Fisk, skaldjur och musslor hör till de svåraste djurslagen ur smittskyddssynpunkt. Anledningen till detta är framför allt att:
- Smittämnen lätt sprids i vatten och att odlade populationer ofta lever i nära kontakt med vilda. Att sedan vissa fiskarter kan röra sig över stora ytor underlättar den geografiska smittspridningen.
- Vi är av tradition inte vana att känna igen sjukdomssymtom på dessa djurslag så som vi är på varmblodiga djur, vilket gör att sjukdomar ofta negligeras eller upptäcks i sent skede. Fiskar saknar mimik och läten, vilket gör att vi inte kan associera känslor så som vi gör med till exempel hundar och katter, vilket ytterligare minskar vår förmåga att se faktorer som kan tyda på sjukdom.
- Vissa sjukdomar är överförbara direkt från föräldradjuren till avkomman, så kallad vertikal överföring. Eftersom dessa djurslag ger upphov till stor mängd avkomma innebär en sådan sjukdom en väldigt stor uppförökning hos fisk jämfört med andra djurslag.
- Djurslaget inkluderar många verksamhetsområden som alla kan innebära en risk för att introducera en ny sjukdom i Sverige eller ett vattenområde.
Största risken för introduktion av nya sjukdomar till vildlevande bestånd utgör flytt av icke desinficerade fiskeredskap/båtar/vattenskotrar etcetera mellan vattendrag, långvarigt pågående smitta i öppna kassodlingar, utsättning av fisk inklusive ”frisläppning” av akvariefisk eller fiske med färsk/fryst betesfisk från andra vattendrag eller från frysdisken. Exempel på hur redskap kan flytta smittor är kräftpest och parasiten Gyrodactylus salaris. För att undvika att fisk, kräftdjur eller blötdjur med smitta flyttas/sätts ut i naturen finns lagstiftning som ska följas (HVMFS 20).
Globala transporter, EU:s fria handel och närheten till andra länder gör att vi alltid lever med risken för introduktion av nya, mer allvarliga, sjukdomar. Främmande arter som dyker upp i våra vatten utgör inte bara en risk för en rubbning i ekologin för att de tar upp en nisch utan en risk för introduktion av nya smittor.