Fästingburna sjukdomar – ett hot mot betande nötkreatur i ett varmare klimat

Forskningsprojektet undersökte förekomst av smittämnen i fästingar, blodprov från friska utegående nötkreatur och blodprov från utegående nötkreatur som drabbats av allvarlig sjukdom (troligen orsakad av fästingburna infektioner). Foto: Istock

Klimatförändringen leder till kortare och mildare vintrar och fler besättningar kan hålla djuren ute året om. Men mindre snötäcke och förlängd växtsäsong leder tyvärr också till bättre förutsättningar för fästingarnas överlevnad och förökning. Fästingar livnär sig på att suga blod från djur och människor och på så sätt kan de överföra smittämnen mellan djur och mellan djur och människa. Kända fästingburna sjukdomar som kan drabba svenska nötkreatur är betesfeber som orsakas av en bakterie (Anaplasma phagocytophilum) och sommarsjuka som orsakas av en parasit (Babesia divergens). Fästingburna infektioner bland betande djur kan vara svåra att kontrollera eftersom vilda djur kan agera som reservoarer för smittämnen och som värddjur för fästingar. I värsta fall kan fästingburna infektioner bli ett hot mot att ha betande nötkreatur under delar av året i vissa områden.

Metagenomisk analys undersöker arvsmassa från flera smittämnen

2020 drabbades en besättning med utegående nötkreatur i södra Sverige av allvarlig sjukdom och dödsfall bland ungdjur och kalvar. I första hand misstänktes betesfeber men i flera fall var det inte möjligt att identifiera bakterien som orsakar betesfeber. Nästa steg var därför att undersöka om det fanns andra smittämnen som separat eller i kombination skulle kunna förklara sjukdomsbilden. När det inte är känt vilka smittämnen som orsakar sjukdomsfallen kan så kallad metagenomisk analys användas för att samtidigt undersöka förekomst av arvsmassa från många smittämnen. Få sådana undersökningar har gjorts på nötkreatur i landet och därför är det viktigt att undersöka prov från både sjuka och friska djur då studier från andra länder visat att vissa smittämnen även kan finnas hos friska djur.

Huvudsyftet med projektet var därför att med ovan nämnda teknik undersöka förekomst av smittämnen i fästingar, blodprov från friska utegående nötkreatur och blodprov från utegående nötkreatur som drabbats av allvarlig sjukdom (troligen orsakad av fästingburna infektioner). Vi ville också undersöka om fästingprofylax kunde minska risken för sjukdomsproblem och produktionsstörningar bland betande ungdjur.

Hur gjorde vi?

Blodprov togs från friska och sjuka djur från april till september 2020. Dessa undersöktes med metagenomisk analys och en specifik analys för att identifiera bakterien som orsakar betesfeber. För att utreda om fästingprofylax kan minska risken för sjukdomsproblem och produktionsstörningar bland betande ungdjur följdes två grupper av ungdjur. Den ena gruppen behandlades med fästingprofylax i maj månad och den andra gruppen lämnades utan behandling. Blodprov togs från alla djur innan behandling i samband med undersökning av djuren i maj och återigen i september. Vid samma tillfällen samlades även fästingar från djuren.

Vad orsakade sjukdomsproblemen?

Analysen av blodproverna visade att en bakterieart som liknar en bakterie kallad Mycoplasma wenyonii fanns hos en tredjedel av de sjuka djuren, men denna bakterie kunde inte med säkerhet påvisas hos de friska djuren. Vi tror att detta smittämne kan ha haft betydelse för sjukdomsförloppet. Så vitt vi vet har denna mykoplasmavariant inte rapporterats tidigare i Sverige i samband med sjukdom hos nötkreatur. Vi fann också att cirka en tredjedel av både sjuka och friska djur bar på infektion med A. phagocytophilum, smittämnet som orsakar betesfeber.

Att fästingar kan sprida bakterien som orsakar betesfeber bekräftades genom fynd av bakterien i fästingar insamlade från nötkreatur i besättningen. Studier från andra länder tyder också på att Mycoplasma wenyonii kan spridas med fästingar. För att mer noggrant undersöka betydelsen av denna mykoplasma-art hoppas vi kunna ta fram en specifik analys specifik för denna bakterie. Analysen kan då användas för att undersöka fler prover från både nötkreatur och fästingar.

Kunde fästingprofylax minska risken för sjukdomsproblem och produktionsstörningar?

Fästingprofylax brukar ingå som en rekommendation för att komma till rätta med fästingburna infektioner. I den djurgrupp som hade behandlats mot fästingar vid ett tillfälle i maj sågs dock ingen skillnad i tillväxt och sjuklighet jämfört med den obehandlade gruppen. Det faktum att alla ungdjuren som ingick i studien hade antikroppar mot A. phagocytophilum redan innan behandlingen mot fästingar kan dock ha påverkat resultatet.

Fästingar kan sprida nya sjukdomar

Resultaten från studien tyder på att nya smittämnen kan spridas via fästingar vilket kan leda till nya sjukdomar och/eller att redan kända sjukdomar förvärras. Ökad sjuklighet och dödsfall är kostsamt för näringen. Genom att öka kunskapen inom detta område kan förebyggande åtgärder identifieras, samt åtgärder för att hitta och eventuellt behandla drabbade djur i ett tidigt skede.

Vi vill rikta ett stort tack till Svenska Köttföretagen som finansierade studien.

Författare:
Karin Persson Waller, SVA
Håkan Andersson, SVA
Kerstin Dahlgren, KC Ranch, Torna-Hällestad
Giulio Grandi, SVA
Mikael Leijon, SVA
Anna Omazic, SVA