Gå direkt till innehåll

Marina däggdjur i svenska vatten

I Sverige finns det flera arter av marina däggdjur utmed kusterna. Några är bofasta, medan andra är på mer och mindre regelbundna besök.

SVA övervakar dessa populationers hälsotillstånd tillsammans med Naturhistoriska riksmuseet (NRM), för att kunna förstå och upptäcka förändringar i deras hälsa, upptäcka eventuella sjukdomsutbrott, snabbt och kartlägga vad de dör av. Vid undersökningarna samlar vi också information och organprover för både aktuella och framtida forskningsprojekt.

Sälar

Säl som tittar upp ur vattnet.
Genom att undersöka sälar lär vi oss mer om hur hela ekosystemet mår. Foto: iStock.

I svenska vatten finns det tre bofasta arter av säl: knubbsäl (Phoca vitulina), gråsäl (Halichoerus grypus) och vikare (Pusa hispida). Knubbsälen finns framförallt på västkusten, men även en liten population i Östersjön. Gråsälen är mycket större än knubbsälen och finns framförallt i Östersjön, men förekommer även på västkusten. Vikaren finns i Bottenviken, och är den art som har den nordligaste utbredningen.

Tumlare

Tumlare under vattnet.
I Östersjön är tumlaren akut hotad och rödlistades år 2020. Foto: iStock.

Tumlaren (Phocoena phocoena) är det enda valdjuret som är bofast i svenska vatten och det finns tre populationer: skagerrakspopulationen, bälthavspopulationen (i södra delen av Kattegatt, Öresund och Bälthavet) och östersjöpopulationen. Östersjötumlaren klassificeras som akut hotad och rödlistad sedan 2020, och populationen uppskattas till runt 500 djur, men osäkerheten är stor. Bälthavspopulationen och populationen i Skagerrak (som även finns i Nordsjön) är båda betydligt större och inte hotade.

Sammanställning av tumlarnas hälsa under tio år

Från 2008 till 2019 har SVA och Naturhistoriska riksmuseet obducerat 109 tumlare tillsammans. Tack vare finansiering från Havs- och Vattenmyndigheten har informationen från obduktionerna sammanställts, och resultaten presenteras i rapporten Hälsa, sjukdomar och dödsorsaker hos tumlare (Phocoena phocoena) i Sverige de senaste 10 åren. Där redovisas de dödsorsaker, sjukliga förändringar och parasiter som tumlarna drabbats av, samt biologiska parametrar relaterade till deras hälsa och kondition. Huvudsakligen är det tumlare från väst- och sydkusten som är representerade i studien, då det är där de vanligast förekommer. I rapportens diskussionsdel presenterar vi framtida forskningsbehov och hur forskningsresultaten kan tillämpas för bevarande och förvaltning av den svenska tumlaren.

Andra valdjur än tumlare

Späckhuggare som hoppar ur vattnet vid skogig kuststräcka.
Späckhuggare syns ibland utanför Sveriges västkust. Foto: lcoccia, iStock.

Flera arter av valar observeras med jämna mellanrum i svenska vatten. Exempelvis finns det en grupp späckhuggare (Orcinus orca) som siktas utanför Göteborg med jämna mellanrum, och även strimmig delfin (Stenella coeruleoalba), flasknosdelfin (Tursiops truncatus), knölval (Megaptera novaeangliae) och ytterligare ett antal arter ses ibland.

Under 2015, 2019 och 2020 strandade näbbvalar (Sowerbys näbbval, Mesoplodon bidens) i Sverige. De som strandade år 2015 och 2019 transporterades till SVA i Uppsala för undersökning och obduktion, medan för strandningen år 2020 gjordes en fältobduktion. Sowerbys näbbval lever normalt på många hundra meters djup  i Nordatlanten, och därför är det mycket anmärkningsvärt att så många strandningar med näbbvalar har skett under de senaste åren.

Kartläggning av strandade valdjur

Många större valar är svåra att studera, och då är undersökningar av döda djur ett bra sätt för oss att öka kunskapen om dessa arter och förstå deras biologi. Om ett större strandat valdjur dör och rapporteras in till Naturhistoriska riksmuseet så har deras och våra forskare möjlighet att utföra en fältobduktion om valkroppen är i tillräckligt bra skick.

Mer om valar

På webbplatsen valar.se samlas observationer av valdjur, och där finns även samlad information om olika relevanta aktörer som arbetar med valar i Sverige.  

www.valar.se

Senast uppdaterad : 2020-10-23