centrala och perifera nervsystemet, med symtom som illamående och kräkningar, svårighet att öppna munnen (trismus), kraftig svettning (diafores), hög puls, ökad andningsfrekvens (takypné), pupillutvidgning (mydriasis), synstörningar, rörelsestörningar (framförallt ataxi), progressiv paralys, kramper, generaliserade anfall som kan leda till döden om de inte upphör, och även död i andningsförlamning.

Förgiftning inträffar snabbt, vanligtvis inom en timme efter förtäring, och har framför allt konstaterats hos grisar, men även hos häst, nötkreatur, får och get.

Om ditt djur har ätit av växten

Säkerställ att djuret inte kommer åt mer av växten och kontakta veterinär vid behov.

Djurslagsspecifika uppgifter

Följande information är hämtad ur veterinärmedicinsk och botanisk litteratur.

Vad är giftigt?

Hela växten är giftig. Det förekommer variationer i giftighet beroende på utvecklingsstadium och klimat.

Giftinformation

Vildpersilja innehåller alkaloider. Dels cynapin som har starkt narkotisk verkan, dels en coniin-liknande piperidinalkaloid som paralyserar motorändplattorna och ger ganglierna i centrala nervsystemet stimulering som följs av depression. Den innehåller även omättade alifatiska kolväten som är nära besläktade med cicutoxin och där de huvudsakliga polyinerna utgörs av aethusin, aethusanol A och aethusanol B.

Toxinerna tas upp genom slemhinnorna och de överförs även till mjölk. Den coniin-liknande alkaloiden är lokalt irriterande för slemhinnorna, samtidigt som både det perifera och centrala nervsystemet inledningsvis stimuleras och sedan följs av förlamning. Aethusin är ett centralverkande krampmedel som attackerar förlängda märgen i hjärnan (medulla oblongata), särskilt kärl- och andningscentret. Död inträffar i den perakuta fasen, inom 30 minuter, på grund av förlamning av andningscentrum.